-
Känns som min o sambons situation är otroligt udda, men det kanske den inte är?Vi har varit ett par i 20+ år, upp och ner där mina känslor är utanpå och hans inombords, men vi har aldrig pausat, gnisslat eller ens funderat på en separation. Vår kärlek har alltid varit grundad i betong och vi är verkligen allra bästa vänner.Sen hände ngt i våras. Sambon bytte jobb, från ett osocialt mansdominerad yrke till ett helt annat med mkt nytt folk och han som är rätt osocial blommade upp och fick nya fina arbetskamrater. Han mådde superbra! Och då mådde vi alla bra! (tung tid med dottern med ångest och lite allmänt vardagsstress)Han blev mkt god vän med en tjej på jobbet, han pratade mkt om henne, hon anförtodde sig för honom då hon inte hade så mkt vänner. Jag tyckte det var fint men ngt kändes inte rätt.. De började träffas efter jobbet o promenera och prata.Och en kväll hade de sett på film och han kom hem med världens ångest då de hånglat.Han berättade alltså direkt och mådde superdåligt av det.Jag blev såklart chockad o vädligt ledsen men inte arg! Besviken sviken... Men genuint inte arg. Vi pratade mkt om det efter och de fortsatte träffas som vänner då han mådde bra av det, kanske dumt men alternativet var att kasta ut honom men det ville jag inte. Inte kasta bort 20 år kärlek o vänskap.Det gick rätt så bra från och till, absolut svartsjuk och mkt ångest från bådas håll när han började känna att han han tyckte om henne mer och mer. Men vi var hela tiden öppna o pratade mkt.Han visste inte vad han kände och jag vara beredd för familjens skull att bara låta tiden gå ett tag, andas...Vi umgicks hemma, och han sov alltid hemma och vi hade mkt sex som var fantastisk! Han sa ofta att han aldrig vill mista mig, hur allt än blir. Att skulle vi separera skulle det vara som allra bästa vänner. Och jag kände exakt likadant!Men hoppet att han inte skulle lämna fanns alltid...Tyvärr blev min ångest för jobbig så vi bestämde att vi ska pausa "oss", bo i hop som vi gör och reda ut allt i lugn o ro med barn hus ekonomi. Men att jag skulle kunna släppa på svartsjukan o ångesten.Inte lätt men faktiskt blev jag lugnare!Jag släppte alla mina misstankar mot deras sms, vad de gjorde när de sågs. Nu var det inte min sak på ngt sätt? Och han var mkt öppen med det mesta.De inledde en relation o i går sa han att han vill vara med henne, exklusivt.Men att vi ska separera som vänner och inte skynda med ngt. Som vi redan bestämt. Vi grät kramades, ja vi hade även sex... Som ett avslut?Otroligt smärtsamt. Men vi är så fruktansvärt tighta! Vi kan gå från gråt till skratt på en minut.Vi har haft fantastisk sex och pratat mer än någonsin! Till och med haft sex fast vi sagt att det är över. Vi känner så mkt för varann! Är det galet om vi båda mår bra av det??Nu ska det vara de 2 så då gissar jag att sexbiten försvinner men vi vill fortsätta göra saker ihop, umgås.Och han säger att man aldrig vet vad framtiden bär med sig, men att han aldrig vill mista mig eller familjen helt. Att vi är en del av varandra för evigt. Han tänker på oss varje dag och undrar om han gör rätt, men han mår så bra med henne.Jag känner honom utan o innan o tror genuint på hans ord. Jag är fortfarande inte ett dugg arg. Sorgsen mest.Det går upp o ner men när vi träffas mår jag så bra!Tanken är bo kvar ihop över årsskiftet sen börja se över försäljning av hus etc. I lugn o ro.Kommer vi kunna fortsätt vara bästa vänner som vi vill?Skulle han komma i morgon o säga ta mig tillbaka skulle jag inte ens tveka. Vi har så.mkt historia, så sammanväxta. Men känner att vara hans vän skulle betyda så mkt...Har vi en chans att fixa detta på ett bra sätt?
-
Svar på tråden Vår situation är så udda! Eller?
-
@ alternativ
Tack för dina ord!
Känns som du fattat vår situation litegrann iaf, och att jag inte är helt galen!
