• anonym gullviva

    Vår situation är så udda! Eller?

    Känns som min o sambons situation är otroligt udda, men det kanske den inte är? 
     
    Vi har varit ett par i 20+ år, upp och ner där mina känslor är utanpå och hans inombords, men vi har aldrig pausat, gnisslat eller ens funderat på en separation. Vår kärlek har alltid varit grundad i betong och vi är verkligen allra bästa vänner. 
     
    Sen hände ngt i våras. Sambon bytte jobb, från ett osocialt mansdominerad yrke till ett helt annat med mkt nytt folk och han som är rätt osocial blommade upp och fick nya fina arbetskamrater. Han mådde superbra! Och då mådde vi alla bra! (tung tid med dottern med ångest och lite allmänt vardagsstress) 
     
    Han blev mkt god vän med en tjej på jobbet, han pratade mkt om henne, hon anförtodde sig för honom då hon inte hade så mkt vänner. Jag tyckte det var fint men ngt kändes inte rätt.. De började träffas efter jobbet o promenera och prata. 
    Och en kväll hade de sett på film och han kom hem med världens ångest då de hånglat. 
     
    Han berättade alltså direkt och mådde superdåligt av det. 
    Jag blev såklart chockad o vädligt ledsen men inte arg! Besviken sviken... Men genuint inte arg. Vi pratade mkt om det efter och de fortsatte träffas som vänner då han mådde bra av det, kanske dumt men alternativet var att kasta ut honom men det ville jag inte. Inte kasta bort 20 år kärlek o vänskap. 
    Det gick rätt så bra från och till, absolut svartsjuk och mkt ångest från bådas håll när han började känna att han han tyckte om henne mer och mer. Men vi var hela tiden öppna o pratade mkt. 
    Han visste inte vad han kände och jag vara beredd för familjens skull att bara låta tiden gå ett tag, andas... 
    Vi umgicks hemma, och han sov alltid hemma och vi hade mkt sex som var fantastisk! Han sa ofta att han aldrig vill mista mig, hur allt än blir. Att skulle vi separera skulle det vara som allra bästa vänner. Och jag kände exakt likadant!
    Men hoppet att han inte skulle lämna fanns alltid...
    Tyvärr blev min ångest för jobbig så vi bestämde att vi ska pausa "oss", bo i hop som vi gör och reda ut allt i lugn o ro med barn hus ekonomi. Men att jag skulle kunna släppa på svartsjukan o ångesten.
     
    Inte lätt men faktiskt blev jag lugnare!
    Jag släppte alla mina misstankar mot deras sms, vad de gjorde när de sågs. Nu var det inte min sak på ngt sätt? Och han var mkt öppen med det mesta. 
    De inledde en relation o i går sa han att han vill vara med henne, exklusivt.
    Men att vi ska separera som vänner och inte skynda med ngt. Som vi redan bestämt. Vi grät kramades, ja vi hade även sex... Som ett avslut? 
     
    Otroligt smärtsamt.  Men vi är så fruktansvärt tighta! Vi kan gå från gråt till skratt på en minut.
    Vi har haft fantastisk sex och pratat mer än någonsin! Till och med haft sex fast vi sagt att det är över. Vi känner så mkt för varann! Är det galet om vi båda mår bra av det?? 
    Nu ska det vara de 2 så då gissar jag att sexbiten försvinner men vi vill fortsätta göra saker ihop, umgås. 
     
    Och han säger att man aldrig vet vad framtiden bär med sig, men att han aldrig vill mista mig eller familjen helt. Att vi är en del av varandra för evigt. Han tänker på oss varje dag och undrar om han gör rätt, men han mår så bra med henne.
     
    Jag känner honom utan o innan o tror genuint på hans ord. Jag är fortfarande inte ett dugg arg. Sorgsen mest.
    Det går upp o ner men när vi träffas mår jag så bra!
     
    Tanken är bo kvar  ihop över årsskiftet sen börja se över försäljning av hus etc. I lugn o ro.
     
