Anonym (Deppig)

Fri 2 Feb 2024 18:58

1480 svar

Han vågar inte

Jag behöver pepp. Är förkrossad men ändå hoppfull, döm mig inte - jag vet redan att jag handlat omoraliskt.

Jag har haft ett förhållande med en gift man sen i somras, han är ganska mycket äldre än mig och normalt inte mannen jag skulle falla för. Han föll för mig och jag trodde på honom, och jag blev verkligen kär i honom. För några månader drog han sig tillbaka utan någon förklaring, jag vet att han haft det tungt privat med jobb och familj men jag tog det så fruktansvärt hårt och vad jag egentligen ville ha från honom var tröst och en förklaring, jag förstår att det inte kan bli vi. Det är klart att hans familj måste gå först, det stöttar jag även om det krossar mitt hjärta. Men förklaringen kom aldrig utan han var bara tyst. Lovade att vi skulle ses som ett avslut men drog sig bara mer och mer undan. Jag vet att jag måste släppa det, men jag har verkligen inte haft någon självaktning alls i det här. Har skickat meddelande på meddelande om hur mycket jag saknar honom. Han saknar mig också. I veckan svarade han och ville att vi skulle ses, trots att jag inte trodde att det skulle bli av så blev jag så glad. Det var skönt att höra från honom och det lindrande mitt självförakt. Dagen efter ställer han in. Det var som att jag igen inte kunde andas
Der är inte första gången det händer och jag var förberedd, men det är ändå fruktansvärt. Den här gången fick jag dock också en förklaring, han vill inte för då kommer känslorna för mig komma tillbaka och det kan aldrig bli vi.
Han är inte lycklig där han är nu, det vet jag. Men hur kan jag gå vidare för att förhoppningsvis lyckas övertala honom.
Snälla ge mig pepp och råd, jag saknar verkligen vad vi hade.

Anonym (=)

Fri 5 Apr 2024 22:54

#271

Anonym (Deppig) skrev 2024-04-05 22:01:15 följande:

Inte ens så mycket respekt kunde jag få att han orkade TALA OM för mig att det inte funkar längre. Han blev bara tyst.

Han är en ynkrygg

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Fri 5 Apr 2024 22:54

#272

Anonym (Wake up call) skrev 2024-04-05 22:49:19 följande:

Jag hoppas du finner ilskan snart, för det är nog din enda räddning.

Som det är nu så straffar han dig, och du, du straffar dig själv!
Det är DU som inte räcker till, och du förstår att han väljer sin familj före DIG.
Han är egentligen en snäll man, som inte kunde rå för att han var otrogen istället för att söka hjälp för sitt mående.

Vad finns det egentligen som talar för att han inte skulle haft en bra relation med sin fru, om han sökt hjälp för sin (depression?) istället för att söka samtalsterapi hos en annan kvinna?

Tycker du att du är värd detta? Att straffa dig själv istället för att lägga skulden där den hör hemma? Du behöver nog skaffa samtalsterapi innan du hamnar i en djup depression och självskadebeteende.

Han är inte värd dig, inte värd att må så dåligt för. Inte värd att försvara.

Att han varit otrogen rår han absolut för men jag tror inte han är en dålig människa. Omdömeslös och självisk, men jag tror faktiskt det är depressionen som talar. Gör det dock inte mer okej för det.

molly50

Sat 6 Apr 2024 00:05

#273

Anonym (Deppig) skrev 2024-04-05 22:01:15 följande:

Jag vill inte försvara honom men sanningen är att jag är inte det minsta arg, jag FÖRSTÅR om han väljer sin familj istället för mig. Jag är bara ledsen att jag inte kunde räcka till. Man ger och ger och ger av sig själv och det är aldrig tillräckligt.
Han har offerkoftan på (och så även jag nu), men det är inte ok att vara otrogen. Även fast man mår skit, man måste ansvara för sitt eget liv och inte blanda in andra i sin ohälsa.
Nej, jag skulle inte lita på honom. Risken att han går och stoppar kuken i fel kvinna för att han mår dåligt är väldigt hög.
Visst kanske jag skulle varit naiv men han hade behövt kunna kommunicera med mig och det kan han ju inte. Inte ens så mycket respekt kunde jag få att han orkade TALA OM för mig att det inte funkar längre. Han blev bara tyst.

