Det är frågan om balansen. En gungbräda som är så superkänslig att det är svårt att få den att balansera exakt. Det är samma sak med många kvinnors självkänsla (säkert män också).
Det är absolut inget fel i att boosta och peppa kvinnor som av olika anledningar har svårt med självkänslan. Om dom sen är feta, långa, korta, har dåligt hår, hy hållning osv. Istället för att en människa skall må dåligt så bör vi väl alla stötta och uppmuntra. Jag väljer att se många av dessa exempel som ofta lyfts fram som sprungna ur den grundläggande tanken om stöd och medmänsklighet.
Dock....
Det tenderar ofta att tippa över. Gungbrädan som inledningsvis satt som cementerad i marken på ena sidan har med hejarop och pepp sakta börjat stiga. Och medan den ändan av gungbrädan stiger så fortsätter peppen och hejaropen i ökande styrka och brädan åker högre och högre och till slut så försvinner markkontakt, fotfäste och byts mot svindel. Den tidigare dåliga självkänslan är nu bytt till odräglighet och arrogans.
Så hur gör man för att hålla balansen? Skall de som hjälper till bara "hälpa lite grann" men samtidigt bromsa upp när "gungbrädan" börjar stiga för högt (=inga träd får växa till himlen osv)? Eller skall kvinnan på brädan själv be dom lugna sig och själv ta ansvar för balansen?
Jag vet inte. Det är svårt.
Men allt handlar om svårigheten att hitta balansen.