Ja det kanske kommer en jättekrash, men då får den komma. Jag orkar inte med den just nu bara... -
@ Betty
Men jag går inte i väntar på besked? Det har jag ju redan fått?
Ja ett tag var vi i limbo, men det kan jag inte ändra på nu i efterhand hur jag reagerade o gjorde?
Klart jag fortf har lite hopp om ett annat avslut men det känner jag att jag kommer tappa ju mer tiden går. Och jag måste låta tiden gå bara.
-
@ snowihite
Tack igen, du skriver så mkt bättre än mig men exakt så känns det -
Precis. Han vill ju uppenbarligen ha kakan och äta den. Aldrig i livet att jag skulle sitta hemma och vänta på makens beslut om han började fundera på om han ville fortsätta med mig eller med hans nya flickvän. Aldrig att jag skulle vara okej med att vänta på hans beslut medan dom dejtar, har filmkvällar och promenader och påbörjar deras nya förhållande.Anonym (Betty) skrev 2023-11-06 19:37:31 följande:Struntprat. De flesta skulle inte acceptera och vänta på att partnern utforskar andra marker och väntar på att han ska bestämma sig.
Jag förstår absolut att man kan bli kär i någon annan efter 25 år tillsammans. Jag fattar att det mänskliga i att folk halkar dit och är otrogna.
Men jag och många med mig skulle inte snällt gå och vänta på besked från partnern om vad han ska bestämma sig för. Jag skulle inte gå hemma och vänta på honom medan han går promenader, gymmar och har filmkvällar med den nya för att kunna bestämma sig om vad han vill.
Eller jo, han kan så klart göra allt det där för att se om han vill ha henne eller inte. Men jag kommer inte sitta snällt hemma och vänta på att han ska fatta ett beslut. Om min man inte vet om han vill ha mig eller en annan kvinna är skäl nog för mig att inte vilja fortsätta. Jag ska vara det självklara valet för honom. Annars kan de va.
Så nej det behöver inte vara dramatisk bara för att nån är otrogen och blir kär i någon annan. Men inte sitter jag hemma och trånar och väntar på svar när han fikar med den nya för att kolla om gräset är grönare på andra sidan.
Klart att man kan bli kär i någon annan, och visst kan man vara otrogen. Sånt händer och är en del av livet. Men självklart ska man inte trycka ner sig själv, försöka intala sig själv att ens partner "måste ju få ha vänner" samtidigt som han är på dejt med sin nya tjej innan han ens vågat avsluta det förhållande han redan är i.
Lite självrespekt måste man ju ha. Vill han fundera över vem han vill satsa på måste han ju faktiskt ta steget, inte börja nåt nytt men samtidigt försöka hålla dörren öppen ifall det skulle skita sig med den nya. Det är ju förnedrande. -
Han säger att han fattar om jag skulle kasta ut honom. Han vill att jag ska må bra mot tu allt detta skiten.Anonym (Rosie) skrev 2023-11-06 21:03:56 följande:Precis. Han vill ju uppenbarligen ha kakan och äta den. Aldrig i livet att jag skulle sitta hemma och vänta på makens beslut om han började fundera på om han ville fortsätta med mig eller med hans nya flickvän. Aldrig att jag skulle vara okej med att vänta på hans beslut medan dom dejtar, har filmkvällar och promenader och påbörjar deras nya förhållande.
Klart att man kan bli kär i någon annan, och visst kan man vara otrogen. Sånt händer och är en del av livet. Men självklart ska man inte trycka ner sig själv, försöka intala sig själv att ens partner "måste ju få ha vänner" samtidigt som han är på dejt med sin nya tjej innan han ens vågat avsluta det förhållande han redan är i.
Lite självrespekt måste man ju ha. Vill han fundera över vem han vill satsa på måste han ju faktiskt ta steget, inte börja nåt nytt men samtidigt försöka hålla dörren öppen ifall det skulle skita sig med den nya. Det är ju förnedrande.
Han håller inte dörren öppen, då är det mer jag isf.
Vi sa att enda sättet för honom att lära känna henne mer och på ett djupare plan är om vi separerar. Och då gjorde vi det.
Ville inte vara nr 2.
