Vår situation är så udda! Eller?

Men käre värld! Du borde naturligtvis ha förbjudit honom att träffa henne utanför arbetsplatsen senast när du fick veta att de hade hånglat! Men egentligen från början. När en man och en kvinna börjar umgås ensamma på det där sättet, och anförtro sig till varandra och dela känslor... då kan det bara sluta på ett sätt. Vad är det som gör att du inte förstod det själv? Varför låter du dig behandlas så? Jag tror att du har dålig självkänsla som du behöver terapi för. Jag hade aldrig accepterat något sådant.

Det måste man inte, men det förutsätter ju att otroheten upphör senast när man konfronterar honom med den. Och att man då förbjuder vidare kontakt med kvinnan (utom på arbetet, men då skulle i alla fall jag vilja att min man börjar söka annat jobb), och att man vet att detta respekteras. ALLA kontrollmetoder är tillåtna i det skedet.

Det bästa är att överhuvudtaget inte tillåta sin partner att umgås ensam med en vän av motsatt kön. Och inte mycket i ett gäng heller, där en person av motsatt kön som han verkar vara intresserad av ingår. Undantag kan möjligen göras för barndomsvänner och fostersyskon, som aldrig haft något sexuellt med varandra, och som har känt varandra så länge att de blivit som syskon.

Jag tycker det är jättebra om ni kan sköta detta utan bråk och sluta som ovänner, men du måste nog ta hand om dig själv lite bättre i detta! Inse att det är slut, och ta honom inte tillbaka om han skulle ändra sig, och ha ingen sex eller närhet med honom mer. (Dessutom behandlar han ju även sin nya dåligt, eller har de någon form av öppet förhållande? Han verkar inte vara någon bra man att vara tillsammans med) Han har ju valt bort dig gång på gång. Du behöver sörja och lägga den relationen bakom dig.

Kan det vara så att du helt enkelt inte är kär i honom?

Att älska någon och vara kär är ju två helt olika saker. Om du älskar honom men inte är kär, så ser du ju honom inte heller som en kärlekspartner/någon att vara tillsammans med.
Kanske är det därför det inte känns något konstigt att han träffar en ny och vill ha ett förhållande? Du vill inte ha honom heller, egentligen?

De känslor du har är kanske de du har för en vän, eller som om han är en bror, någon du älskar men faktiskt inte måste/vill ha en kärleksrelation med.

Det är ju inte säkert att man lyckas skilja på sina känslor förrän något faktiskt händer, nu hände att han träffade en ny, om ingen av er träffat en ny kanske ni båda stannat ändå. Men nu träffade han en ny och det känns ok?

Alltså, hade han själv velat prioritera ER, prioritera familjen hade han inte fortsatt någon slags "kompisrelation" men en kvinna han var otrogen med. Liksom, det är så sjukt att jag vet inte vad. Av respekt mot dig och ert förhållande borde han ha sagt upp kontakten med henne, speciellt om han ny mådde "såååååå superdåligt" efter att han kysst henne. Jo, tjena, det verkar ju definitivt som att han var ledsen där...

Nja, jag tror att du måste ha lite mer självrespekt och kräva att bli behandlad bättre om ni ska ha nån chans att komma ur det här på ett bra sätt. Du måste inte rulla över och vara cool med allt han gör här.

Lite samma som jag var inne på här ovan. Känns så när man läser.

Men hur ska man förbjuda en vuxen man eller kvinna, har aldrig förstått de som tycker att relationer består av en massa förbud. I min relation hade jag inte känt att personen valt mig om jag bestämde vad som var lämpligt för personen.

Precis jag känner inte att man kan förbjuda ngn att ha vänner?
Nu trodde jag ju i början att de skulle förbli bara vänner, han har alltid kommit bra överens med tjejer men detta var hans riktiga tjejkompis som han träffat ensam.. Ville ju inte tro att det som hände skulle hända och han hade i början ingen tanke om det heller... 
Efter hånglet så var ju tanken att de skulle ses på jobbet o lite promenader, för de ville verkligen bara vara vänner. Och nej jag kände heller inte då att jag kunde förbjuda? Vi var ett par ja men man kan ju inte styra exakt allt den andra gör? 

