Han vågar inte

Jag träffade honom då han var i en uppåtfas i livet. Jobbet startade ett nytt projekt, och allt kändes lite lättare.  Jag tror att han har en bakomliggande diagnos, ser tydliga bipolär drag och under den positiva fasen ville han ta över världen. Livet kändes bra, det var sommar, han hade träffat någon ny, stort ansvar på jobbet men också stor ekonomisk förtjänst.
Sen kom dippen, överarbetad, en del privata problem (stora ekonomiska), föräldrarna blev jättesjuka, resandet tär. Vintern var övermäktig.

Men han ser inte det här själv och han låter de negativa tankarna ta över. Offerkoftan åker på och inget är ändå värt något, konsekvenstänket är lika med noll.
Mår man inte bra behöver man skapa en förändring men han har inte orken till det. Säger bara att han inte kan göra något, det är ödet. 
Men mönster återskapades när han blev förflyttad till ett nytt projekt, livet blev lite ljusare igen och han tog upp kontakten med mig. Ville ha mig där. Och sen blev det vardag igen, jobbet var fortfarande tungt och han är ännu mer ensam än förut. 

Hade jag träffat honom nu hade jag aldrig fallit för honom men jag såg den positiva människan som fanns där under.  Hade önskat att när livet blev jobbigt att han hade öppnat sig och tagit emot stöd. Den man älskar älskar man även i motgång och jag hade gärna funnits där för honom. 

Han om någon behöver en förändring i livet, nu blev inte jag en del av den förändringen, men det betyder inte att jag inte önskar honom lycka i livet. Jag vill att han ska ta tag i det, se sin egen del i sina livsval och inte skylla ifrån sig. Jag tror att han är en bra människa, men han orkar inte längre. 

Och vad gäller otroheten, nej så gör inte en bra människa. Men jag är övertygad om att han gjorde det för att han inte har mått bra (första gången - innan mig) och har man en gång gjort det så är nästa gång lättare. Och sen blev det också en del av vardagen, kändes inte fel längre. Vilket också gör det troligt att om det blivit vi, när nästa depression kommer, hade han återigen sökt tröst hos någon annan. Kanske inte känslomässigt (det var nog ingen av oss som var beredd på att vi skulle känna så för varandra), men för bekräftelse och att inget ändå spelar någon roll.

Ledsen, men allt det där låter som en massa ursäkter för att han ska kunna bete sig hur det passar honom. Har hört den där storyn flera gånger förut. Han är verkligen inget att hänga i julgranen. Du ska inte behöva vara hans emotionella slasktratt. Om han var en bra människa skulle han ta tag i sitt äktenskap - antingen genom att jobba på det eller att gå skilda vägar - inte att ha affärer till höger och vänster - så jäkla patetiskt!

Jag menade inte att försvara det, jag är medveten om att han behöver göra förändringen själv, och att agerar oerhört egoistiskt. 
Men jag VET också vad psykisk ohälsa kan ställa till det. Och inte bara för individen själv utan även för omgivningen. Men om personen själv inte förstår hur illa han eller hon gör sina nära och kära kan ingen göra något.

Fast skrev du inte att ni blev ihop när han sade att han mådde bra? Då hade han ju ett val i så fall?  Jag håller med dig om psykisk ohälsa men jag köper det inte i hans fall...

Ja, jag har uppfattat det så och är ändå rätt säker på det. Men jag kan inte veta vad som rör sig i hans huvud, men jag tror att intentionen faktiskt var att lämna frun. Och det var den personen jag blev kär i och hur han fick mig att må då.
Jag vet att jag har sagt det förr men känslan jag fick när han höll om mig, ingen har nånsin gjort det förr. Har aldrig upplevt den typen av närhet, ens under min uppväxt. Visst vet jag att min familj har tyckt om mig men fysiska ömhetsbetygelser har jag aldrig varit med om. Och han är absolut inte mitt första förhållande, men den första som faktiskt har fått mig att våga känna något på riktigt. Min första riktiga kärlek. Det öppnades en helt ny värld för mig, visste inte ens att det var något jag saknade i mitt liv.

Men det spelar ingen roll längre och jag tror att han har gett upp om allt. 

Det som är sorgligt, för mig, är att jag inte vet om jag kommer våga känna så för någon igen. Det var inte värt det.

Kära TS. Du funderar alldeles för mycket på varför han gör som han gör. 
Gjort är gjort och oavsett om han hör av sig igen eller inte så måste du tänka på din framtid och se framåt.  

Ingen av oss kan läsa vad som rört sig i hans huvud och att spekulera gynnar inte dig det minsta.  Se framåt och engagera dig i ditt eget mående, kanske via ett samtalsstöd. kurator eller liknande. 

Efter en tid kommer du att se tillbaka på den här tiden på et helt annat sätt. 

Nej du har rätt. Men jag är, som ni har märkt, en övertänkare. Så många gånger som jag har vänt och vridit på allt - vad hade jag kunnat göra annorlunda (förutom att inte gå in i det från första början?), hade jag kunnat vara bättre?
Jag är så ledsen för att jag kan inte se att jag kunnat göra något annat. Jag vill vara mitt bästa jag för någon jag tycker om. Och det HAR jag varit - jag har fan varit helt fantastisk till han gjorde mig ledsen. 
Jag sörjer nu för att det inte var tillräckligt. 

Kärra du, det är inte du som inte varit tillräcklig utan det är han som inte orkat.  Du har haft en tid tillsammans med honom och nu är den slut. Det väntar nya upplevelser, människor och kärlek på dig.  

Du har all rätt i världen att vara lessen nu men du måste tänka framåt också. 

En dag kommer du gråta av glädje att du inte blev hans nya fru. Insikt kommer förhoppningsvis med tiden. 

Jadå, men att jag saknar honom i nuet ändå 😕