Vår situation är så udda! Eller?

Precis jag känner inte att man kan förbjuda ngn att ha vänner?
Nu trodde jag ju i början att de skulle förbli bara vänner, han har alltid kommit bra överens med tjejer men detta var hans riktiga tjejkompis som han träffat ensam.. Ville ju inte tro att det som hände skulle hända och han hade i början ingen tanke om det heller... 
Efter hånglet så var ju tanken att de skulle ses på jobbet o lite promenader, för de ville verkligen bara vara vänner. Och nej jag kände heller inte då att jag kunde förbjuda? Vi var ett par ja men man kan ju inte styra exakt allt den andra gör? 

Tyvärr blev det ju så att de istället utvecklade känslor ändå... 
Men innan vi sa att vi skulle vara separerade så gjorde de inget fysiskt.  Men ja tycke fanns absolut. 

Ang förbud så har jag bara sagt att skulle han ha valt oss, där när det var antingen slut eller inte så hade jag nog ändå krävt att de inte skulle träffas mer än på jobbet. Får att verkligen jobba på vårt förhållande.

Nu så valde vi att separera för att vi inte orkade med ovissheten, om oss dom framtiden. 
Så jag kunde lättare släppa honom kanske? 

Har inga svar på om vi gjort rätt, men jag har bara agerat utefter hur jag mår just nu för jag vill bara kunna fungera normalt igen. Sen kanske jag agerar eller känner annorlunda om ett tag? 
Det är så nytt fortfarande, alla tankar snurrar hela hela tiden. Min hjärna behöver vila. 

Och det gör den nästan nu, när jag inte kan ställa krav eller ska behöva oroa mig vad de gör. 

Vi är sambos men inte ett par. 
Vi är vänner inte älskare. 
Jag älskar honom, han älskar mig med, men inte tillräckligt för att vara "med" mig. 

Jag måste bara låta polletten trilla ner sen kanske jag agerar annorlunda?
Därför är denna tråden jättebra, läser allt och reflekterar. 
Men just nu vill jag kunna andas, orka umgås med min dotter, ha det lugnt hemma när han är här (mesta delen av tiden, de ses nästan varje dag allt från 1h promenad till att de kanske är hemma hos henne och ser en film ett par h. Han sover hemma, vi äter ihop om vi kan båda jobbar ofta kvällar, gör vardagsaker som handlar etc). 
Han vill alltid prata efter att de träffats, kolla läget med mig och småprata lite. 
Vi är ej ett par, vi kunde ha bott under samma tak men levt helt separata liv också. Men jag har valt att inte göra på det sättet, just nu. 

Hata honom kommer jag inte göra. Så väl känner jag honom så jag vet att han inte har onda avsikter.  Ingen av oss har ngn erfarenhet av detta, haft sådana här känslor eller problem innan. Jag har haft en kille innan honom, han ingen.. Så att göra så här är absolut inget vi har erfarenhet av eller vet hur man "ska" agera.

Jag må ha dålig självkänsla, men i detta läget vet jag ingenting och alla känslor är huller öm buller, så just nu väljer jag leva så här. Kanske ångrar mig.. Vem vet.

Nu har jag läst dina svar i tråden Ts och jag får känslan av att det inte finns några känslor mellan er mer än som gammal trygghet och att du i många år bara glidit med i tillvaron utan att sätta dig själv först . Du är inte van att ställa krav och du vill vara till lags och mån om andra att du utplånar dig själv helt och hållet och faktiskt inte vet vad du ska känna och tänka Nu när det hänt saker utom din kontroll.  
Istället för att utforska din egen åsikt gömmer du dig bakom det skal du alltid haft , genom att vara förstående . 

Varför är du så rädd för att visa känslor?  

I alla svar du skrivit hittills känns det som att du smetar över hans svek med ett tjockt lager av självutplånande.  Det finns ingenting i dina svar som är DU. Allt utgår från honom och du slår knut på dig själv för att HAN ska må bra... vart är DU i det här? DINA känslor?  DINA behov?  
Varför är hans känslor så mycket viktigare än dina? 

Vem har lärt dig att du inte är viktig? 

