Cathariiina skrev 2024-06-18 03:46:53 följande:
Fast nu fanns det ju ett testamente. Jag gissar att 17-årngen - eller hennes mor - inte har tvingat mormor att skriva testamentet, med en pistol riktad mot henne...
Finns det ett testamente, så är det default att följa testamentet, anser jag. Det är de som vill gå emot testamentet som handlar omoraliskt. Sedan är det en annan sak att man kan tycka att testamentet är orättvist, och man kan svära ve och förbannelse inom sig. Men man går inte emot det ändå, för att man måste respektera en avlidens sista vilja. Det är liksom grundläggande - annars faller ju hela samhällsordningen.
Men det verkar som att vissa människor inte KÄNNER så längre? Jag har t.o.m. hört om folk som har hört av sig till släktingar som har fått ärva mer än dem via ett testamente, och försökt övertala dem att skänka pengar till dem. Typ "du tjänar ju så bra, du behöver inte de där pengarna, men jag stackars ensamstående lågavlönad mamma..." Detta skulle ingen ha gjort för bara några decennier sedan, för då respekterade man att detta VAR den avlidnes vilja. Folk skulle ha skämts ihjäl om de hade gjort det.
Eftersom laglotten finns så är det default att tillämpa den, anser jag. Såvida man nu inte vill göra det för att man t ex inte har några barn och redan är superrik. Problemet är att man själv måste begära jämkning. Vilket ger den som fått hela arvet enligt testamentet möjlighet att pressa andra arvingar som är berättigade till laglott. "Mamma ville att JAG skulle få arvet, ni är egoister som också vill ha del av arvet."
Nu är många svenskar konflikträdda och vågar inte kräva sin rätt om de riskerar att andra (mindre konflikträdda) då blir arga, skäller ut dem och t o m bryter kontakten.
Faller hela samhällsordningen för att man kräver sin laglott? Det är väl tvärtom, om man inte vågar tillämpa lagen pga repressalier som den faller. (Om man inte vågar anmäla brott, inte vågar vittna m m.)
Den avlidnas sista vilja respekteras ju ändå iom att "the golden child" får minst halva arvet. Men fruktansvärt orättvist är det och mormor förtjänar allt klander.
En sak är att man som mormor tycker att ett barnbarn (enda flickan) liknar en själv mest och vill umgås mest med henne istf "de vilda pojkarna". Men att därför ge detta barnbarn hela arvet är att gå för långt. Det är verkligen att vrida om kniven. "Jag brydde mig inte om er när jag levde och tycker inte ni är värda att få del av arvet när jag är död."
Otacksam är mormor också, TS hade ju hjälpt henne men blir ändå arvlös.