Tyvärr blev det ju så att de istället utvecklade känslor ändå... 
Men innan vi sa att vi skulle vara separerade så gjorde de inget fysiskt.  Men ja tycke fanns absolut. 

Ang förbud så har jag bara sagt att skulle han ha valt oss, där när det var antingen slut eller inte så hade jag nog ändå krävt att de inte skulle träffas mer än på jobbet. Får att verkligen jobba på vårt förhållande.

Nu så valde vi att separera för att vi inte orkade med ovissheten, om oss dom framtiden. 
Så jag kunde lättare släppa honom kanske? 

Har inga svar på om vi gjort rätt, men jag har bara agerat utefter hur jag mår just nu för jag vill bara kunna fungera normalt igen. Sen kanske jag agerar eller känner annorlunda om ett tag? 
Det är så nytt fortfarande, alla tankar snurrar hela hela tiden. Min hjärna behöver vila. 

Och det gör den nästan nu, när jag inte kan ställa krav eller ska behöva oroa mig vad de gör. 

Vi är sambos men inte ett par. 
Vi är vänner inte älskare. 
Jag älskar honom, han älskar mig med, men inte tillräckligt för att vara "med" mig. 

Jag måste bara låta polletten trilla ner sen kanske jag agerar annorlunda?
Därför är denna tråden jättebra, läser allt och reflekterar. 
Men just nu vill jag kunna andas, orka umgås med min dotter, ha det lugnt hemma när han är här (mesta delen av tiden, de ses nästan varje dag allt från 1h promenad till att de kanske är hemma hos henne och ser en film ett par h. Han sover hemma, vi äter ihop om vi kan båda jobbar ofta kvällar, gör vardagsaker som handlar etc). 
Han vill alltid prata efter att de träffats, kolla läget med mig och småprata lite. 
Vi är ej ett par, vi kunde ha bott under samma tak men levt helt separata liv också. Men jag har valt att inte göra på det sättet, just nu. 

Hata honom kommer jag inte göra. Så väl känner jag honom så jag vet att han inte har onda avsikter.  Ingen av oss har ngn erfarenhet av detta, haft sådana här känslor eller problem innan. Jag har haft en kille innan honom, han ingen.. Så att göra så här är absolut inget vi har erfarenhet av eller vet hur man "ska" agera.

Jag må ha dålig självkänsla, men i detta läget vet jag ingenting och alla känslor är huller öm buller, så just nu väljer jag leva så här. Kanske ångrar mig.. Vem vet.

Tilll Minns, kan ej citera. 

Spännande infallsvinkel... Aldrig tänkt på det sättet men jag ska verkligen ta en funderare på det du skrev! 

Älskar jag honom mer som bästa vän eller till och med som ett syskon? 
Därför jag beter mig som Jag gör? 

Torr isf att kanske även han känner så, han sa senast idag att hade jag haft noll känslor kvar för sig hade jag stuckit själv  direkt, eller varit hos henne hela tiden. Men kan ju vara just dessa känslor för ngn man växt upp tillsammans med...
Att han älskar mig än, men inte på ett kärleksplan. 

Och skulle vi båda känna så... Så är kanske mon tanke om djup vänskap inte så främmande? 

Klamrar jag mig fast vid ett minne, en kärlek till en nära vän? 
Vill inte mista honom för allt i livet! Men vill jag vara ihop med honom? 

Jo DETTA tycker jag att man kan bestämma/förbjuda, och så har det alltid varit. Särskilt om man har kommit så långt att man bor ihop och har barn tillsammans. Klart att karl'n inte kan springa ute med en annan kvinna (dom två ensamma tillsammans) då, och se film tillsammans hemma hos henne och allting. Det GÅR ju inte. Då blir det så här.

Dessutom måste TS ha fått ta hand om barn och hushåll ensam, medan hennes sambo roat sig på detta sätt. Bara en sådan sak!