Han vågar inte

Förstår att det är kämpigt men samtidigt tror jag att de flesta av oss som svarar dig vill ditt bästa och kanske skriver saker som känns jobbiga. Själv känner jag mest oro inför det du skriver om ett förlåt eller att du kollar telefonen. Vid det här laget borde du inse att det bara skulle vara tomma ord i så fall. Att det här inte är en individ med skrupler och samvete såsom du trodde.

Var själv tillsammans med en man som efter ett år ghostade mig. Blev jätteledsen och förkrossad och allt det där. Efter en tid tog han kontakt och vi träffades. Han berättade då att han mått dåligt och att jag varit för bra och för snäll och bla bla bla. Han ville att vi skulle bli tillsammans igen. Hade egentligen velat fortsätta med honom men insåg samtidigt att om han var så feg att kan kunde behandla mig på det viset så skulle det kunna hända igen, så jag avböjde. Självbevarelsedriften tog över helt enkelt.

Nu har det gått 8 år sedan dess och jag är bara såååå glad över det beslutet. Det hade varit hemskt om jag begått samma misstag en gång till. Hoppas det samma för dig! Kram

Jag förstår det bara inte. Hur kan man medvetet välja att såra någon annan på det här sättet trots att man vet om det. Jag tycker verkligen inte att jag förtjänar det (hans fru hör inte hit, jag vet det med).

Jag ber aldrig om något för mig, har alltid gjort saker för andra och stått tillbaka för min egen del. Nu ville jag något för min skull. För första gången. Och jag till och med bad honom när han försvann första gången att ses en sista gång för MIN skull, för att jag behövde det. 
Jag tycker verkligen inte att jag förtjänar att vara så här ledsen, jag vill bara förstå.

Jag är verkligen så jävla snäll och skulle sälja min egen njure för någon annans skull. Har alltid varit. Jag mår bra när andra mår bra. Men är det så jävla fel att vilja ha det något för ens egen skull nån gång också?

Och det handlade inte bara om sex, hade det varit jag som bestämde så hade vi haft det mer, jag saknar intimiteten vi hade, att umgås, prata, känna varandra.


Hur fasen kan man ghosta någon efter ett år? Jag fattar det inte. Verkligen ledsen för din skull. 

Jag hoppas att du tänker på att det är så mycket värre att rycka bort plåstret på såret 10 gånger, än en gång för alla. Om du förlåter honom så är sannolikheten väldigt stor att du får gå igenom samma sak igenom igen . Inget kommer egentligen förändras förrän dagen han lämnar sin fru. 

Inte ens om han lämnar sin fru kommer du kunna leva ett liv med full tillit och trygghet. Då går du in i ett förhållande med full vetskap om hur han kan behandla sin kvinna. 

Du har egentligen bara valen att härda ut nu, fortsätta i samma spår och riskera upprepningar av detta, eller vänta på att han lämnar frun och då med risk för samma behandling  i framtiden.

Vill du ha en bättre framtid, så vet du nog att hitta en bättre man är det bästa valet. För att inte tala om det enklaste valet! Det innebär inte att det är något du borde satsa på nu i ditt sårade tillstånd. Det brukar aldrig fungera bra. 

Härda ut och sörj ordentligt så blir du redo en dag för något mycket, mycket bättre. Det är många som gått igenom uppbrott som dig och kan vittna om att det stämmer.

Fast jag är inte alls ledsen för ghostandet. Jag var det DÅ, så klart, men nu är jag glad att han visade den sidan så att jag kunde välja att inte vara med honom. Självrespekt är en stor grej.

Tror säkert att du är en snäll person men tyvärr funkar det inte så i livet. Det händer både bra och dåliga grejer och förhoppningsvis så lär man sig hela tiden av sina erfarenheter. Om han säger förlåt eller inte spelar absolut ingen roll. Det är bara ord. Han är en svag person som dessutom utnyttjar andra för sin egen vinning. Han bryr sig bara om sig själv. Skit i honom - du gör dig själv en stor otjänst om du sitter och trånar efter en sådan person.

Skriv för all del av dig här men vad du än gör, ha aldrig mer med den personen att göra. Var lika snäll mot dig själv som du är mot andra och följ det rådet!!! Kram

Du tycker verkligen på riktigt att du är en snäll person som alltid tänker på andra före dig själv? Vilket skämt!

Hade det funnits minsta sanning i det hade du aldrig varit medhjälpare till att grovt såra någon annan.

