• Anonym (Mamma)

    Lätt överviktigt barn och motstånd från pappan

    Jag har en nybliven sexåring som jag ställde på vågen idag och upptäckte att hon är överviktig. Det handlar om ett par hekto, men det är ändå över gränsen. 


    Jag fick ett rejält stresspåslag. Jag själv har levt med ätstörningar sen sena tonåren  och har stenkoll på vad jag (och familjen) äter. Jag planerar veckans måltider för att få det både näringsriktigt, gott och snabbt nog för vardagar. Grönsaker är en självklar del. Barnet i fråga äter i princip allt, från kokt fisk, till ugnsbakad kål. Vi vuxna är normalviktiga, åt det smalare hållet. 


    Jag tog upp det med min man som suckade och menade att jag bara ser problem. Själv är jag så vansinnigt stressad. Jag vet att hon alltid varit tyngre, om än normalviktig, och har därför sett till att vi bara äter en kaka när vi fikar, inte låta barnet köpa stora strutar utan allra helst isglass och erbjuda smaksatt mineralvatten till helgen om det ska drickas speciellt. Glass och fika sker, under min övervakning, sällan. Godis äts i princip aldrig och vi har aldrig chips eller så, förutom till Mello. Pappan, å andra sidan, fikar varje dag på lovet, låter barnet köpa en dajmstrut på stranden, och serverar i princip aldrig grönsaker, men gärna gräddig pasta. Av den anledningen står jag för nästan all matlagning, men de senaste månaderna har pappan fått ta mer pga jobb och hälsa. 

    Jag vet inte hur jag ska hantera det. Dels känns det som ett misslyckande i mitt föräldraskap och dels känner jag att jag jobbar i motvind. Det är jag som måste ta på mig ännu mer ansvar om jag vill ändra något i barnets kost. 


    Jag förstår också att det delvis är min ätstörning som talar. Intellektuellt förstår jag att vi kommer återgå till normala vanlr efter lovet och att hon, som stått still i längden, snart kommer göra ett längdskutt. Och jag vill på intet sätt att hon ska hamna där jag hamnade! 


    Hur gör man? Det är alltså inte kostråd jag behöver, utan hanteringsråd. 

  • Svar på tråden Lätt överviktigt barn och motstånd från pappan
  • Anonym (X)
    Spucks skrev 2022-07-24 12:29:55 följande:
    8airam8 skrev 2022-07-24 12:25:27 följande:
    Problemet är mammans gamla ätstörning och den ångest som riskerar att föras över till barnet. 
    Jag håller med om att TS extrem stressande är inte bra och att barnen troliger känner av det. Men ändå är hennes inställning till kosten den som är hälsosam och det är pappans komplett strunt i en hälsosam kost som förvärrar situationen.
    Jag ser alltså ansvaret helt hos pappan, för han skadar barnen på två sätt - åt ena sidan genom att helt skita i barnens kost och åt andra sidan genom att stressa mamman med detta beteende vilket påverkar barnen.
    Mamman är inte oskyldig här. Hon har ett ansvar för sina reaktioner och vad hon förmedlar.
  • Spucks
    mammatill6 skrev 2022-07-24 12:38:16 följande:

    Det står inte att han gör det varje dag. 


    Jo, det är precis vad hon skriver. Och det är ju det som är problemet för TS - att pappan servera detta varje dag.
    Anonym (X) skrev 2022-07-24 12:38:38 följande:
    Mamman är inte oskyldig här. Hon har ett ansvar för sina reaktioner och vad hon förmedlar.
    Visst är hon ansvarig för sina reaktioner. Men samtidig tycker jag det är helt normalt att man blir orolig när den andra föräldrarn skiter i barnens hälsa. 
  • Anonym (Osunt)
    Spucks skrev 2022-07-24 11:49:49 följande:

    Jag är väldig förundrad över svaren i tråden. Övervikt och fetma ökar, även bland barn, och är den största hälsorisken i samhället (precis som i de flesta andra västerlänska staterna). Det vet man, det är inget nytt. Man vet också att en stor del av överviktiga barn förbli överviktiga om vuxna, eller blir tom adipös. Man vet också att maten är den viktigaste aspekten som påverkar vikten, rörelse har bara lite effekt ("You can't outrun a bad diet.") Man vet att en dålig kost påverka hälsan även på andra sätt en bara vikten. Man vet att kostvanor är svårt att bryta.