Och utan kommunikation är det svårt att få ett förhållande att fungera.
Och han verkar inte kunna kommunicera varken med dig eller sin fru.
Så han verkar inte vara mycket att hänga i julgranen.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Sat 6 Apr 2024 12:18

#274

molly50 skrev 2024-04-06 00:05:21 följande:

Och utan kommunikation är det svårt att få ett förhållande att fungera.
Och han verkar inte kunna kommunicera varken med dig eller sin fru.
Så han verkar inte vara mycket att hänga i julgranen.

Det är så märkligt. Han berättade i början att pga tidigare händelser så hade han slutat öppna upp sig. Sen pratade han lite i alla fall, minns en gång i början han sa att nu fick jag fasen inte lämna honom för det hade tagit honom flera timmar att somna efter att jag öppnat honom.
Och han var sååå noga med att vi skulle prata med varandra om det var något. Jag har också svårt för det, säger sällan vad jag egentligen känner, har också blivit sviken av de som stått mig nära. Har fått lära mig att folk kan vara jävligt elaka om de vill. Brukar hålla god min, nämner inte om jag blir sårad eller som jag tidigare sa ber aldrig om något för mig själv.
Och sen hade vi en händelse där vi inte förstod varandras agerande och jag var tvungen att berätta varför jag mår som jag mår och gör som jag gör. Och han var så otroligt tröstande och förstående och sa att det var svårt för mig att vara lycklig i nuet för att jag blivit skadad förr men att han önskade att jag kunde.
Och då försökte jag släppa loss, var så otroligt glad över honom, VÅGADE tro på något.

Och så går han och gör precis exakt så som jag har berättat är det som gör mig mest illa.
Jag förstår inte.

molly50

Sat 6 Apr 2024 12:34

#275

Anonym (Deppig) skrev 2024-04-06 12:18:22 följande:

Det är så märkligt. Han berättade i början att pga tidigare händelser så hade han slutat öppna upp sig. Sen pratade han lite i alla fall, minns en gång i början han sa att nu fick jag fasen inte lämna honom för det hade tagit honom flera timmar att somna efter att jag öppnat honom.
Och han var sååå noga med att vi skulle prata med varandra om det var något. Jag har också svårt för det, säger sällan vad jag egentligen känner, har också blivit sviken av de som stått mig nära. Har fått lära mig att folk kan vara jävligt elaka om de vill. Brukar hålla god min, nämner inte om jag blir sårad eller som jag tidigare sa ber aldrig om något för mig själv.
Och sen hade vi en händelse där vi inte förstod varandras agerande och jag var tvungen att berätta varför jag mår som jag mår och gör som jag gör. Och han var så otroligt tröstande och förstående och sa att det var svårt för mig att vara lycklig i nuet för att jag blivit skadad förr men att han önskade att jag kunde.
Och då försökte jag släppa loss, var så otroligt glad över honom, VÅGADE tro på något.

Och så går han och gör precis exakt så som jag har berättat är det som gör mig mest illa.
Jag förstår inte.

Han kanske kan lyssna och trösta när det gynnar honom.
När han vet att han kan få sex.
Men att kommunicera om vad han känner och vill verkar inte vara hans starka sida.
Inte heller verkar han ha någon vidare empati för dig fast han vet att han har sårat dig.
Som sagt,inte mycket att hänga i julgranen.