    Kommer vi kunna fortsätt vara bästa vänner som vi vill?
    Skulle han komma i morgon o säga ta mig tillbaka skulle jag inte ens tveka. Vi har så.mkt historia, så sammanväxta. Men känner att vara hans vän skulle betyda så mkt... 
     
    Har vi en chans att fixa detta på ett bra sätt? 
  • Svar på tråden Vår situation är så udda! Eller?
  • Anonym (Brbf)

    Om man varit med varann i 25 år så doppar man inte en annan och låter den före detta sitta hemma och vara ledsen. Det är bara ett enda stort svin som gör så.

  • Anonym (Brbf)

    Han borde dra därifrån, fort. Så du slipper lida. Men han verkar ju inte bry sig om dina känslor direkt.

  • Anonym (Brbf)
    anonym gullviva skrev 2023-11-06 21:27:27 följande:
    Ja ksnske bord jag agerat annorlunda jag vet inte... Var väl rädd att säger jag stopp där så lämnar han på stört o jag var i chock o desperat få oss att fortsätta tillsammans.
    Det är liksom 25 års förhållande på spel inte en tonårsförälskelse. Och inte bara det, utan 25 års vänskap! Jag var sjukt rädd att mista allt! 
    Och i början var det verkligen ett snedsteg från deras sida, båda tyckte det var helt oväntat och inte planerat. Och han kände i början att deras vänskap var viktigare än att inleda ngt djupare. 
    Tyvärr så så blev det ju djupare men då blev det så... 
    Jag hade kunnat förlåta hånglet och fortsatt som ett par faktiskt, men då behövde jag ju veta att det verkligen inte betydde ngt. 
    Jag gav det lite tid och en chans att bli så. 
    Nu blev det inte så men det var ett val JAG gjorde i stunden son kändes bäst just då. 

    Inget jag kan ändra på idag och ja jag kanske ångrar ser senare, men känner ju att hade jag förbjudit klamrar mig fast o kvävt honom hade det ändå säkerligen förstört vår relation.

    Ja jag är nog för snäll, men älskar man ngn, gjort så länge, haft ett samliv i 25 år så är det inte enkelt att bara kasta bort. 
    Det kände vi båda två! 
    Du lär ju ångra dig sen.
  • Anonym (Brbf)

    Han kastar ju bort det. Och låter dig dessutom bara ledsen i din ensamhet efteråt.

    Hur i hela friden kan du gulla med en sådan. Fattar inte. Om du inte själv varit otrogen/gjort snedsteg vill säga för då har man kanske förståelse för det

  • Less is more
    anonym gullviva skrev 2023-11-06 21:27:27 följande:
    Ja ksnske bord jag agerat annorlunda jag vet inte... Var väl rädd att säger jag stopp där så lämnar han på stört o jag var i chock o desperat få oss att fortsätta tillsammans.
    Det är liksom 25 års förhållande på spel inte en tonårsförälskelse. Och inte bara det, utan 25 års vänskap! Jag var sjukt rädd att mista allt! 
    Och i början var det verkligen ett snedsteg från deras sida, båda tyckte det var helt oväntat och inte planerat. Och han kände i början att deras vänskap var viktigare än att inleda ngt djupare. 
    Tyvärr så så blev det ju djupare men då blev det så... 
    Jag hade kunnat förlåta hånglet och fortsatt som ett par faktiskt, men då behövde jag ju veta att det verkligen inte betydde ngt. 
    Jag gav det lite tid och en chans att bli så. 
    Nu blev det inte så men det var ett val JAG gjorde i stunden son kändes bäst just då. 

    Inget jag kan ändra på idag och ja jag kanske ångrar ser senare, men känner ju att hade jag förbjudit klamrar mig fast o kvävt honom hade det ändå säkerligen förstört vår relation.