Klsrt jag ändå känner mig som nr 2, men jag har sagt ja till separation och då även avsagt mig rätten att styra honom.
Endast bett om vissa saker som att barnet alltid ska gå först, och det håller han fast vid.
Att om vi umgås m familjen så är han 100 procent här o nu. Och det är han. -
Jo det var just det hon skrev att hon gjorde. Efter att han kom hem och berättade att han varit otrogen och hånglat (vilket är det enda i den här berättelsen jag respekterar, att han faktiskt la de korten på bodet) så lät frun honom umgås med kollegan för att utforska vad han kände. Han var på promenader etc med kollegan för att få bukt med vad han ville medan ts satt hemma och väntade.Anonym (Snowihite) skrev 2023-11-06 20:53:47 följande:Du får ursäkta men jag förstår inte vad självrespekt har med saken att göra? Att respektera varandra och inte vilja göra varandra mer ont än nödvändigt hör väl mer hemma i den här situationen.
Jag tror inte att hon sitter och väntar på att han ska bestämma sig för det ena eller andra. Hon låter det ta sin tid och är helt inne på att det blir en separation oavsett vad han väljer.
Hon kommer ut ur det här med bearbetade känslor, utan ilska och med fortsatt vänskap med människan hon levt halva livet tillsammans med.
Det var först efter ett tag de bestämde att separera. -
Hade kunnat se mig i detta...har vart ihop med sambon i 25 år. Kan inte tänka mig att inte vara ihop med honom. Men ändå har vi sagt att för den andra känslor för nån annan tänker ingen stå i vägen för den andre.
man hör ihop på nåt vis, förstår er verkligen!
-
Ja nu ja men efter att han berättade om hånglet lät du dem fortsätta umgås som vänner medan du satt hemma och väntade. Det är inte självrespekt. Det hade jag aldrig accepterat. Jag hade omedelbart lämnat om han ville fortsätta umgås med kollegan efter snedsteget (om jag inte redan hade lämnat direkt efter hånglat vill säga).anonym gullviva skrev 2023-11-06 21:01:55 följande:
@ Betty
Men jag går inte i väntar på besked? Det har jag ju redan fått?
Ja ett tag var vi i limbo, men det kan jag inte ändra på nu i efterhand hur jag reagerade o gjorde?
Klart jag fortf har lite hopp om ett annat avslut men det känner jag att jag kommer tappa ju mer tiden går. Och jag måste låta tiden gå bara.
-
Ja ksnske bord jag agerat annorlunda jag vet inte... Var väl rädd att säger jag stopp där så lämnar han på stört o jag var i chock o desperat få oss att fortsätta tillsammans.Anonym (Betty) skrev 2023-11-06 21:21:26 följande:Ja nu ja men efter att han berättade om hånglet lät du dem fortsätta umgås som vänner medan du satt hemma och väntade. Det är inte självrespekt. Det hade jag aldrig accepterat. Jag hade omedelbart lämnat om han ville fortsätta umgås med kollegan efter snedsteget (om jag inte redan hade lämnat direkt efter hånglat vill säga).
Det är liksom 25 års förhållande på spel inte en tonårsförälskelse. Och inte bara det, utan 25 års vänskap! Jag var sjukt rädd att mista allt!
Och i början var det verkligen ett snedsteg från deras sida, båda tyckte det var helt oväntat och inte planerat. Och han kände i början att deras vänskap var viktigare än att inleda ngt djupare.
Tyvärr så så blev det ju djupare men då blev det så...
Jag hade kunnat förlåta hånglet och fortsatt som ett par faktiskt, men då behövde jag ju veta att det verkligen inte betydde ngt.
Jag gav det lite tid och en chans att bli så.
Nu blev det inte så men det var ett val JAG gjorde i stunden son kändes bäst just då.
Inget jag kan ändra på idag och ja jag kanske ångrar ser senare, men känner ju att hade jag förbjudit klamrar mig fast o kvävt honom hade det ändå säkerligen förstört vår relation.
Ja jag är nog för snäll, men älskar man ngn, gjort så länge, haft ett samliv i 25 år så är det inte enkelt att bara kasta bort.
Det kände vi båda två! -
Så när drar han då?