Betyg, vad är normalt och vilka ambitioner kan och bör vi ha?

Jag tycker inte det är ni föräldrar som ska sätta nivån, det ska eleven. Sen kan man givetvis resonera om vad han tänker och kanske högre betyg i vissa ämnen, längre i andra osv. 
Han går bara i åk 6. Jag jobbar på gymnasiet och jag blir lite beklämd när föräldrar redan i åk 6 oroar sig över betygen.  
Så här fungerar det: Målen för betyg i åk 6 är ett eget avsnitt. När man sedan börjar åk 7 är det samma betygsmall (och mål) som gäller ändå upp till åk 9. ÅK6-betygen har noll relevans (personligen förstår jag inte hur politikerna drev igenom att de ska finnas, de har ingen funktion mer än nån slags fjäder i hatten hos politikerna, samt att de trodde att det skulle bidra till disciplin).
Betygen i åk 7 kan vara rätt låga och man bygger sakta upp till slutbetygen i åk 9, vilka är de som är viktiga inför gymnasievalet. 

Vad gäller analysförmåga är ungarna rätt omogna inne i hjärnan i åk 6. Klart att alla har utvecklats en bit till, till åk 9. Mognaden fortsätter förstås även på gymnasiet och där har vi samma resonemang: hur få dem att förstå vad analys är och hur man gör.
Lärarna i teoretiska ämnen ska hjälpa eleverna med denna process men den är långsam. Vissa elever når inte "ända fram" så att säga. Många är mer praktiker och får höga betyg i de ämnena och kanske har E i sv,  sh etc. Då får det vara så. Man kan inte tvinga fram en mognad där den inte finns, men alla utvecklas givetvis hela tiden, om än olika fort. Vår hjärna är inte "vuxen" förrän framåt 25-års ålder. 

Att tänka att E inte räcker till gymnasiet blir helgalet om ni tänker så. Nu vet jag inte vilken ort ni bor på och hur konkurrensen ser ut, men vill han inte in på teknik eller natur, profilerade ekonomiprogram etc, så är det inte svårt att komma in på det man vill, om det inte är speciellt profilerade skolor med tex idrott, musik eller annat, som gör att väldigt många söker. 

Ni kan kolla upp lite runt detta redan nu, men det är flera år dit så det är inte ens säkert att det finns samma program, eller ens samma skolor att söka till om 3 år. 

För att söka till ett teoretiskt program krävs minst 12 godkända betyg från åk 9 (och då måste vissa ingå som som,eng,ma) , till yrkesprogram krävs 8 betyg (ingår sv, eng, ma).

Det allra bästa är att fundera över vad man tycker om, vad man tror sig kunna vara intresserad av/orkar med, så att man får en bra tid på gymnasiet. 

Normalkurvan är som så att de flesta ligger i mitten eller strax under. En mindre andel elever ligger i botten och ytterligare färre mot toppen. Din son tillhör det lägre skiktet.

Man ska vara nöjd med E, oavsett årskurs eller ämne. Man har rätt till individuellt stöd även om man inte har diagnos, du kan läsa mer om detta på Skolverkets hemsida. Skolan har dock ingen skyldighet att se till att din son får ett visst betyg, inte ens godkänt, de ska bidra till att han utvecklas så mycket som möjligt, och det är inte riktigt samma sak. Läraren ska så klart berätta för eleverna hur man kan tänka när man analyserar, de går ju i skolan just för att lära sig sådant och man kan inte förvänta sig att elever kan saker intuitivt, då behövde vi ju varken skolor eller betyg.

Din son kommer in på gymnasiet men kanske inte på Teknikprogrammet eller liknande utan snarare något praktiskt om han har E i snitt. Däremot är det för tidigt att ge upp nu, slutbetygen ska spegla tre år av utbildning, en termins betyg är verkligen strunt samma. Det är första terminen, han hinner utvecklas mycket på två och ett halvt år. Det som är viktigt att ta med sig som förälder är att fira hans framgångar även om det "bara" är E, inte uttrycka ledsamhet att det inte blev mer utan bara poängtera att godkänt är bra nog men att om han vill nå högre så stöttar ni naturligtvis det och hjälper så gott ni kan. En förälders inställning gör stor skillnad!

Se till att han läser mycket skönlitteratur, vanliga fysiska böcker. Det utvecklar språkkänslan och förmågan att läsa mellan raderna, det skapar större förståelse även för facklitterära texter. Uppmuntra honom att skriva dagbok också, skrivandet är viktigt för förståelsen. Lycka till.

skolvarlden.se/artiklar/forskning-att-skriva-leder-till-storre-amneskunskap/

Han går i åk 6 till och med, dvs mycket hinner ändras på de kommande åren. Ingen bryr sig om vad han får det här sista året. Ingen. Det ger en indikation till kommande årskurser men det spelar faktiskt ingen roll, framtida lärare måste ändå bilda sig en egen uppfattning om hans förmågor och för det mesta får de inte ens se hans tidigare betyg. De får så klart om de vill men det kvittar egentligen. Viktig info om svårigheter, diagnoser osv ska ändå följa med överlämningen.

