Han vågar inte

Han bryr sig inte.

Nej, han hade bara förstått om han hade haft lika starka känslor som du. Han tar inte med dig i beräkningen alls...tror att det här handlar om HANS bekräftelsebehov.

Ja, jag tror du har rätt

Nej det behöver du inte skriva mer heller, poängen är att du kanske behöver ägna dig mer åt annat som är betydelsefullt i ditt liv, om det är möjligt, för den här mannen tar alldeles för stor plats som det verkar. Han kommer blekna så småningom och en dag kommer du undra vad du någonsin såg i honom

Nej men det var min poäng. Livet är rätt komplicerat nu och det är så klart därför som det här tog mycket mer än det kanske borde ha gjort. 

Sen måste man ju tänka på att jag skriver här för att lätta mitt hjärta om sånt som gäller honom, inte vilken middag jag ska äta eller om jag ska plantera ringblommor eller solrosor. Och jag skriver här för att jag inte gärna kan prata med någon annan om det här, jag har ett par vänner som vet men till exempel min familj vet inte ens om att jag har träffat någon, än mindre haft min ledsnaste vinter någonsin. 

Ok men då förstår jag nog inte riktigt, självklart skriver du här om det du behöver, är ju det tråden handlar om

Först och främst, vad vill du?

Strävar du efter att bli hans älskarinna igen, eller hoppas du på att bli hans nya kvinna?
För om du verkligen vill ha en chans att få honom på riktigt, måste du kräva att han inte kontaktar dig mer förrän han är singel.

När du gör det finns risken att han överger dig helt och hållet, men då innebär det att han inte har de starka känslorna för dig som han påstår. Det är bara så, att män oftast lämnar om de hittar någon som de verkligen älskar. Det finns t.o.m män som överger sina barn, om de förälskar sig i en kvinna som är svartsjuk på barnen. 

Nu har din älskare inga småbarn att ta hänsyn till, så vad väntar han på? Inget tillfälle kommer bli mycket bättre. Eller är det möjligen så att han gillar att ha sin trygga kvinna, medan han kan få spänning på sidan om? Han får trygghet och stabilitet, medan själva otroheten ger en spänning som ett vanligt monogamt förhållande har ytterst svårt att leva upp till. 

Inser du, att så länge du tillåter det ger du ju honom ingen anledning till att lämna sin fru? Varför skulle han förstöra ett spännande liv där han får åtnjuta det bästa av två världar?

Att han inte förstår att du är sårad trots att du påtalar det, är ett tydligt tecken på att han bara bryr sig om sig själv. Det borde en normal man förstå utan att man ska behöva tala om det. Om han inte är helt empatibefriad eller narcissistisk så inser han att du blir sårad när han ställer in, ghostar och hintar om att lämna frun för att i nästa stund lämna dig.

Men tyvärr vet han att du finns där så fort han känner för att träffa dig. Han vet att du tar emot honom fast han behandlar dig illa. Därför inser han inte att han behöver visa respekt för dina känslor. Allt handlar bara om honom, eftersom du aldrig ställt några krav.

Jag menar verkligen inte att låta hård! Jag skriver bara i all välmening.

Utan jag hoppas att du tänker efter vad du egentligen har för syfte när du svarar honom. Att du tänker efter vad du vill är jätteviktigt, för om du bara vill glömma bort honom så gör du dig en otjänst varje gång du svarar honom. Om du vill ha honom som mannen i ditt liv, gör du dig en otjänst när du inte kräver att han är singel. Men om du bara vill ha honom som en älskare så gör du ju redan allt rätt, genom att bara finnas där när han vill.

Men om du väljer att fortsätta samma väg så får du räkna med att han kommer fortsätta sitt beteende. Du får räkna med att bli sårad när han inte känner för och orkar. Du får räkna med att ditt eget liv läggs på paus. Vad händer den dagen du vill bilda familj tex? 

 

Nej, du låter inte hård. Jag uppskattar dina ord. 
Är skönt att ha ett bollplank 😌

Hela jag är en röra just nu. Jag vet inte vad jag vill. Jo, jag vill vara med honom. Hela tiden, jag vill känna som jag kände när vi träffades. Att han ville samma med mig. Jag vill inte behöva tänka på hans fru.
Jag VET att det inte kommer bli, jag förstår att han inte är ett säkert kort och OM det blivit vi hade jag fått leva resten av vårt förhållande (så länge det varat) på tårna.
Men det känns ÄNDÅ som att jag det är JAG som förstört allting. Att jag inte kunde ge honom det han behövde, att det var jag som blev osäker och stötte bort honom. 
Jag fattar att det inte är jag, jag har varit mig själv och jag kunde inte gjort annat (utom att ställt krav tidigare, inte bara litat på honom) och jag har verkligen varit fantastisk, har alltid funnits där.
Och för MIG har det varit skönt för det passar min person. Jag vill vara den man kan vända sig till för att få hjälp eller stöd. Jag vill ta hand om honom. Det är sån jag är. 

Och nu har jag varit helt knäckt och hade så önskat att JAG hade någon sådan person att vända mig till. 

Ja, han har fortsatt att skriva. Det är bara små meningar, typ hej, vad gör du. Inte mer, och jag har svarat lika kort (jag vet, jag vet att jag inte borde egentligen men det är som ett jävla gift. Huvudet tar död på mig). 

Nu har i alla fall frågan om att ses kommit upp, men den är ställd mer som ett påstående;  'typ vi hade ju kunnat ses om du skulle vilja och inte ska göra något annat'.
Jag har inte svarat, har panik. 
Det är exakt som någon skrev här uppe, mitt huvud säger bara tänk om det är nu det vänder. Han är som en drog, fan vad jag hatar mig själv.