• Anonym (Deppig)

    Han vågar inte

    Jag behöver pepp. Är förkrossad men ändå hoppfull, döm mig inte - jag vet redan att jag handlat omoraliskt. 

    Jag har haft ett förhållande med en gift man sen i somras, han är ganska mycket äldre än mig och normalt inte mannen jag skulle falla för. Han föll för mig och jag trodde på honom, och jag blev verkligen kär i honom. För några månader drog han sig tillbaka utan någon förklaring, jag vet att han haft det tungt privat med jobb och familj men jag tog det så fruktansvärt hårt och vad jag egentligen ville ha från honom var tröst och en förklaring, jag förstår att det inte kan bli vi. Det är klart att hans familj måste gå först, det stöttar jag även om det krossar mitt hjärta. Men förklaringen kom aldrig utan han var bara tyst. Lovade att vi skulle ses som ett avslut men drog sig bara mer och mer undan. Jag vet att jag måste släppa det, men jag har verkligen inte haft någon självaktning alls i det här. Har skickat meddelande på meddelande om hur mycket jag saknar honom. Han saknar mig också. I veckan svarade han och ville att vi skulle ses, trots att jag inte trodde att det skulle bli av så blev jag så glad. Det var skönt att höra från honom och det lindrande mitt självförakt. Dagen efter ställer han in. Det var som att jag igen inte kunde andas
     Der är inte första gången det händer och jag var förberedd, men det är ändå fruktansvärt. Den här gången fick jag dock också en förklaring, han vill inte för då kommer känslorna för mig komma tillbaka och det kan aldrig bli vi.
     Han är inte lycklig där han är nu,  det vet jag. Men hur kan jag gå vidare för att förhoppningsvis lyckas övertala honom. 
    Snälla ge mig pepp och råd, jag saknar verkligen vad vi hade. 

  • Svar på tråden Han vågar inte
  • Anonym (Ursäkter)
    Anonym (Deppig) skrev 2024-07-08 20:53:26 följande:
    Vilket är det djupare jag inte går? Jag förstår inte. 
    Jag blottar min själ här och skriver så mycket detaljer jag vågar utan att avslöja vem jag är. 
    Ja du, det verkar inte vara så mycket funderingar kring varför du saknar självkontroll. Du verkar mest fundera på när han ska höra av sig igen.
  • Anonym (Ursäkter)
    Anonym (Tävling?) skrev 2024-07-08 21:24:12 följande:

    Du vill ha pepp och medkänsla - av vem? Här finns många gifta kvinnor som kan vara frun till din älskare. Min uppfattning är att du är en egotrippad och empatilös person iklädd i en stor offerkofta. "You know, I'm so sensitive... You know, love me..."
    Genom att berätta för hans fru skulle du göra åtminstone en god gärning och låta kvinnan fatta eget beslut.
    Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper till sina medsystrar.


    Ja, det är lite magstarkt att hon inte kan säga nej för att hon inte klarar att såra folk, men samtidigt har noll problem att fullständigt pissa på karlslokens fru genom att knulla hennes man.
  • Anonym (Varför?)
    Anonym (Deppig) skrev 2024-07-08 20:50:23 följande:

    Jag vill ju ha honom för att han vill ha mig. Nu vill han ju inte, på vilket sätt skulle det hjälpa mig att kontakta frun? Såra henne, och tvinga honom att välja mig. Knappast vad jag ville. Jag är ledsen för att jag känner mig bortkastad och ovärdig. Jag TRODDE han ville vara med mig och jag ville att han skulle VÄLJA mig, inte tvingas till det. 
    Nu är du väl ändå helt ute och cyklar? Han vill inte ha dig, helt korrekt. Gifta män har älskarinnor för bekräftelse och tidsfördriv, de vill inte ha älskarinnan. De vill ha sin fru.

    Om du berättar skulle det kanske hjälpa dig att gå vidare så att du kan släppa skithögen. Frun kanske för övrigt redan vet om det. 
  • Sceffli

    Han har bestämt sig för att gå tillbaka till frun och avsluta med dig. Du får acceptera hans val. Sluta plåga dig själv, han vill ju inte vara med dig. Du ska vara med någon som vill ha dig på riktigt. Brustna hjärtan läker med tiden. 

  • Anonym (Deppig)
    molly50 skrev 2024-07-08 22:20:08 följande:
    Men även om frun skulle få reda på det så är det ju inte säkert att han skulle välja dig ändå.
    Han kanske rentav skulle bli arg för att frun fått veta och skuldbelägga dig.
    Det skulle knappast få dig att må bättre.
    Men jag tycker på samma gång att han förtjänar att bli avslöjad så han förlorar er båda.
    Han har lekt med er båda.
    Mycket troligt skulle jag få skit för det. Jag vill henne verkligen inget illa, hon är säkert fantastisk på så många sätt och det låter säkert helt absurt men jag vill verkligen verkligen inte berätta för henne för att på så vis vinna honom. Det strider ju helt mot vad jag skulle vilja. Att han hade valt mig för att han vill det - det skulle aldrig falla mig in att tjuva till mig honom på det sättet. Han ska vara med den han vill för att han gör det valet, väljer den han vill leva med för att det är den han älskar. Och det är ju bevisligen inte mig, så mycket förstår jag.
    Jag är inte helt koko, jag är medveten om det och jag vet att han leker med mig och inte heller behandlar sin fru med respekt. Men jag har hållit (håller) mig fast vid känslan jag hade när vi började träffas. Jag trodde verkligen det skulle bli vi och nu är jag bara så vilsen. 

