Han vågar inte

Tänk som så?om han vill komma tillbaka ett tag och sen lämnar dig igen, kommer det bli ännu jobbigare och svårare nästa gång. Det är sant att kärleken är ett beroende och har sin avvänjningstid. Efter det blir allt lättare och tydligare. 

Jag gick igenom ett uppbrott efter 19 års förhållande. I början tänkte jag precis som dig. Jag orkade knappt igenom minut för minut. Efter ca 3-4 månader började det lätta lite och jag kunde koncentrera mig lite mer på andra saker. Hjärnan orkar inte älta hur länge som helst, som tur är. När sedan månaderna går blir det allt mindre, man måste ju fylla sin tid med något annat än ältande. En dag kommer man på sig med att man inte tänkt på personen på en hel dag. Då har man börjat gå vidare.

Tänk på att det inte bara är uppbrott eller skilsmässor som folk måste gå igenom detta. Det är liknande process vid dödsfall.

Hursom tycker jag att du borde gå och prata med någon. Det går lättare att komma igenom processen om man får stöd. Det känns extra viktigt om du är ensam och saknar vänner. Det kan mycket väl vara så att du sörjer så mycket eftersom han var ditt enda stöd, och  att du  känner dig extra ensam utan honom. 

Du behöver inte berätta för en enda människa att du har samtalsstöd. Kom ihåg att ensam inte alltid är starkast. ❤️

Håller helt med Anonym(...) Det hjälper inte att ta råd från andra om hur man ska känna eller inte känna. 

Vi har våra känslor och vi har rätt att känna som vi gör. Tror att det bästa man kan göra är att acceptera sina känslor som de är men ändå gå vidare i livet. Ibland kan man behöva någon att prata med (samtalsstöd), något jag verkligen hoppas att du kan få. 

Nej men jag fattar, vi är vår egen lyckas smed och det är klart att vi blir påverkade av andra och att vi väljer att lita på vissa personer eller ta avstånd från andra.
Nu valde jag att tro på den här mannen och jag tillät mig att följa mina känslor för att jag trodde på det han sa och visade. 

Men det är precis som du skriver, jag ville bara vara med honom hela tiden och varje dag som vi inte kunde ses var en längtan. Tänkte på honom varje dag när jag vaknade och varje kväll jag gick och la mig. Gör det fortfarande - för den delen. Hade önskat att det gick över. 

När han drog sig undan första gången försökte jag ge mig ut och dejta. Men den enda jag kunde tänka på och jämföra med var honom. Träffade en annan man, förmodligen helt fantastisk och mycket mer pålitlig, han föll för mig och det hade jag nog också gjort för honom om inte mitt hjärta hela tiden var fäst vid den andra mannen. Att vara kär i honom stänger ju liksom alla andra dörrar även hur bra de personerna man möter är. 
Och jag var väldigt ärlig med den nya mannen - jag hade precis brytit med någon, hade inte sörjt färdigt ännu och var egentligen bara vilsen i mig själv. Så han visste vad han gav sig in i. Och det funkade ju så klart inte eftersom jag inte kunde släppa in honom.