    Ja jag är nog för snäll, men älskar man ngn, gjort så länge, haft ett samliv i 25 år så är det inte enkelt att bara kasta bort. 
    Det kände vi båda två! 
    Livet är inte lätt och du försöker hantera detta. Det finns inte något exakt rätt facit.. men behåll din stolthet och låt dig ej bli trampad på under för lång tid.
  • Anonym (Li)

    Kära TS, du får många hätska och skuldbeläggande svar. Det är både ledsamt och lite intressant, kan det vara skribenternas självförakt som projiceras på dig?

    Kram på dig, tror du kommer hitta rätt lösning till slut.

  • Anonym (alternativ)
    Anonym (Li) skrev 2023-11-06 21:51:37 följande:

    Kära TS, du får många hätska och skuldbeläggande svar. Det är både ledsamt och lite intressant, kan det vara skribenternas självförakt som projiceras på dig?

    Kram på dig, tror du kommer hitta rätt lösning till slut.


    tänkte precis skriva något i den här stilen. Bra sagt!

    Jag kommer aldrig förstå hur en del på detta trampar på andra för att uppenbarligen hantera sin egen bitterhet och frustration.

    Här är en kvinna i kris, mitt i en separation efter ett helt liv med sin man. Om hon gör rätt eller fel är inte helt enkelt att svara på utan att verkligen känna personerna och deras relation.
    Kanske har hon varit för tålmodig, kanske skulle hon markerat sin gräns, kanske skulle hon tagit avstånd eller liknande. Det är möjligt men inte säkert.

    Helt säkert är att hon gör så gott hon kan i en otroligt svår situation. Hon agerar godhjärtat med omtanke om andra människor och ser problemet ur olika perspektiv.
    Detta förtjänar hon respekt för och heder.
    Hon behöver stöd och kärlek för att ta sig vidare - inte att bli hånad och trampad på.


    Det finns ett bra uttryck som jag tycker man kan ta till sig:
    "Om du inte har något snällt att säga, säg inget alls."


    Kämpa på TS!
    Livet blir bättre igen. Hjärta

  • Anonym (Men jösses)

    Som jag ser det så lämnade du walkover till den andra kvinnan. Direkt. La dig platt. 


    Signalerade med stora versaler på plakat. Här, ta min man! Och till honom. Ja gå du och ta den där nya kvinnan! 


    Själv står du ensam kvar. Du har inte kämpat för att behålla din man, och din familj intakt. Vist, det kanske hade slutat såhär ändå. Men du har så gott som uppmuntrat detta, sporrat på dom. Och det? Riskerar att bli ett av dina livs största ånger. Att du ej försökte kämpa. Antingen vill du ha en separation inners inte, och därför lät detta ske. Eller så vart du så chockad att du dissocierat och kommer ångra detta, när du vaknar till. 


    Mannen borde givetvis ha haft vett och respekt nog att så fort han märkte att han fått attraktion/intresse för den andra kvinnan. Direkt backat och avslutat den kontakten. Men nu sveptes han med och tänkte egoistiskt. Tänkte inte alls. En fru som sätter ner foten och stakar ut VAD som är respekt, kan vara det som katapultar mannen ur den fantasi han går runt med i huvudet som orsakar små fjärilar i magen. 


    Jag har typ varit i en liknande situation som dig. Med undantag att dom inte hunnit göra något fysiskt. Jag satte då fasen ner foten, och det redigt rejält. Detta är 5 år sedan. JAG är den med mannen kvar. Den andre snärtan fick vackert finna sig i att bli bortvald. Nej jag tvingade inte min man till något, men jag gjorde det jävligt klart för honom att jag under inga jäkla omständigheter kommer ge honom TID att försöka komma på vad det är han vill. Samtidigt som han umgås med hon den andre. Nej för helskotta. Glöm det. Jag förtjänar mer respekt än så, alla dom åren vi haft tillsammans förtjänar mer respekt än så. Han fick 2 dagar på sig över en helg. Utan kontakt med henne. 


    Han nyktra till jäkligt snabbt utav det kan jag säga. 

  • Anonym (Brbf)
    Anonym (Men jösses) skrev 2023-11-06 22:10:01 följande:

    Som jag ser det så lämnade du walkover till den andra kvinnan. Direkt. La dig platt. 