Anonym (o)

Sat 6 Apr 2024 13:01

#276

Anonym (Deppig) skrev 2024-04-06 12:18:22 följande:

Det är så märkligt. Han berättade i början att pga tidigare händelser så hade han slutat öppna upp sig. Sen pratade han lite i alla fall, minns en gång i början han sa att nu fick jag fasen inte lämna honom för det hade tagit honom flera timmar att somna efter att jag öppnat honom.
Och han var sååå noga med att vi skulle prata med varandra om det var något. Jag har också svårt för det, säger sällan vad jag egentligen känner, har också blivit sviken av de som stått mig nära. Har fått lära mig att folk kan vara jävligt elaka om de vill. Brukar hålla god min, nämner inte om jag blir sårad eller som jag tidigare sa ber aldrig om något för mig själv.
Och sen hade vi en händelse där vi inte förstod varandras agerande och jag var tvungen att berätta varför jag mår som jag mår och gör som jag gör. Och han var så otroligt tröstande och förstående och sa att det var svårt för mig att vara lycklig i nuet för att jag blivit skadad förr men att han önskade att jag kunde.
Och då försökte jag släppa loss, var så otroligt glad över honom, VÅGADE tro på något.

Och så går han och gör precis exakt så som jag har berättat är det som gör mig mest illa.
Jag förstår inte.

Han kan säkert ha ett utbyte av att prata sådär, han kan ju vara en känslosam och känslig människa och det känns kanske bra för honom i stunden. Men sen vill han inte ta så mycket ansvar för dig när det verkligen gäller m

Anonym (Hmmm ...., ,)

Sat 6 Apr 2024 14:11

#277

Anonym (Deppig) skrev 2024-04-05 12:32:51 följande:

Men det ÄR ju inte pga mig deras förhållande är skit, det har det varit långt innan och kommer fortsätta vara innan någon av dem tar tag i det och avslutar.

Det här med att ge älskarinnan skulden, jag fattar inte det. Det ÄR inte hon som är svekfull. Ja, mot en medsyster men det är fortfarande han som beter sig som ett svin. Och i det här fallet mot två kvinnor eftersom han för henne bakom ljuset och faktiskt fick mig att tro att vi hade en framtid.
Jag trodde det och jag ville det, det är inte svårare än så. I min värld ÄR det okej att träffa någon ny.

Han fick mig att tro att relationen mellan dem i det närmaste var över, de pratar inte med varandra, sover i olika rum de få dagar i månaden han är hemma. Hon kallar det för sitt hus. Och han sa att han skulle ta tag i det så fort det blev tillfälle, innan hade han tänkt låta det "rinna ut i sanden" men nu hade han träffat någon som gjorde det värt att ta tag i det. Jag TRODDE på honom.
Vad hade jag för anledning att misstro honom? I mina ögon och öron verkade det fullt rimligt. Ingenting av det han sa eller gjorde mot mig antydde något annat.

Men sen hände många saker i hans liv som gjorde att det blev för mycket. Jag fattar det också men jag hade önskat att ett sådant tillfälle skulle fört oss närmare varandra istället för att han skulle vända sig bort. Jag VILLE stötta honom i det svåra.

Det jag sörjer är att han inte orkade bemöda sig med att respektera mig så pass att han kunde säga något, han mår så skit så han struntar i att han fick även mig att må skit.
Nej, jag har inte förtjänat att må så här. Det är inte jag som har ett förhållande vid sidan av.
Ja, det var fel av mig att inleda något med en upptagen man men jag hade ingen dold agenda.

Efter det jag har läst av det du skrivit så tror jag att han såg dig som ett "lätt offer", lättlurad och villig att gå på vadsomhelst för att du längtar så mycket efter kärlek och någon som håller om dig och lovar dig att allt kommer bli bra "jag är här nu och jag kommer för alltid ta hand om dig" typ? Du var svältfödd på sånt och ville så gärna tro på det han sa, falla in i hans varma famn, blunda och bara njuta av hans omfamning, lugnande och försäkrande ord och lita hårt på det. Som om det gällde ditt liv typ.

