Betyg, vad är normalt och vilka ambitioner kan och bör vi ha?

Problemet är att föräldrarna inte kan styra barnen från sina jobb, att de ska gå till studiestunden istället för att hänga med kompisarna. Många av eleverna som skulle behöva gå på studiestunden är inte motiverade. Jag skulle önska att läroplanen skulle ändras så att det skulle bli obligatorisk studiestund 1-2 timmar i veckan under skoldagen istället med lärarfokus på de elever som inte når målen. Vet att det skulle ta mycket resurser, men skulle nog vara effektiv. 

Det förstår jag också. Men när jag då märker att föräldrarna antigen har glömt bort att det skulle vara läxläsning, eller i alla fall tycker att det inte är så farligt om ungdomen bara varit där två gånger av tio - då är det ju även föräldrarna som inte tar det på allvar. Så hur ska då ungdomen ta det på allvar? 

Jag säger inget emot om det bara är ungdomen som är omotiverad, men i många fall var det föräldrarna som inte förmedlade till sina barn att det är viktigt, att de förväntar sig att hen ska gå dit. 

Jag har själv varit i den sitsen. Min dotter fick extra matte i 5:an (också en allmän läxläsningstid). I mellanstadiet är det lite lättare att få dit dem, men jag hade också lite koll på att det inte ska rinna ut i sanden, dvs att hon går dit. 

Jag kan inte tänka mig att skolan skulle vara emot att införa sånt. Dock är man lite överförsiktig där, föräldrarna skulle ju kunna misstycka om man "tvingar" barnen till något extra. Om det fungerar så är det definitivt värt det. Och det har skapats såna saker då och då. Kanske borde man verkligen ha något sånt i läroplanen. 

Vi gör så hos oss, både läxläsning på eftermiddagen och tid klassvis mitt i dagsschemat. 40 min räcker dock inte långt och beroende på ledarskapet i klassrummet blir olika mycket gjort. 

Du har fel, det finns ingen sådan regel eller ens riktlinje. Stöd utgår från elevens behov, inte var eleven befinner sig på skalan.

Jag talar inte utifrån regler utan av erfarenhet, de flesta skolor brukar koncentrera sig på de som skall nå godkänt.
Men din skola ger alla stöd, det låter bra! På vilket sätt gör ni det? Hur har ni resurser till det?

Jag tycker i och för sig att det är riktigt att prioritera dem som kämpar för godkänt, attt få underkänt påverkar både självförtroendet och kan leda till stora svårigheter i livet. 

Det hade nog inte fungerat på mitt andra barn, han fick en summa för varje höjning av betyget istället. Hade jag tagit per läst bok så hade det dessutom blivit svårmätt då mycket läsning var stycken på olika plattformar på nätet. Men han har också add, så han kan mycket väl försöka läsa en bok som han inte är intresserad av, utan att något i den fastnar.

Ja det är möjligt att de gör.

Det skulle bli ett långt inlägg om jag beskrev allt vi gör men vi stöttar även A-elever till att utveckla sina förmågor, det ingår i det som kallas individuell anpassning av undervisningen. Även formativ bedömning hjälper till viss del. Det behövs inga särskilda resurser eftersom det ingår i den vanliga undervisningen. Elever som har uppenbara svårigheter får så klart mer stöd, mer riktat, fler personer inblandade osv.

Jag tycker inte att skolorna saknar resurser, egentligen. Vissa kanske gör. Men ofta är det en organisationsfråga. Och som sagt, man erbjuder mycket som sedan inte utnyttjas. Även när det gäller mina egna barn har det inte varit så. Dvs. min dotter var faktiskt godkänd i matte och fick gå på extra för att hon var "osäker".  

Men som sagt, organisation..... man hinner inte hjälpa alla enskilda elever på sitt eget personliga sätt alltid. Men det verkar många föräldrar förvänta sig? Jag vet, ett tag sas det att varje barn skulle få sina behov exakt tillgodosedda. Man skulle också skriva en individuell utvecklingsplan. Det där har man numera tagit bort, det är helt omöjligt att hinna med. Så långt det går, gör man ju gärna det - tillgodose individuella behov. Men en aning mer hjälp i små grupper skulle göra större nytta. 

Det gillade jag på en skola som jag jobbat på - alla lärare bestämde tillsammans hur vi skulle organisera så att eleverna skulle få optimal hjälp. Ibland var det halvklass - vi jobbade fler timmar än vanligt, frivilligt, bara det blev bra. Vissa fick extra hjälp istället för elevens val. Vi skapade möjligheter. Men det beror alltid på rektorn och på organisationen om man ens tillåts fixa såna möjligheter. 

Efter skolan är ju ungarna som en kraschad trasa och vill hem och vara ensam och vila först av allt. Dessutom känns det stigmatiserande att gå på läxläsning.
Vad menar du att föräldrarna ska göra? Stå utanför skolan som en vakt och förhindra hemgång? De kanske har ett jobb att sköta också.