    Ändå svarar nästan alla här att det kvittar om barn är överviktig eller inte, att det kvittar hur mycket sötsaker de stoppar i sig. Folk applåderar pappan som helt skiter i sina barns hälsa genom att mata dem med mycket skräpmat och sötsaker och tycker att frukt och grönt är helt onödig. Folk berättar stolt hur de själva gör likadant med sina barn.
    Jag blir mördrädd när jag läser det här! Om de flesta föräldrar tänker som de som svarade här, ser Sverige snart ut som USA vad gäller övervikt/fetma och releterade hälsoproblem.

    Ja, några formuleringar TS använder är extrema, men det ändrar inte på saken att kosten pappan ger sina barn är extrem onyttig och därmed en hälsofara för barnen och att vad TS beskriver hur hennes barn äter när hon är ansvarig är som det egentligen ska vara.
    Man fostrar inte ätstörningar genom en varierad, mestadels nyttig kost och genom att lära sig att onyttiga saker är okej, men med måtta. Såhär fostrar man en hälsosam inställning till mat, där man vet vad kroppen behöver, vad som är bra och dålig för kroppen och där man äter av allt, men i olika proportioner.
    Dessutom: det finns många fler överviktiga än ätstörda människor i Sverige. Varför tycker ni alltså att övervikt är helt okej (och antar att övervikt inte leder till ätstörningar)?


    Jag reagerar inte särskilt mycket på kosten i sig  utan på de känslor som styr bakom och som lyser igenom alla TS inlägg
     Att äta varierat är absolut viktigt men lika viktigt är att lära sig ett neutralt förhållningssätt till mat. Att känna att man duger oavsett vikten.

    Allt nyttigt kan ju bli onyttigt om det görs med osund motivation.

    Jag har vuxit upp med en mamma med TS förhållningssätt och bakgrund med behandlade ätstörningar. Att äta nyttigt var väldigt viktigt för min mamma och hon besatt kunskaper i kostlära och matens sammansättning. 

    Alla vi 3 barn lärde oss att vikt=viktigt och mått på hur lyckad man var.
    Vi pratade inte heller om vikt hemma men det fanns där under ytan och man såg på hela mamma hur nöjd hon var att vi var åt det smala hållet och att det var bekymmersamt när vi i tonåren gick upp lite mer i perioder.
    Mat var något som skulle regleras och det fanns god mat och farlig mat. Klarade man att äta mindre av den farliga maten så var man duktig.

    Vi 3 barn tog mindre portioner av maten för vi såg att mamma gladdes av det och var sen hungriga och små-åt i smyg.
    Mamma berättade för vänner och släkt att vi minsann inte var några sockertorskar. Det var tydligt att det var värderat som något bra. Att tycka om sötsaker var kopplat till något dåligt.
     Alla vi syskon köpte dock godis i lönndom och åt på rummet.
    Vi har alla haft ett problematiskt förhållningssätt till mat under uppväxten och fått jobba med det i vuxen ålder. Min syster har fortfarande inte ett sunt förhållningssätt utan kämpar med att hitta balansen.
    Jag har idag lite övervikt men är nöjdare och gladare än när jag hade perfekt vikt. Mat är bara mat.  Mamma tycker att det är problematiskt med både min vikt och min inställning, det märks. Men jag är hellre lycklig än smal.

    Jag önskar att jag hade haft en pappa som hade kunnat balansera upp det men han dog när jag var liten.

    Jag kan ju inte säga något om TS och min mamma är likadana men mycket känner jag igen...
  • Anonym (X)
    Spucks skrev 2022-07-24 12:44:50 följande:
    Jo, det är precis vad hon skriver. Och det är ju det som är problemet för TS - att pappan servera detta varje dag.
    Anonym (X) skrev 2022-07-24 12:38:38 följande:
    Mamman är inte oskyldig här. Hon har ett ansvar för sina reaktioner och vad hon förmedlar.
    Visst är hon ansvarig för sina reaktioner. Men samtidig tycker jag det är helt normalt att man blir orolig när den andra föräldrarn skiter i barnens hälsa. 
    Barnen är dock normalviktiga. 
  • Spucks
    Anonym (Osunt) skrev 2022-07-24 12:49:01 följande:
    Jag reagerar inte särskilt mycket på kosten i sig  utan på de känslor som styr bakom och som lyser igenom alla TS inlägg
     Att äta varierat är absolut viktigt men lika viktigt är att lära sig ett neutralt förhållningssätt till mat. Att känna att man duger oavsett vikten.

    Allt nyttigt kan ju bli onyttigt om det görs med osund motivation.

