Har HBTQI-kampen blivit överflödig i Sverige?

Jag hade inte haft något emot pride ifall det var dem själva som stod för kostnaderna, nu är det tyvärr inte så utan något vi skattebetalare får betala för. 

Börjar bli ganska less på att pridefärgerna ska finnas exakt överallt. Vad exakt hjälper det. Kan också tycka att priderörelsen börjar bli lite cringe. Man hade behövt omorganisera om sig. För en positiv attityd gentemot hbtq-personer är nog något som måste konstant underhållas och jobbas för. Särskilt med tanke på alla nysvenskar som har växt upp med en ganska så farlig bild av hbtq-personer. 
Sätt pridetågen och flaggorna i de områden där attityden är som sämst. 

Där blir det också som att HBTQIA+-världen hamnar i beroendeställning heterovärlden för att bli accepterande - och heterovärlden eldar på detta genom sin överdriva låtsas-tolerans som jag väldigt ofta tycker överskuggar den äkta toleransen. För det finns A B S O L U T människor som har äkta tolerans, som förstår för att de har ett så öppet sinne att det inte spelar någon roll vem man är och vad man tillhör. Det känns på ett helt annat sätt än det här. 

Hur sjutton tänker du egentligen? Lesbiska tvingades adoptera sina egna barn fram till i januari i år och bögar får fortfarande inte donera blod. 

 Att vi själva ska stoppa för vår utsatthet är precis som att säga till den som blir mobbad att den ensam ska sätta stopp för mobbarna att sluta mobba. Vilket är en omöjlighet att ensam klara av. I en sån sak behövs lärare, föräldrar och gärna andra elever som ställer sig på personens sida för att genom detta hjälpa mobbarna att förstå att mobba är omoraliskt och fel. De lärare, föräldrar, och eventuella elever som stöttar en mobbad person, gör oftast det av egen vilja. Samma bör även gälla i den fråga vi pratar om. Att man känner ett civilkurage som vill vända också denna mobbning med hjälp av ökad förståelse och kunskap.

Jag har försökt och försöker fortfarande att vara som alla andra för att passa in i normen. Men jag blir sjuk av det för jag är inte som alla andra. Det är den verkliga kampen. Att acceptera att man inte är som alla andra och kunna leva som det. Och det är inte många som verkligen vågar vara det utan självförtroende eftersom det per automatik innebär ett uteslutande ur samhället för att ingen vill ha och göra med någon som sticker ut på detta sätt från gruppenheten. Det är en stark sak att göra, att gå emot strömmen. Det sticker i ögonen på människor (som i själva verket inte vågar leva som sig själva) och man möts av hat och påhopp. Därför som HBTQIA+-frågan är laddad när det bara kommer på tal för att människor känner avundsjuka. 
I detta behöver man människor omkring som förstår och stöttar för personlig överlevnad.

Tills dess så kan väl den enda väg vara att jag genom mitt varande för andra visar att det är helt okej att inte anpassa sig till mängden människor, att det är helt okej att inte ha självförtroende för att anses vara ?lyckad? och godkänd och att det är helt okej att ha självkänsla med att vara känslig, vilsen och skör. Det gäller inte bara min kamp i vägen till självacceptans och för mina "jämlikar" - utan för hela samhället som helhet eftersom dess norm är att vara allt annat än sig själv där alla anpassar sig och tror att det är att vara tillfreds med tillvaron.