Inlägg från: Anonym (Noway) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Noway)

    Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

     


    Till er som blivit unga pappor ofrivilligt mot er vilja och inte alls ville ha med varken mamman eller ungen att göra. Hur gick det sen för er? Fortsatte ni att inte ha nån kontakt alls. Och ungen klarade sig fint utan er. Eller ändrade ni er sen efter ett tag när ungen blivit äldre och började fråga vem som är farsa? Haft ett engångsligg som inte var något seriöst som tyvärr snart resulterar i ett barn. Jag är jävligt kluven vill helst skita totalt i tjejen och barnet bara glömma att jag ska bli farsa. Det här var  fan inte vad jag ville. Men min familj och alla tjatar om att jag ska ta mitt ansvar o träffa barnet regelbundet. Ska jag bara låtsas att gilla den här ungen för syns skull för att alla tycker jag borde göra det? För alla påstår att jag kommer ångra mig som fan om 10 år. Eller att alla andra tjejer man kommer träffa kan tycka det är himla neg att jag är farsa som inte brytt mig. 

  • Svar på tråden Hur gick det för er ofrivilliga pappor?
  • Anonym (Noway)

    Jävligt tveksamt att jag kommer att få några känslor för det här barnet. Är ju inget kärleksbarn direkt. känns som livet  är slut nu vid 20 om jag ska tvingas vara farsa varannan vecka. Ridå liksom. 

  • Anonym (Noway)

    Är det bara tjejer som svarar här eller faktiskt killar som faktiskt been there done that? 

  • Anonym (Noway)

    Men va fan jag är inte direkt nåt bra pappa ämne heller. Jag vill gärna ha svar av killar som varit med om samma och höra er story alltså hur gick det sen. 

  • Anonym (Noway)

    Allrså det var inte oskyddat heller hon åt minipiller men blev magsjuk dagen efter så de skyddade inte. 

  • Anonym (Noway)
    Anonym (Max) skrev 2022-12-30 21:47:05 följande:

    Var 21, hon 20. Vi var ett par, men jag såg ärligt talat ingen framtid för oss. Ville ut och resa, backpacka i Australien, plugga vidare, göra allt annat än leva familjeliv. Hon blev gravid. Jag var timanställd och hon pluggade. Första trimestern var jag i total förnekelse. Runt vecka 14-15 eller vad hon var i, då släppte det. Berättade för mina föräldrar, och de var så stöttande så jag insåg väl nånstans att min panik var rätt obefogad. Mycket av allt det jag ville göra, det går att göra även med barn. Och det har vi gjort med barn. Runt halvvägs vid det stora ultraljudet så såg jag fram emot det, en liten son skulle jag få.

    ...sonen fyller snart 9 år och vi har fått några barn till. Är gifta. Bor i villa. Har pluggat och arbetar sedan några år tillbaka på ett jobb jag älskar.

    Och jag är ärligt talat så glad över hur allt blev. När jag stod där med min nyfödda lilla son, och min tjej som kämpat i två dagar med att föda ut honom, det var fasen ren och skär lycka OCH världens största sporre att ge honom och oss ett fantastiskt liv!


    Jamen ni var ju ett par innan ändå. Kanske fanns lite mer förutsättningar där.
  • Anonym (Noway)

    Jamen nå vet ja det!

  • Anonym (Noway)

    Är det några pappor som svarar här ens eller bara tjejer som är mammor? 

  • Anonym (Noway)

    Tjejen har haft ätstörningar så hon påstår att hon har väldigt oregelbunden mens och upptäckte först i vecka 14 typ att hon är gravid och vågar inte göra sen abort för hon vill ha barn senare och är rädd att det inte går då. 

  • Anonym (Noway)

    Men är det inga ofrivilliga pappor som kan svara här hur det var för dom?  Som tänkte som jag men hur det blev sen? Allt detta tjat om skydd hjälper liksom inte just nu. 

Svar på tråden Hur gick det för er ofrivilliga pappor?