Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Vad är det för svar du vill höra då? Att det är ok att du skiter i det kommande barnet? Att ditt liv är förstört för all framtid? 

Livet blir inte alltid som man planerat och då får man ta de nya korten och göra det bästa av situationen. 

Nej, det är inte idealiskt att bli förälder som 20-åring. Nej, det är inte idealiskt att bli förälder med någon man haft en ONS med. Nej, det är inte idealiskt att bli förälder med någon man inte känner. Så vad gör man? Jo, man försöker lära känna den andre föräldern för att kunna skapa ett bra samarbete. Man försöker att vara med så mycket man kan från början. Man kontaktar vården för att få en samtalskontakt för att ordna reda i sina tankar och funderingar. 

Jag tror att det är skitsvårt. Finns inget här som skulle vara vidare enkelt och lätt. Men bara för att nåt är jobbigt betyder det ju inte att man slipper göra det. Jag försöker faktiskt bara hjälpa dig här. 

Självklart är det skitsvårt och jätteläskigt, men det är inte godtagbart skäl att göra som ett litet barn - blunda och låtsas att det läskiga monstret inte finns. 

Du befinner dig nog i ett förnekelsestadium och jag skulle gissa att kontakt med mamman kan hjälpa dig ur det. Be om en ultraljudsbild. Det hjälper många blivande föräldrar att komma ur overklighetskänslan. 

Du och mamman har hamnat i den här situationen tillsammans och jag lovar dig - att bli pappa är generellt a walk in the park jämfört med vad de flesta gravida, födande och ammande kvinnor går igenom (kolla in den här sajtens trådar om graviditets- och förlossningskomplikationer!).

För ett tag sedan satt jag vid ett fikabord med fem andra mammor. Av oss sex var jag den enda som hade överlevt mina förlossningar utan sjukvården. Alla andra hade varit döda. Detta är vad mamman till ditt barn har framför sig (och vägen dit kan kantas av smärta, illamående, yrsel, diabetes, kronisk nästäppa mm). Du kan fortsätta din vardag som vanligt. Inte riskerar du att bli inkontinent eller få framfall heller. 

Och precis som vi inte vet vad du har i bagaget så vet faktiskt inte du vad HON har varit med om. 

Det är inte läge att tycka synd om bara dig själv. Ni är två om det här. 

Verkar inte vara så många ofrivilliga pappor på den här sidan. Det var dem jag ville lyssna på hur dom upplevt det hela. Några få här bara.

Och vad har dom få sagt till dig här? Kan du sammanfatta?

Och varför duger inte de svaren?
Tror du att du ska få annorlunda svar någon annanstans?
Vad är det egentligen för svar du vill ha?
Att det är ok att bara gömma sig och strunta i allt?

Du är modig som skrev här 
Du är ung
Mycket ung

Nu blir du pappa
Gör det bästa
Du kommer aldrig ångra att du tar ett pappaansvar och finns där, om än lite
Det omvända kommer du ångra någon dag DET kan jag lova.... 

Men är det så svårt att fatta? Har du själv blivit ofrivillig farsa? Nä men varför skriver du inlägg på inlägg då? Är ju inte till dig jag ställer frågan. Utan till olika oappo som har olika erfarenheter. 

Jag vet att det inte är mina svar du söker, men jag är mer än dubbelt så gammal som du och har därmed gott om erfarenheter av andra typer av kriser och motgångar. Jag har mött folk vars pappor har övergett dem. Jag har mött ensamstående mammor som försöker förklara för sina barn varför pappa inte tycker om dem. Jag har mött mäniskor i chock och kris. Du är långt ifrån ensam om att stå inför något skrämmande. Det är vi många som gjort före dig, även om situationen inte har varit exakt densamma.

Det skrämmande som händer, det kommer att hända oavsett om man blundar eller inte. Och min erfarenhet är att det dåliga blir betydligt bättre om man själv är aktiv och fåt koll på situationen. Just nu har du ingen kontroll. Det är skitjobbigt. Men du kan få mer koll på situationen om du kontaktar mamman och tar tag i problemet. 

Nä jag läste. Alla erfarenheter från killar hjälper ändå lite här.