Sedan vaknade du upp till en hård realitet att det bara var en dröm, inget han sagt och gjort var egentligen på riktigt och sant. Men nu kämpar du med näbbar och klor för att försöka övertala dig självklart möjliga ursäkter, han ville men vågade inte, han är deprimerad så han kan inte, han ska bara...... sen så och diverse annat.

Du behöver inse att det var en illusion inte er verkligen. Även för dig. Hoppas du lyckas gå vidare och får träffa en fin, bra man som verkligen älskar Dig så som du förtjänar bli älskad!

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Sat 6 Apr 2024 14:53

#278

Anonym (Hmmm ...., ,) skrev 2024-04-06 14:11:51 följande:

Efter det jag har läst av det du skrivit så tror jag att han såg dig som ett "lätt offer", lättlurad och villig att gå på vadsomhelst för att du längtar så mycket efter kärlek och någon som håller om dig och lovar dig att allt kommer bli bra "jag är här nu och jag kommer för alltid ta hand om dig" typ? Du var svältfödd på sånt och ville så gärna tro på det han sa, falla in i hans varma famn, blunda och bara njuta av hans omfamning, lugnande och försäkrande ord och lita hårt på det. Som om det gällde ditt liv typ.

Sedan vaknade du upp till en hård realitet att det bara var en dröm, inget han sagt och gjort var egentligen på riktigt och sant. Men nu kämpar du med näbbar och klor för att försöka övertala dig självklart möjliga ursäkter, han ville men vågade inte, han är deprimerad så han kan inte, han ska bara...... sen så och diverse annat.

Du behöver inse att det var en illusion inte er verkligen. Även för dig. Hoppas du lyckas gå vidare och får träffa en fin, bra man som verkligen älskar Dig så som du förtjänar bli älskad!

Men jag tror verkligen inte det. Det var jag som från början var tydlig med att jag inte letade nåt speciellt, jag hade ganska kul i livet och utforskade mycket. Sen började han svamla om att han hade träffat någon speciell, hur underbar jag var och att han älskade mig. Kortade ner sin semester för att kunna vara med mig höll om mig om nätterna, tog på mig och gav mig uppmärksamhet. Sa att jag var fin och duktig. Okej det låter fånigt men det är rätt skönt att höra ibland att vad fin du är, det hör inte till min vardag i alla fall. Sa att jag fick honom att må bra. Och han fick mig att må bra.
Jag frågade honom ganska långt in vad jag var till honom, och han sa att jag var hans flickvän. Hade nog inte förväntat mig det svaret och jag gav honom aldrig någon titel inför honom, men för mig var han min pojkvän (säger man så när någon är 50 år?) men det kändes svårt att göra det officiellt eftersom han trots allt hade en fru.

Jag skulle inte säga att jag var ett lätt offer för jag förstod inte innan att jag var svältfödd på närhet och kärlek. Har aldrig sett det på nära håll för mina föräldrar tex älskar verkligen inte varandra och jag och min förra sambo hade ett liknande förhållande som våra föräldrar. Man letar varandras fel och brister och anmärker på sin partners sätt att vara.

Och jag fick aldrig aldrig känslan av att det bara handlande om sex. Visst hade vi mycket, men det är väl inte ovanligt i ett nytt förhållande.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Sat 6 Apr 2024 14:54

#279

Och jag menar verkligen inte att försvara det för han har gjort mig otroligt illa. Jag bara förklarar hur jag sett på det och varför jag gjorde det.

Anonym (Wake up call)

Sat 6 Apr 2024 15:26

#280

Hm, har tyvärr hört att många män hamnar i 50-års kris. Kan det vara möjligt?

Du kanske är en yngre kvinna jämfört med hans fru, som fick honom att känna sig levande/yngre ett tag. Tills han fick kalla fötter?
Jag tänker främst på att han tog så stort initiativ att få vara med dig. Att han var den som var mest på.

Säger inte att det är så, men vad tror du? Kan det ligga något i det?
Det är som sagt tyvärr inte helt ovanligt i just 50-års åldern. Kvinnor kan få liknande kriser då.

Han vågar inte

INNEHÅLL