Ha barn med annan etnicitet?

Generna försvinner inte bara för att man har fått ett barn som inte har sina egna färger.Vet en som är blandning ,med bruna ögon och mörkt hår och mörk hy.Hans barn blev väldigt ljus ,blond med blåa ögon.Där är ena föräldern mörk och barnet väldigt ljus .

Jag har två morbröder. En som är svensk och har två svenska föräldrar och en morbror där morfar gjort en thailändsk kvinna gravid. 

Min thailändska morbror är en kopia av min svenska morbror fast en thaiversion mer.

Men i mitt fall är ju inte det utmaningen i det utan att min morfar gjorde en kvinna i min egen ålder gravid när jag va vuxen? men han är min morbror och alla barn ska känna sig välkomna och önskade till världen så han är ändå min morbror :) fast han är liten 

För övrigt: färgerna påverkar mycket när vi tycker att två personer är lika. Vill man att folk ska tycka att man är likt sitt barn, så bör man skaffa barn med någon som har samma färger som en själv (ögon, hår och hud).

Dessutom är de flesta entiska svenskar hyfsat lika varandra - vi är ju alla släkt på långt håll (och inte så långt håll ibland, det ser man när man släktforskar). Självklart kommer föräldraskapet att ifrågasättas mer, om ett barn till en svensk har sneda ögon eller en väldigt platt och bred näsa alternativt stor och böjd,semitisk näsa. Än nästan vilka drag som helst, som de kan ha ärvt från en annan etnisk svensk.

Jag har också sådana erfarenheter och det är dessutom en säkerhetsrisk i vissa länder där turister rånas och kidnappas. 

Det är få länder där man smälter in i mängden. Jag tyckte att det var kul att för en gångs skull bli tagen för lokalinvånare när jag var i Österrike. Man får ett helt annat bemötande då. 

Jag ser ut som ett stereotyp skandinav med ljusblont hår och mycket ljusblå ögon och jag har inte mycket pigment direkt. Det är som sagt exotiskt för en del vilket är rätt tröttsamt. 

Fast man smälter inte in som östasiat heller. När jag har rest med asiatiska vänner får de också blickar och  kommentarer. 

Håller med, svenskar är extremt liberala i det mesta. Vilket såklart ofta är bra. Många är dock extremt rädda för att säga fel saker och är väldigt pk, vi hade nog mått bättre som land med lite liberal nationalism.

Ja,blont hår är ovanligt internationellt sätt och det kan innebära massa uppmärksamhet ,som man inte vill ha ,just för att man är blond och sticker ut i världen.Vet ju detta av min erfarenheter och det har inte varit alltid underbart så att säga.

Jag har också sådana erfarenheter och det är dessutom en säkerhetsrisk i vissa länder där turister rånas och kidnappas. 

Det är få länder där man smälter in i mängden. Jag tyckte att det var kul att för en gångs skull bli tagen för lokalinvånare när jag var i Österrike. Man får ett helt annat bemötande då. 

Jag ser ut som ett stereotyp skandinav med ljusblont hår och mycket ljusblå ögon och jag har inte mycket pigment direkt. Det är som sagt exotiskt för en del vilket är rätt tröttsamt. 

Fast man smälter inte in som östasiat heller. När jag har rest med asiatiska vänner får de också blickar och  kommentarer. 

det är runt 2 % av jordens befolkning som är naturligt blonda. Vore rätt tråkigt om alla naturligt blonda färgade håret brunt bara för att "slippa sticka ut". Sen är jag rätt nyfiken på vilka länder du syftar till när du skriver att det är en säkerhetsrisk? Det är rätt typiskt svenskar att säga att det är "så farligt" i andra länder när det absolut inte behöver vara farligare än vad Sverige är numera. Har bott i Brasilien, Mexico och Chile och har aldrig känt mig rädd och är ljusblond. 

Det är sant att svenskar är ganska öppna. Det kan delvis också bero på att man har vant sig, för att det är ganska mångkulturellt numera. Det är annorlunda för folk som inte är så vana. T.ex. så hade jag en ukrainsk mamma med barn hos oss ett tag. Och hon nämde också det, att hon inte är så van vid det. Hon verkade alltså försöka vänja sig. :) 

Det finns också en benägenhet hos alla människor att ta sig en partner som är ganska lik dem själva, dvs. ofta även av samma etnicitet. Det gör inte bara "majoritetsbefolkningen" utan även invandrare/minoriteter. Min "styvson" (son till min mans första fru) är hel-afrikan och han brukar inte bli ihop med etniskt svenska tjejer. Det var en afrikansk tjej och sedan två från mellanösten. 

Jag minns också en turkisk granne, med svensk fru. En av deras barn var blond, och han förklarade för folk att det visst var hans barn, men han råkade bli blond och att pojken ändå var lik honom i ansiktet. Antagligen hade han själv haft lite jobbigt med det  i början. :)  Jag träffade nyligen en kanadensisk kvinna och hennes son (tonåring) som helt uppenbarligen har en svart pappa. Ändå såg pojken helt ut som sin mamma, förutom just hudfärgen och håret. Jag tror också att man lär sig med tiden att se sånt. Men här var det ganska uppenbar. 

Svenskar är varken mer eller mindre liberala än andra. I hyfsat jämställda demokratiska länder, där de flesta tillåts välja partner fritt, får vi fler blandade par. Är man inte tvungen att gifta sig med någon inom sin egen grupp, gör inte alla det. 

Men de flesta par är INTE synligt blandade. Helt enkelt för att de flesta, oavsett samhälle, föredrar partners från sin egen kultur eller liknande kultur. Svenskar bildar par med svenskar eller andra västerlänningar, afrikaner med afrikaner osv.

Men det handlar sällan om etnicitet i sig, utan kultur och värderingar. Adopterade får ofta blandade barn, eftersom de ofta väljer en icke-adopterad partner från den kultur de har växt upp i. Och blandade barn som växter upp i Sverige, träffar väl ofta en svensk partner? Jag har inte hört att Alice Bah skulle ha rest till Kenya och träffat en kenyan.

Mer avgörande än hudfärg eller ursprung i sig, är vilken kultur man växer upp inom och identifierar sig med.