    Signalerade med stora versaler på plakat. Här, ta min man! Och till honom. Ja gå du och ta den där nya kvinnan! 


    Själv står du ensam kvar. Du har inte kämpat för att behålla din man, och din familj intakt. Vist, det kanske hade slutat såhär ändå. Men du har så gott som uppmuntrat detta, sporrat på dom. Och det? Riskerar att bli ett av dina livs största ånger. Att du ej försökte kämpa. Antingen vill du ha en separation inners inte, och därför lät detta ske. Eller så vart du så chockad att du dissocierat och kommer ångra detta, när du vaknar till. 


    Mannen borde givetvis ha haft vett och respekt nog att så fort han märkte att han fått attraktion/intresse för den andra kvinnan. Direkt backat och avslutat den kontakten. Men nu sveptes han med och tänkte egoistiskt. Tänkte inte alls. En fru som sätter ner foten och stakar ut VAD som är respekt, kan vara det som katapultar mannen ur den fantasi han går runt med i huvudet som orsakar små fjärilar i magen. 


    Jag har typ varit i en liknande situation som dig. Med undantag att dom inte hunnit göra något fysiskt. Jag satte då fasen ner foten, och det redigt rejält. Detta är 5 år sedan. JAG är den med mannen kvar. Den andre snärtan fick vackert finna sig i att bli bortvald. Nej jag tvingade inte min man till något, men jag gjorde det jävligt klart för honom att jag under inga jäkla omständigheter kommer ge honom TID att försöka komma på vad det är han vill. Samtidigt som han umgås med hon den andre. Nej för helskotta. Glöm det. Jag förtjänar mer respekt än så, alla dom åren vi haft tillsammans förtjänar mer respekt än så. Han fick 2 dagar på sig över en helg. Utan kontakt med henne. 


    Han nyktra till jäkligt snabbt utav det kan jag säga. 


    Precis 
  • Anonym (S)
    Anonym (Men jösses) skrev 2023-11-06 22:10:01 följande:

    Som jag ser det så lämnade du walkover till den andra kvinnan. Direkt. La dig platt. 


    Signalerade med stora versaler på plakat. Här, ta min man! Och till honom. Ja gå du och ta den där nya kvinnan! 


    Själv står du ensam kvar. Du har inte kämpat för att behålla din man, och din familj intakt. Vist, det kanske hade slutat såhär ändå. Men du har så gott som uppmuntrat detta, sporrat på dom. Och det? Riskerar att bli ett av dina livs största ånger. Att du ej försökte kämpa. Antingen vill du ha en separation inners inte, och därför lät detta ske. Eller så vart du så chockad att du dissocierat och kommer ångra detta, när du vaknar till. 


    Mannen borde givetvis ha haft vett och respekt nog att så fort han märkte att han fått attraktion/intresse för den andra kvinnan. Direkt backat och avslutat den kontakten. Men nu sveptes han med och tänkte egoistiskt. Tänkte inte alls. En fru som sätter ner foten och stakar ut VAD som är respekt, kan vara det som katapultar mannen ur den fantasi han går runt med i huvudet som orsakar små fjärilar i magen. 


    Jag har typ varit i en liknande situation som dig. Med undantag att dom inte hunnit göra något fysiskt. Jag satte då fasen ner foten, och det redigt rejält. Detta är 5 år sedan. JAG är den med mannen kvar. Den andre snärtan fick vackert finna sig i att bli bortvald. Nej jag tvingade inte min man till något, men jag gjorde det jävligt klart för honom att jag under inga jäkla omständigheter kommer ge honom TID att försöka komma på vad det är han vill. Samtidigt som han umgås med hon den andre. Nej för helskotta. Glöm det. Jag förtjänar mer respekt än så, alla dom åren vi haft tillsammans förtjänar mer respekt än så. Han fick 2 dagar på sig över en helg. Utan kontakt med henne. 


    Han nyktra till jäkligt snabbt utav det kan jag säga. 


    Håller helt med
Svar på tråden Vår situation är så udda! Eller?