Jag är lärare på gymnasiet. Jag tycker inte ni ska tänka betyg, utan snarare att lära ert barn en god rutin, alltså att plugga på rätt sätt. Bort med distraktioner (mobil om det finns), korta pluggpass, arbeta aktivt  med texterna (ställ frågor till texten, sammanfatta med egna ord osv). Lär honom bra strategier som kommer ge utdelning på lång sikt och som han kan ha nytta av upp till gymnasiet.

Att tänka "han ska ha ett C, punkt slut!" är helt kontraproduktivt. Lär honom bra rutiner, så kommer hans förmågor komma till sin rätt, oavsett vilken nivå de ligger på.

Betyg är inte ett tecken på bra kunskap, höga betyg tyder på bra disiplin och kunna ta order och utföra uppgifter. 

det är vad arbetsgivarna vill ha som arbetare. Dom flesta arbetsgivare struntar i hur bra betyg man har i fysik å kemi från gymnasiet. 

man vill ha arbetare som fogar sig å utför arbetsuppgifterna utan klagan. 

 

Jag tror ni ska be skolan om hjälp. Om han är dålig i alla eller nästan alla ämnen finns det ju ett generellt problem bakom, som man borde ta tag i. Då handlar det inte om olika styrkor och svagheter.

Nej det måste inte finnas problem för det. En del elever presterar inte högre än E, det är bara så. Att inte få högre betyg betyder inte att det är något fel.

Du tycker alltså om en ungdom, som inte har någon intellektuell nedsättning, får precis godkänt i nästan alla ämnen, är det fullt normalt och okej och det behövs ingen hjälp, för det bara är så?
Jag hoppas att mina barn aldrig får lärare som dig!

Ja det är faktiskt helt normalt. Ursäkta att du har elitbarn så att du inte förstår detta. Jag har aldrig sagt att ts barn inte ska ha hjälp men skolan är ingen jäkla beställningstjänst där man kan peka på vilket betyg man vill ha och sedan förvänta sig att skolan ska vända ut och in på sig för att få det att hända. Vissa når inte högre än ett E oavsett och det är inget fel på de barnen heller! Jag hoppas att DU inte jobbar med barn med din inställning!

Jag har fyra barn, tre på högstadiet och ett på gymnasiet. Vi föräldrar har aldrig brytt oss om betyg, vad vi hoppas på är att dom ska vara godkända så dom ska kunna ta sig vidare. Vi hjälper till när dom behöver det men betygen är inte våra utan deras att vara stolta eller besvikna över. Vi föräldrar har inga som helst förväntningar och blir inte mer glada för ett VG än ett G, däremot så uppmuntrrar vi dem såklart när de själva känner sig stolta över sina prestationer.
Våra barn har haft det relativt lätt för sig, tre av dem har ADHD/asperger diagnoser och är särbegåvade men en av dem är extremt lågpresterande och hamnar alltid efter trots att allt egentligen är väldigt enkelt för honom och han får kämpa betydligt hårdare för ett E än vad de andra två behöver göra för ett A eller B. Vår son som inte har diagnos och är normalbegåvad har oftast högre studieresultat än sina syskon men han kämpar också desstå mer i skolan. Alla är olika och har olika förutsättningar och så länge man ser att de försöker och gör sitt bästa så kan man inte önska sig så mycket mer oavsett vad det sedan står i slutbetyget. 

Nej det behöver inte vara något fel, vissa elever når helt enkelt inte högre. Vår äldsta son som är konstaterat särbehåvad (ett uppmätt IQ på över 130 som 6 åring) och har extremt lätt för sig men som är väldigt lågpresterande. Allt tar lång tid för honom, nästan dubbelt så lång tid som det gör för jämnåriga. Han tränar på det, har haft extra stöd i skolan, får massor av hjälp hemma men endå så är det så som han fungerar. Han klarade sig nätt och jämt igenom 9an, var precis godkänd i 12 ämnen, E i de flesta ämnen, D i några få och 1 A i teknik som han är extremt duktig på.Han var jättestolt över att han tillslut fixade det och det innebar i slutet på terminen skolarbete från morgon till kväll 7 dagar i veckan för att hinna få in allt, som han kämpade. Människor är olika och vi har alla olika förutsättningar och oavsett mängden stöd som eleven får så innebär det inte att alla kan nå högre betyg.