Har HBTQI-kampen blivit överflödig i Sverige?

Jag är övertygad om att Pride fortfarande behövs, däremot har den fastnat i gamla hjulspår och talar bara till de redan invigda.

Jag tror att rörelsen hade gjort BETYDLIGT större skillnad för jämställdhet och frihet om man riktade kampen mot sammanhang där alla som avviker från hetero- och cisnormen faktiskt lever farligt. Där Pride verkar som mest i dag kan det snarare vara en fördel att göra det.

Jonas Gardell till exempel har garanterat haft det tufft som bög på 80-talet. Men han har sedan dess byggt hela sin karriär och blivit mångmiljonär genom att göra det till sin identitet att vara bög, enligt alla fördomar och klyschor som finns. Då har i alla fall jag lite svårt för hur han samtidigt målar upp en offerroll. Även som homosexuell man hör han till landets mest privilegierade människor och att reducera sig själv till sin sexualitet är något han i högsta grad själv är skyldig till.

Därför tror jag att om Pride ska leva vidare och tas på det allvar det tyvärr fortfarande förtjänar, måste man rikta ljuset från Södermalm och glitter, glamour och kulturelit till de platser där HBTQ-personer fortfarande far som mest illa.

För det finns ännu enorma kontraster i detta område, som kanske inte handlar så mycket om din läggning och identitet i sig utan om vem du är och var du är för övrigt.

Att folk har svårt att komma ihåg eller ta på allvar att man vill kallas för hon när man i omgivningens ögon är en han, kan säkert vara himla tröttsamt. Men det är inte en kränkning på samma nivå som att inte våga gå ut på kvällarna för att alla i den lilla småstad där du bor vet att du är gay och du har blivit hotad att bli ihjälslagen för det.