Han vågar inte

Jag behöver prata med någon via länk pga av min arbetssituation och hur jag bor, har tyvärr inte möjlighet att träffa någon på plats även om jag så klart hade föredragit det. 

Läkaren föreslog kry, men jag har inte orkat ta tag i det. Vet inte om det är bra. Känner mig också så fånig. Brustet hjärta lixom, för något som jag har dragit på mig själv. Varit svinig mot en annan människa också (hans fru och barn). Är verkligen inte i en position där jag orkar med moralkakor från någon - och jag VET ju redan att det är dåligt. Vill bara ha tröst. Men folk har ju riktiga problem och inte dum skit som man får skylla sig själv med. 

Ja,men i så fall är väl en vårdapp ett bra alternativ.
Då får du prata med någon via länk.

Du vet väl att de aldrig får döma dig? De ska finnas där och lyssna på dig och kanske ge dig verktyg för hur du ska hantera dina känslor.
Och den som har betett sig mest svinigt är trots allt han.
Du har ansvar för dina egna handlingar. Inte hans.

Tack för att du orkar svara mig flitigt. Jag uppskattar det.
Vet att de inte ska döma mig, men jag känner mig så jävla dum. Vad trodde jag lixom? Att det för en gångs skull skulle gå bra? 

Och jag känner mig så jäkla korkad som öppnade den här känslolådan. Agerar inte på känslor annars, är så rädd att bli sårad och så gick jag och blev kär och berättade det för honom. Så otroligt dumt att ta reda på vad man missar. Var bättre att inte veta. 

Så lite så. 
Fast man vet ju aldrig. Det finns ju de som lämnar sina fruar för den nya.
Och han lyckades ju lura dig att tro att han tänkte göra det.
Man kan inte hjälpa att man råkar bli kär.
Det enda man kan göra är att försöka att inte agera på känslorna.
Men han fick ju dig att tro att han menade det han sa och då är det väl inte så lätt.
Snart kommer kanske dina känslor att övergå i ilska mot honom och då kommer det nog att kännas lite lättare.

Ja, det är inte lätt. Jag tror att man måste bestämma sig för att bryta fastän känslorna finns där och vill något annat. Tillslut känner man sig nästan stolt över att man undvikit splittra en familj. Det var vad jag intalade mig själv. 

Men visst återkommer tankarna på honom då och då, men det är bara positiva tankar, ingen ånger. Jag känner mig lyckligt lottad som upplevt en passionerad kärleks historia en gång i mitt liv. Vi har fortsatt viss kontakt och jag ser honom som en av mina närmast vänner.  

Ungefär 5år efter att vi avslutade relationen så kontaktade mrX mig och frågade om vi inte skulle återuppta relationen nu eftersom han tagit steget och lämnat sin fru, men då hade jag gift mig och väntade barn så jag tackade nej.  Trots detta har vi som jag skrev fortfarande viss kontakt. Jag är lyckligt gift och han är vad jag vet singel och njuter av livet med sina barn och barnbarn. 

Du ska se att dina känslor kommer att lugna ner sig, Du kommer som jag, träffa någon annan som inte är upptagen, att dela ditt liv med. Det kanske inte är den där himlastormande passionen utan mer av vardagskärlek, men den håller i längden. 

Jag vet att många säger emot mig men jag tror verkligen att han faktiskt menade vad han sa. Visst kanske han han rycktes med av den första förälskelsen men jag tror inte att intentionen var att lura mig. Han kände så då. Men med allt som hände runt omkring i hans liv var han inte beredd att ta de förändringar som skulle komma med att lämna henne och vara med mig i stället. 
Timingen var väldigt dålig, och så även för mig eftersom jag var väldigt sårbar då. Och fortfarande är. 

Ett enkelt förlåt hade betytt så mycket helt enkelt. 

Oavsett om han menade det eller ej så hade han kunnat vara ärlig mot dig och inte hållit dig på halster.
Älskar man verkligen någon så är man beredd att släppa personen och låta henne/honom hitta lyckan hos någon annan.

Även om han menade det så var han ju fortfarande en man som bedrar. Och gjorde han det mot sin hustru så skulle han göra det även mot dig och alla andra. Han har onekligen bekräftelsebehov och problem med sig själv och behöver ta itu med dem på egen hand, men jag betvivlar att han kommer göra det.

Känslor är så klart känslor men med tiden kommer du se allt klarare hur det här egentligen inte var en så himla stor grej.

Jag är helt med dig, han har betett sig rent svinigt förutom mor sin fru också mot mig. Helt ärligt. 

Grejen är den att för mig VAR  det en väldigt stor grej. Jag fattar att det låter fånigt men jag upptäckte saker hos mig själv som jag inte visste att jag saknade. Det är första gången jag har varit kär och första gången som det kändes som att det var besvarat. Första gången någon säger att de älskar mig med eftertryck (och då räknar jag faktiskt in familj här) och första gången någon håller om mig. Och första gången som jag tillåter mig själv att bli kär och vara sårbar. 

Jag är så jävla ledsen för att den här lådan öppnades, de här känslorna hade gärna fått stanna där de var. Outforskade. 
Jag saknar så otroligt hur han kunde hålla om mig om natten eller bara ta min hand när vi var ute. Ingen människa jag har mött har haft det här kärleksspråket och då menar jag inte bara mot mig utan även mina föräldrar och andra i min närhet.