Anonym (kompis) skrev 2023-01-18 15:27:05 följande:
Hur svårt kan det vara att i alla fall försöka sätta sig in i situationen för denna 20-åring som får ett totalt livsomvälvande besked?
Jag kan inte fatta att så många har så svårt att läsa trådstarten, förstå vilken situation TS är i och vilken typ av stöd han behöver just nu.
Han har ropat gång efter gång efter män/pappor som genomgått det han gjort, han vill ha stöd känslomässigt och höra storys från män som genomgått det som ligger framför honom.
är det så konstigt?
Han är inte intresserad av varken moraliserande, tips om preventivmedel. Han är troligen inte heller mottaglig för problemlösning och smarta idéer i det chocktillstånd han befinner sig i.
Han vill prata med likasinnade som varit i samma situation,
inte en massa allvetande människor med lösningar på allt..
Ska han dessutom behöva tryckas till och ha dåligt samvete för att han inte orkar lyssna och ta emot en massa som han inte bett om!?
Självklart blir det frustrerande.
TS: navigera förbi alla inlägg som lägger mer börda på dina axlar, fortsätt skrolla förbi och ignorera. Utan dåligt samvete.
Han har fått massor av svar dels från unga pappor men också kring hur och var han kan söka hjälp själv. Och TS har ju också ställt
nya frågor, så då får man ju självklart svara på dem med. Han frågade ju t.ex. om det ens är värt ett försök och att mammor vanligtvis gör vad dom vill. Och det är väl inte så konstigt om pappan checkar ut och inte tar initiativ? Är han rädd för att ändå bara bli överkörd fungerar det ju inte att ignorera mamman och undvika kontakt.
Han har ju också sagt att det känns jobbigt för att de inte ens känner varandra. Ja, men då måste han ju kanske prata med henne och försöka lära känna henne? Och jag tror helt ärligt att de har en fördel jämfört med andra som inte är ett par under graviditeten/vid födseln. De har ju inget bagage. De kan helt enkelt fokusera på att vara ett team när det gäller bebisen och inget mer.
Han är ju ändå 20. Han är gott och väl vuxen och då måste man ju börja ta ansvar för hans känslor och jobba igenom sånt som känns jobbigt och svårt. Jag tror inte att det skulle faktiskt hjälpa TS att bara stryka honom medhårs och dalta med honom just nu.
Jag tror också att det hjälper att tänka på andra och inte bara sig sig själv just nu. Mamman har det ju såklart ännu jobbigare än TS och det är viktigt att poängtera sånt. Hela situationen här är ju rätt tidskänslig. Att bara skicka iväg ett sms och säga nåt i stil med att han behöver landa i sina egna känslor först, men att han kan prata om nån månad närmare födsel skulle ju visa att han tar ansvar. Att bara ghosta för att ett sms känns för jobbigt kommer ju kunna skada deras framtida samarbete. Jag fattar att det är skitjobbigt för honom med, men han ÄR vuxen och är barnet hans kommer han ju bli en pappa snart. Han måste växa upp och ta ansvar.