Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Nä har jag väl inte heller påstått eller skrivit att könet har nån som helst betydelse här? Skrev ba att jag hade hört på omvägar att det är en pojke. 

Alltså jag vet inte hon kanske hade förväntat sig att jag skulle vara jättestöttade och åh va kul att bli pappa mot min vilja så ba direkt hon fick veta att hon var gravid och berätta.Vi känner ju inte ens varandra. Därför inte så jäkla lätt att ta kontakt. . 

Ok men om jag nu tar kontakt då och hon inte alls vill ha med mig att göra då? Eller vill hålla mig utanför. Några tips på hur jag bör göra då? 

Nej tror inte vi hade varit ett par om hon inte blivit gravid. Inte rätt förutsättningar för det. Har bara inte pallat att ta kontakt ba känts så himla sjukt konstig situation allt och att jag inte är beredd på det här och ska tvingas lära känna varandra på det här sättet. Bara mått skit när jag tänkt på det. Är väl därför jag ghostat faktisk. Och nej dra inte igen nåt om att det skulle jag tänkt på när vi hade sex. 

Ja men ja har funderat mer och mer att jag ändå ska ta nån kontakt med henne. 

Känns ba som en jävla uppförsbacke just nu. Frågan är om jag orkar med det ens utan att bli helt psykisiskt knäckt. 

Alla som tjatat på mig här att ta kontakt med tjejen. Gjorde det  idag. Det gick väl kan man säga åt helvete typ. Känns fasen bara ännu värre nu. Jag fick klart för mig att jag inte ens var välkommen som pappa. Så hur jag nu ens ska orka bry mig vette fasen. Ska jag behöva strida för få umgås med ett barn som jag inte ens ville ha från börja, som jag inte ens vet att jag kommer att tycka om eller vara nån bra pappa till. Dessutom förmodligen bli motarbetad av mamman. Både uppförsbacke och en jäkla motvind liksom. Kommer bara vara en massa jäkla problems på vägen så kanske lika bra att lägga ned? Så får hon som hon vill.

Fast är det ba hon som ska ha rätt att må skit i det här? Jag ska ba acceptera och tycka allt är fint o kul med att bli farsa mot min vilja? och vara så extremt stöttande men de är fan svårt alltså Det var mer ba du kommer aldrig att få träffa din son vare sig du vill eller ej. Om det ens är min son? Fyfan det här kommer att ta knäcken på mig psykiskt att behöva pleasa henne till förbannelse och att det ändå blir hon som bestämmer allt. Så kanske lika att skita i allt för vet inte om jag kommer att orka med de här. Jag hade säkert lätt kunna samarbeta här men känns som totalt låst läge liksom Måste jag ens ha kontakt med henne kommer att förstöra den eventuella relation jag kanske skulle kunna få med pojken. Jag är de stora egoistiska skitstöveln nu. Nå fattar jag väl att det är jobbigt för henne också men på ett annat sätt. Hon får väl massa moderskänslor ändå. Jag har inget sånt känns bara konstigt hela grejen. 

Alltså nä jag har inte tagit kontakt me hon på ett tag. Men hon har inte tagit kontakt me mig heller, Så det ansvaret ligger helt bara på mig då här? Jag kan ju inte heller garantera att jag kommer vilja vara en pappa till det här barnet. Att det ens funkar för mig. Kanske är helt värdelös som farsa. Det måste jag ju känna efter när barnet finns där om någon månad. Om jag nu ens får träffa barnet. Jag är ju hatad nu bara. Hon kanske inte sa det rakt ut men fick känslan att hon kommer göra allt för att ja inte ska få träffa barnet. Så då har jag ju inge val heller. Orkar inte kriga med nån som redan bestämt sig.