Jag kan hålla med om nästan allt du skriver. Jag vill alltid att alla andra ska små bra.  Och rädd att göra fel eller att inte vara omtyckt.
Så har jag alltid varit. 

Jag vill inte att ngn ska vara arg på mig eller ogilla mig.
Så nä bra självkänsla har jag nog inte. 

Men det är inte lätt när man delat 25 år med någon i vått o torrt, vi har otroligt mkt i bagaget. 
Mer än jag nånsin kommer skriva här. 
Klart jag är rädd för framtiden... O jag kommer behöva släppa honom mer och mer, men jag kan inte just nu jag bara kan inte.. 

 

Jag är ledsen när jag blir helt ensam då släpper jag på trycket. Kan även gråta inför killen, utan problem. Och han vill inte heller att jag ska gå o bär apå allt . Och ha kan gråta inför mig. 

Jag tänker inte hämnas... Hon vet att vi fortsatte att vara ett par medans de var vänner, och att det de gjorde var otrohet. Han har visat sms.

Ja dumt att vi fortsatte ha sex men vi har fortfarande så starka känslor för varandra så det är galet. 
Men nu har han ändå gjort sitt val så vi bor endast ihop under samma tak som ngn typ av vänner. 
Och det fungerar än så länge. Vi bråkar inte, hatar inte... Vi är ledsna ibland, då pratar vi. 
Han är öppen med när och de ska träffas, och ger familjen mkt tid. 
Det de gör just nu är jobbar ihop, tränar, går på promenad. Jag har senaste tiden inte frågat ut honom vadd de gjort eller sagt, jag försöker hålla distans. 
Det enda vi gjort är att kramas eller hålla om varandra speciellt om jag varit lite låg. 

Detta fungerar, just nu, för oss. 
Kanske inte i längden men vi måste ta ett steg i taget. 
Må låta jättekonstigt där av rubriken på tråden. Udda situation, udda beteende. Allt är så udda så det tillslut inte känns udda längre...  Så svårt att förklara. 

Jag tänker inte hämnas henne eller bråka, det ger inte mig någonting. Hon visste om mig och ville hela tiden ta det lugnt med allt då hon själv blivit lämnad på fult sätt. Ja hon ville ha en upptagen man... Men det är inte min sk att läxa upp henne, vi 2 har ingen relation. 
Om hon vet att vi legat? Osäkert men jag tänker inte rota i  det där.  Det leder ingen vart. 
Vi kan bara gå framåt nu. Jobba på vår relation vad det än leder till. 

Din sambo låter som om han är ung och nonchalant   (in a repulsive kind of way) och att han bara manipulerar dig med "fina ord"  bara för att han verkar vara rädd att bli helt ensam som gammal..

Efter vad du skrivit i TS så verkar det som om han bara vill "säkra upp" framtiden genom att se till att han har minst 2 kvinnor att välja mellan..

Han låter också som en VÄLDIGT självcentrerad person som säger saker som  "JAG vill aldrig mista dig och familjen" JAG vill att vi är en del av varandra för evigt" "JAG tänker på dig jämnt"--"JAG undrar om jag gör rätt men JAG mår ju så bra med min tjej" 
JAG vill kunna komma tillbaka om det inte håller med min tjej..
Jag, jag, jag---hela tiden..Märker du inte hur självisk han är...Det är så du har framställt honom som iaf..

Du är värd mycket bättre, tycker du inte det själv? Han låter som en mästare på manipulation och verkar veta exakt vad han ska säga till dig för att ha dig kvar i hans liv..som en "utifall att det inte håller med den nya" 

Vissa män är riktigt fega när det gäller att vara ensamma..Dom klarar inte av att vara helt själva utan att må psykiskt dåligt..

Och du skriver ju att om han skulle komma imorgon o säga "ta mig tillbaka" skulle du inte ens tveka...
Och det verkar han veta...och därför vågar han "testa på" andra kvinnor...för han VET att du skulle ta honom tillbaka bara han frågade dig..

Nej jag förstår inte hur du kan trycka ner dig själv så mycket..Skulle du trycka ner en kompis på samma vis som du trycker ner dig själv?