Du behöver terapi till att få lite självinsikt och inse att det inte på något sätt är Dig det är synd om!

Men det ÄR ju inte pga mig deras förhållande är skit, det har det varit långt innan och kommer fortsätta vara innan någon av dem tar tag i det och avslutar.

Det här med att ge älskarinnan skulden, jag fattar inte det. Det ÄR inte hon som är svekfull. Ja, mot en medsyster men det är fortfarande han som beter sig som ett svin. Och i det här fallet mot två kvinnor eftersom han för henne bakom ljuset och faktiskt fick mig att tro att vi hade en framtid.
Jag trodde det och jag ville det, det är inte svårare än så. I min värld ÄR det okej att träffa någon ny.

Han fick mig att tro att relationen mellan dem i det närmaste var över, de pratar inte med varandra, sover i olika rum de få dagar i månaden han är hemma. Hon kallar det för sitt hus. Och han sa att han skulle ta tag i det så fort det blev tillfälle,  innan hade han tänkt låta det "rinna ut i sanden" men nu hade han träffat någon som gjorde det värt att ta tag i det. Jag TRODDE på honom. 
Vad hade jag för anledning att misstro honom? I mina ögon och öron verkade det fullt rimligt. Ingenting av det han sa eller gjorde mot mig antydde något annat.

Men sen hände många saker i hans liv som gjorde att det blev för mycket.  Jag fattar det också men jag hade önskat att ett sådant tillfälle skulle fört oss närmare varandra istället för att han skulle vända sig bort. Jag VILLE stötta honom i det svåra. 

Det jag sörjer är att han inte orkade bemöda sig med att respektera mig så pass att han kunde säga något, han mår så skit så han struntar i att han fick även mig att må skit.
Nej, jag har inte förtjänat att må så här. Det är inte jag som har ett förhållande vid sidan av.
Ja, det var fel av mig att inleda något med en upptagen man men jag hade ingen dold agenda. 

Bry dig inte om det där, man har inte ansvar för andras känslor som det heter i alla andra trådar här. Varje vuxen människan får ta ansvar för sina egna känslor

Nej,du har inte förtjänat att må så här.
Men du måste sluta försvara honom.
Att han mår dåligt ger honom inte rätten att dra med dig ner i träsket och få dig att må lika dåligt.
Det ger honom inte rätten att behandla dig,eller sin fru illa.
Du måste vara snäll mot dig själv och sluta se på honom genom rosa glasögon.
Han är inte värd dina tårar.
Som någon skrev,även om han skulle lämna sin fru,skulle du då kunna lita på att du inte blir behandlad på samma sätt som hans fru om han börjar må dåligt igen?
Det finns många fina män där ute som skulle behandla dig på ett bra sätt.
Du är kanske inte redo för det än,men när du blir det så kommer du att se det.

Jag vill inte försvara honom men sanningen är att jag är inte det minsta arg, jag FÖRSTÅR om han väljer sin familj istället för mig. Jag är bara ledsen att jag inte kunde räcka till. Man ger och ger och ger av sig själv och det är aldrig tillräckligt. 
Han har offerkoftan på (och så även jag nu), men det är inte ok att vara otrogen. Även fast man mår skit, man måste ansvara för sitt eget liv och inte blanda in andra i sin ohälsa. 
Nej, jag skulle inte lita på honom. Risken att han går och stoppar kuken i fel kvinna för att han mår dåligt är väldigt hög.
Visst kanske jag skulle varit naiv men han hade behövt kunna kommunicera med mig och det kan han ju inte. Inte ens så mycket respekt kunde jag få att han orkade TALA OM för mig att det inte funkar längre. Han blev bara tyst. 

Jag hoppas du finner ilskan snart, för det är nog din enda räddning.

Som det är nu så straffar han dig, och du, du straffar dig själv!
Det är DU som inte räcker till, och du förstår att han väljer sin familj före DIG.
Han är egentligen en snäll man, som inte kunde rå för att han var otrogen istället för att söka hjälp för sitt mående.

Vad finns det egentligen som talar för att han inte skulle haft en bra relation med sin fru, om han sökt hjälp för sin (depression?) istället för att söka samtalsterapi hos en annan kvinna?

Tycker du att du är värd detta? Att straffa dig själv istället för att lägga skulden där den hör hemma? Du behöver nog skaffa samtalsterapi innan du hamnar i en djup depression och självskadebeteende.

Han är inte värd dig, inte värd att må så dåligt för. Inte värd att försvara.