Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Kan berätta om en familj jag känner. Vet så klart inte allt om hur de kännt, men kan berätta hur de gjorde. 

Föräldrarna var som du i ålder ungefär när hon blev gravid. Han tänkte först vara en närvarande förälder (trots att de inte var ett par) men efter ett par, tre månader hände något och han stack och ville inte träffa varken barn eller mamma mer. 

Sen gick det tre år och han träffade en ny tjej som han ville bilda familj med. När deras barn föddes blev han väl varse hur viktig barn/förälder-relationen är och tog upp kontakten med sin förstfödda igen. De hade fortsatt kontakt och halvsyskonen har umgåtts mycket och ser varandra som familj.  

Mitt råd baserat på deras berättelse är att hoppa över den där perioden utan kontakt och kämpa på för en fungerande relation redan från början. Då slipper ni onödig gråt och elände. Du kanske inte känner en massa kärlek från början. (Det gjorde inte min man till våra barn heller i början.) Men fortsätt ändå att träffas. Det gynnar din relation både till barnet och till mamman. Och din relation till mamman är värd att vårda. Ni kommer förmodligen ha med varandra att göra, mer eller mindre, resten av livet, så det är lika bra att lägga grund för att det ska bli så bra som möjligt. Barnet är beroende av att ni kan samarbeta och komma överens. Och det är ju trevligast för er vuxna också om ni kan få det att flyta på utan massa bråk. 

Det går inte att jämställa en juridisk abort med en fysisk. En fysisk abort kan vara smärtsam, både mentalt och kroppsligt. Det är ett medicinskt och/eller kirurgiskt ingrepp i kroppen som kan ge biverkningar, även om det är ovanligt. Det är inte något man bara gör lite lättvindigt för att det inte passar mannen man låg med att få barn just då. 

Sen är ju frågan hur lång tid du menar mannen ska ha på sig för den juridiska aborten. Bestämmer han sig sent pressas kvinnan att ta ett mycket snabbt beslut som bokstavligen gäller liv och död. Det är tillräckligt svårt som det är idag och behöver verkligen inte försvåras ytterligare av att oansvariga män ska ges möjlighet att smita. 

Efter vecka 12 går en abort till som en förlossning. Kvinnan får föda ut ett foster som är 5-15 cm stort (beroende på graviditetsvecka). Efteråt får hon avslag i flera veckor. Om abort av något skäl behövs är det som det är. Men att någon ska behöva gå igenom det - föda ut ett foster hon egentligen vill behålla men som hon är orolig att inte ha råd att försörja bara för att pappan är en opålitlig idiot, det är vidrigt. 

En man som väljer juridisk abort väljer att inte ta ansvar för sitt barn. En kvinna som väljer eller tvingas till abort väljer att döda ett foster. Ett så otroligt mycket större beslut - ett beslut om liv och död. Att tycka att de två besluten är jämbördiga är, ja, jag vet inte ens vad jag ska säga... 

Mannen kan ångra sitt beslut och be om att få träffa barnet. Kvinnans beslut är oåterkalleligt och definitivt. Hon ska aldrig behöva känna sig tvingad att ta det beslutet av den anledningen att pappan inte har lust att betala underhåll. 

Varannan vecka brukar inte vara aktuellt de första åren. Om mamman ammar är barnet beroende av närheten till henne och när amningen är avslutad brukar det rekommenderas att pappan är mer och mer ensam med barnet på en nivå som känns bra för alla. När det känns bra kan barnet sova över ibland och sedan ökar man umgänget succesivt. 

En sak jag vill att du ska veta är att även blivande föräldrar som planerat graviditeten ofta känner sig osäkra på om de kommer att klara av att vara förälder. Men man lär sig efter hand och växer in i rollen. Vet flera ordningssamma, väletablerade par som kännt stor osäkerhet inför att ta hem barnet från BB. -Ska vi klara av det här själva nu?!

Men tänk på alla ofrivilliga mödrar genom årtusendena som inte haft valet att vara närvarande eller ej (utöver att döda barnet). De har i de allra, allra flesta fall klarat det, oftast med stöd från omgivningen. En kursare till mig blev oplanerat gravid som 15-åring. Upptäcktes för sent för abort. Det var bara att växa upp och göra det som behövdes. Mammor har klarat det här genom historien, och det gör du också. Men man behöver hjälp. Det behövde jag också när jag fick barn, planerat, i fast relation och över 30 år gammal. 

Jag förstår att det är svårt att prata med mamman. Jag skulle vilja föreslå att ni ber om en samtalskontakt via mödravården. Det kan vara lättare om någon annan sitter med och kan ta upp de frågor som behöver tas upp och ha lite koll så att samtalet håller god ton. 

Ett tips är faktiskt också att läsa på om graviditetskrämpor. Jag mådde fruktansvärt under mina graviditeter. Hade mycket ont och var väldigt begränsad. Det är jobbigt att alltid vara välformulerad och smart när man mår så dåligt, många månader i sträck. Så läs på, och försök ha förståelse om tjejen ibland inte orkar vara jättetrevlig och konstruktiv. 

Du har helt rätt i det. 

Förlåt TS. Jag blev upprörd och rycktes med. 

Jag förstår att du känner så. Men vad du känner nu kan inte diktera hur du gör, för det är inte du som är den viktigaste personen i den här härvan. 

Prata om hur du känner, skriv här, gråt om det behövs, bli arg på situationen, be andra om hjälp (föräldrar, vänner, samtalskontakt på mvc). Bara du GÖR det som är rätt. 

Ibland måste man göra saker man inte vågar. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort. 

A. Lindgren

Barnet kommer ut, bokstavligen. Du kan inte hindra det. Så prata med vem som helst som känns bra. 

Du kan ringa till mvc (Mödravårdcentralen) och förklara situationen och säg att du behöver prata med någon. Och prata mer med dina föräldrar. Du är precis i början av det här och det är inte ett dugg konstigt att du känner panik. Men du kommer att kunna landa i det så småningom. 

Instämmer helt med Alexandra. Kom ihåg vem av er som faktiskt förmodligen har det jobbigast (behöver du må illa, vara yr, ha ont, vara konstant trött, ha nästäppa, riskera bestående skador?) och att ni bortsett från det är i samma situation.