Han vågar inte

Jag vill inte vara ett psyko som blir helt förstörd för att det tar slut med en kille och måste ha samtal mer en terapeut. Jag känner mig fruktansvärt misslyckad som det är att jag har låtit mina känslor ta såna proportioner. I min släkt känner vi ingenting, och om vi skulle råka känna något så visar vi det inte. Och vi pratar definitivt inte om det. 

Det är ju klart och tydligt att jag inte funkar i huvudet som jag ska - bli kär i en gift man och dessutom går på skiten han säger. Det är ju bara att läsa majoriteten av svaren i den här tråden så är det många som inte önskar annat än att karma ska bita mig i röven och jag förtjänar att känna så här.

Men, tack till dig i alla fall som tar dig tid att svara på allt mitt ältande. Det är skönt att skriva av sig. 

Ptja, jag går till jobbet kl 6 på morgonen och kommer hem vid 8 på kvällen. Då är det dags att gå ut med hunden och laga middag. Men jag har hunnit med mitt fritidsintresse under dagen så det är avklarat. Men orken är många gånger ändå slut då.
Och tro mig, jag har försökt ringa, jag besöker, jag skickar meddelanden. Och det här är till vänner som står mig NÄRA, men när man börjar skapa egna familjer och har sitt eget liv. Det hinns inte med. Jag har ingen egen familj, så jag har tid men mina vänner men när de själva sitter med äkta makar, barn, hus, djur och så vidare - de prioriterar inte en vänskapsrelation då. 
Det låter som att jag gnäller men jag förstår dem. Hade bara önskat att när jag, för en gångs skull behöver hjälp och stöd hade kunnat få tillbaka vad jag ger dem. För det låter i den här tråden som att jag är osjälvständig, klarar mig inte på egen hand,  Men är det något jag har fått lära mig i livet är det att ta rätt på sig själv, gnäll inte och jobba på. Stå på egna ben. 
Men nu hade jag så gärna uppskattat någon nära eftersom jag inte mår bra. 

Så klart inte 

 Inte ens så mycket respekt kunde jag få att han orkade TALA OM för mig att det inte funkar längre. Han blev bara tyst.