    Det är verkligen mycket bättre jag är inte i närheten lika ledsen som jag har varit och det går ganska bra att sysselsätta mig med annat. Det är bara det här självhatet som gör sig påmint allt som oftast och då vill jag att han ska finnas där för han fick mig att glömma det.
    Jag är så jävla trasig i själen så ni anar inte och så fick han mig att må bra och jag är så jävla rädd att aldrig göra det igen. Det är därför jag håller på så här, den här soppan är inte hans fel. Det är jag som inte är hel och har en hel del i bagaget att bearbeta.

    Visst är det märkligt hur en människa som ändå fungerar rätt väl i samhället och egentligen inte har några större hinder kan ha såna djupa sår i själen att hon medvetet utsätter sig för självplågeri?
  • Anonym (Deppig)
    Sceffli skrev 2024-07-08 22:34:40 följande:

    Han har bestämt sig för att gå tillbaka till frun och avsluta med dig. Du får acceptera hans val. Sluta plåga dig själv, han vill ju inte vara med dig. Du ska vara med någon som vill ha dig på riktigt. Brustna hjärtan läker med tiden. 


    Det är ju det han inte gör. Han avslutar ju inte. Jag försökte avsluta (ja det gjorde jag faktiskt), sa att vi inte kunde fortsätta så här att det är okej att ändra sig men man måste vara ärlig. Men varför fortsätter han att kontakta mig hela tiden? Det jag ville ha var ett bättre avslut, ett förlåt till varför han en dag bara försvann. Och på ett sätt fick jag det men sen har han hållit sig kvar. Som en rutin kontaktar han mig, även när han inte kan ses. Det är inte bara för att jag ska stå utanför hans dörr för att han är sugen på att doppa just då. Han vet jubatt jag ställer upp så han behöver inte underhålla mig där emellan. 
    Som jag ser det finns det fyra anledningar till det varav de två första är mer troliga än de andra. 1. Han vill ligga 2. Han behöver bekräftelse 3. Han har känslor men inte så starka att han vill göra det valet 4. Han vill aktivt göra mig ledsen. 

    Jag vet att hjärtat kommer läka. Men hur ska jag våga öppna det igen?
  • Anonym (Deppig)
    Anonym (Ursäkter) skrev 2024-07-08 22:26:38 följande:
    Ja du, det verkar inte vara så mycket funderingar kring varför du saknar självkontroll. Du verkar mest fundera på när han ska höra av sig igen.
    Tro mig. Det är väl ungefär det enda jag funderar på. 
  • Anonym (Ursäkter)
    Anonym (Deppig) skrev 2024-07-08 22:47:32 följande:
    Tro mig. Det är väl ungefär det enda jag funderar på. 
    Jaså? Ändå är det om honom du skriver.
  • Anonym (Ursäkter)
    Anonym (Deppig) skrev 2024-07-08 22:35:47 följande:
    Mycket troligt skulle jag få skit för det. Jag vill henne verkligen inget illa, hon är säkert fantastisk på så många sätt och det låter säkert helt absurt men jag vill verkligen verkligen inte berätta för henne för att på så vis vinna honom. Det strider ju helt mot vad jag skulle vilja. Att han hade valt mig för att han vill det - det skulle aldrig falla mig in att tjuva till mig honom på det sättet. Han ska vara med den han vill för att han gör det valet, väljer den han vill leva med för att det är den han älskar. Och det är ju bevisligen inte mig, så mycket förstår jag.
    Jag är inte helt koko, jag är medveten om det och jag vet att han leker med mig och inte heller behandlar sin fru med respekt. Men jag har hållit (håller) mig fast vid känslan jag hade när vi började träffas. Jag trodde verkligen det skulle bli vi och nu är jag bara så vilsen. 

    Det är verkligen mycket bättre jag är inte i närheten lika ledsen som jag har varit och det går ganska bra att sysselsätta mig med annat. Det är bara det här självhatet som gör sig påmint allt som oftast och då vill jag att han ska finnas där för han fick mig att glömma det.
    Jag är så jävla trasig i själen så ni anar inte och så fick han mig att må bra och jag är så jävla rädd att aldrig göra det igen. Det är därför jag håller på så här, den här soppan är inte hans fel. Det är jag som inte är hel och har en hel del i bagaget att bearbeta.

    Visst är det märkligt hur en människa som ändå fungerar rätt väl i samhället och egentligen inte har några större hinder kan ha såna djupa sår i själen att hon medvetet utsätter sig för självplågeri?
    Självplågeri skulle jag inte kalla det för. Du söker ju efter kickarna. Knappast självplågeri. Det är inte synd om dig.
  • Anonym (Deppig)
    Anonym (Ursäkter) skrev 2024-07-08 22:52:31 följande:
    Jaså? Ändå är det om honom du skriver.
    För att det är det tråden handlar om. För att det är det jag behöver skriva av mig om. Inte är ni beredda att läsa om eller ge råd om mina ätstörningar, perioder med överträning, om min toxiska relation med en familjemedlem eller att jag inte sover om nätterna? Rätta mig om jag har fel.
Svar på tråden Han vågar inte