Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Jag blev pappa emot min vilja när jag var 18 år. Tjejen var 23. Vi var inte ett par. Det var en mycket tillfällig KK-förbindelse. Graviditeten var alltså inte planerad. Iallafall inte från min sida.

Bland det första hon sade till mig när hon berättade om graviditeten var att hon hade aldrig gjort någon abort och tänkte aldrig någonsin göra någon heller? Ett löfte hon höll

Jag reagerade inte helt olikt dig. Vi försökte reda ut situationen men det körde ihop sig totalt. Jag var i arg och i chock över att bli ofrivillig pappa med en tjej jag inte kände. Och hon var arg på mig för att jag inte ville behålla och betedde mig inte särskilt bra mot henne men det var jag alldeles för arg och panikslagen för att fatta då. 

Vi talade inte med varandra under nästan hela graviditeten. Tack och lov hade jag dock stöttande föräldrar som lyssnade, lät mig prata av mig, och såg till att jag fick psykologhjälp för att inte krascha totalt.

Håller helt med om att det talas alldeles för sällan om mäns mående under graviditeter. Och det gäller både planerade och oplanerade graviditeter. Män förväntas alltid vara den psykiskt starka, den lyssnande, den stöttande, den omhändertagande, alldeles oavsett hur situationen i övrigt ser ut?.. Problemet är ju bara att verkligheten är inte så svart eller vit?

Jag fick lämna faderskapstest då jag vägrade erkänna faderskapet och det visade naturligtvis att jag var tjejens biologiska pappa.

Några månader efter födseln bröt jag sönder och samman fullständigt av den psykiska stressen hela situationen innebar för mig. Och nej - jag förringar absolut inte mammans mående av att säga så? Men precis som man är 2 människor om att göra barnet så finns även 2 människors känslor inblandade? Känslor som inte alltid är rationella och inte alltid går att förena.

Jag tog på eget initiativ kontakt med tjejen jag fått barn med och tack och lov slängde hon inte luren i örat på mig och vände mig inte ryggen? Hon hade snarare ett långt mycket större tålamod med mig än vad jag hade gjort mig förtjänt av? Vi bestämde oss för att ses, och på den vägen är det. Jag insåg att jag inte var arg längre och hon var också mycket lugnare och mer harmonisk än förut..

Jag började träffa barnet gradvis mer och mer. Jag har aldrig haft vårdnaden om henne men jag blev till slut blev jag mycket mer involverad ändå än vad jag trodde att jag skulle bli.

Idag är hon 18 år och bor i egen lägenhet med sin pojkvän.

Sedan dess har hunnit gifta mig (med en annan tjej), fått 3 barn med henne, skilja mig, haft flera tillfälliga partners sedan dess, och väntar just nu barn med min nya flickvän.

Hade någon sagt åt mig när jag var 20 att jag skulle bli 5-barnsfar vid 37 så hade jag gapskrattat och sagt aldrig i livet? Men såhär blev mitt liv. Och jag ångrar inget även om det varit väldigt stormigt emellanåt

Jag säger inte att det måste bli såhär för dig. Din framtid äger du och bara du? Man måste inte vara involverad om det verkligen förstör mer än vad det ger. Barn behöver lugn, ro och harmoni mer än något annat, och kan inte de biologiska banden ge det så är det bättre att inte ha kontakt?

Men man ska också veta att de känslor man känner när man får vetskap om graviditeten, under graviditeten, och kanske även direkt efter graviditeten, inte behöver vara bestående känslor? Ibland ändras dom inte men det är inte alls så ovanligt att dom faktiskt gör det så jag håller med dom som skriver att man ska inte slå igen alla dörrarna och inte klippa alla banden? För det kan ändra sig? Du vore varken det första eller det sista exemplet, om det skulle hända.

Lycka till. Det här klarar du oavsett hur det blir // Richard 

Det är många fler tjejer än killar här så det blir lätt att trådarna ?tas över? av tjejernas erfarenheter? Det kan ofta vara precis samma situationer men ur tjejers perspektiv - och tjejer och killar reagerar ju mycket sällan exakt likadant när det kommer till graviditeter och barn..

Faderskapstest bör du absolut insistera på tycker jag innan du betalar ett öre i underhåll ! Dels för att slippa risken att det blir en tråkig rättsprocess om vem som är far till barnet - men också och i synnerhet för att undvika risken att du sitter där och betalar underhåll till ett barn som inte är ditt?.

Eftersom du säger att eran sexuella kontakt var mycket tillfällig så finns alltid risken att barnet inte är ditt, förrän du får det bekräftat.

När barnet är fött och om det visar sig vara ditt så har även du rättigheter till barnet och inte bara skyldigheter gentemot det.

Mamman har ingen laglig rätt att förhindra dig från att få träffa barnet om det visar sig vara ditt, även om hon skulle försöka med det?

Men just nu är det inte så mycket annat att göra än att vänta på att faderskapstest kan göras? Efteråt känns det oftast lättare när man VET hur det ligger till, även om det mest är röra och kaos i skallen fram tills dess..

Du är ingen psykopat ! Du är en helt vanlig kille som har hamnat i en väldigt obekväm men knappast unik situation, och reagerar då med chock, ilska och sorg över känslan av maktlöshet och att tvingas in i något du inte hade en tanke på redan nu. 

Det är inga ovanliga reaktioner och de flesta av oss som varit i dina skor reagerade likadant.

Vem bryr sig?Har en man lyckats göra ett barn ,då är det han själv han kan skylla på.Inget medlidande här inte.Väx upp!

Och återigen, det är det du som avgör - inte mamman? Hon kan välja om hon vill samarbeta eller ta konflikt? Men det är en senare fråga. När barnet är fött och faderskapet fastställt så har även du rättigheter till barnet och inte bara underläge gentemot mamman !

En av mina killkompisar var nära att ?åka dit? på en sån grej. Han var tillsammans med en tjej, dom gjorde slut under stormiga omständigheter och efter ett tag visade det sig att hon var gravid.

Hon pekade ut honom som pappan och lät honom få tro det ända fram till födsel. Då får min kompis reda på att det finns en till kille med i bilden vilken hon dittills hade blånekat.

Jaha då blev det ju faderskapstest och?.. Voilà?. Den andra killen var biologisk pappa 

Det viktigaste till att börja med är att ta reda på att det verkligen är din unge.