    Jag har vuxit upp med en mamma med TS förhållningssätt och bakgrund med behandlade ätstörningar. Att äta nyttigt var väldigt viktigt för min mamma och hon besatt kunskaper i kostlära och matens sammansättning. 

    Alla vi 3 barn lärde oss att vikt=viktigt och mått på hur lyckad man var.
    Vi pratade inte heller om vikt hemma men det fanns där under ytan och man såg på hela mamma hur nöjd hon var att vi var åt det smala hållet och att det var bekymmersamt när vi i tonåren gick upp lite mer i perioder.
    Mat var något som skulle regleras och det fanns god mat och farlig mat. Klarade man att äta mindre av den farliga maten så var man duktig.

    Vi 3 barn tog mindre portioner av maten för vi såg att mamma gladdes av det och var sen hungriga och små-åt i smyg.
    Mamma berättade för vänner och släkt att vi minsann inte var några sockertorskar. Det var tydligt att det var värderat som något bra. Att tycka om sötsaker var kopplat till något dåligt.
     Alla vi syskon köpte dock godis i lönndom och åt på rummet.
    Vi har alla haft ett problematiskt förhållningssätt till mat under uppväxten och fått jobba med det i vuxen ålder. Min syster har fortfarande inte ett sunt förhållningssätt utan kämpar med att hitta balansen.
    Jag har idag lite övervikt men är nöjdare och gladare än när jag hade perfekt vikt. Mat är bara mat.  Mamma tycker att det är problematiskt med både min vikt och min inställning, det märks. Men jag är hellre lycklig än smal.

    Jag önskar att jag hade haft en pappa som hade kunnat balansera upp det men han dog när jag var liten.

    Jag kan ju inte säga något om TS och min mamma är likadana men mycket känner jag igen...
    Jag förstå absolut att en besatthet med maten är problematisk, jag skrev också i mitt inlägg att jag reagerade på en del av TS ordval.
    Men det ändrar inte på saken att pappans förhållningssätt till mat skadar barnen minst lika mycket. Som sagt, övervikt och fetma är ett större samhällsproblem och drabbar fler människor än ätstörningar. Ändå bryr sig de flesta här om en potentiell framtida ätstörning och inte alls om den redan begynnande övervikt.
    Anonym (X) skrev 2022-07-24 12:49:08 följande:
    Barnen är dock normalviktiga. 
    Nej, det är ju just det dottern inte är. Visst, hon är bara några hekto över gränsen, men ändå äver gränsen och därmed inte normalviktig. Och om pappan fortsätter som han gör går det inte i riktning normalvikt igen, när hon "växer till sig", utan det kommer bara gå uppåt.
  • Anonym (....)
    Spucks skrev 2022-07-24 13:02:58 följande:
    Jag förstå absolut att en besatthet med maten är problematisk, jag skrev också i mitt inlägg att jag reagerade på en del av TS ordval.
    Men det ändrar inte på saken att pappans förhållningssätt till mat skadar barnen minst lika mycket. Som sagt, övervikt och fetma är ett större samhällsproblem och drabbar fler människor än ätstörningar. Ändå bryr sig de flesta här om en potentiell framtida ätstörning och inte alls om den redan begynnande övervikt.
    Anonym (X) skrev 2022-07-24 12:49:08 följande:
    Barnen är dock normalviktiga. 
    Nej, det är ju just det dottern inte är. Visst, hon är bara några hekto över gränsen, men ändå äver gränsen och därmed inte normalviktig. Och om pappan fortsätter som han gör går det inte i riktning normalvikt igen, när hon "växer till sig", utan det kommer bara gå uppåt.
    Jo, dottern är inom normalspannet för sin ålder och längd. 
  • Anonym (Osunt)
    Spucks skrev 2022-07-24 13:02:58 följande:
    Jag förstå absolut att en besatthet med maten är problematisk, jag skrev också i mitt inlägg att jag reagerade på en del av TS ordval.
    Men det ändrar inte på saken att pappans förhållningssätt till mat skadar barnen minst lika mycket. Som sagt, övervikt och fetma är ett större samhällsproblem och drabbar fler människor än ätstörningar. Ändå bryr sig de flesta här om en potentiell framtida ätstörning och inte alls om den redan begynnande övervikt.
    Anonym (X) skrev 2022-07-24 12:49:08 följande:
    Barnen är dock normalviktiga. 
    Nej, det är ju just det dottern inte är. Visst, hon är bara några hekto över gränsen, men ändå äver gränsen och därmed inte normalviktig. Och om pappan fortsätter som han gör går det inte i riktning normalvikt igen, när hon "växer till sig", utan det kommer bara gå uppåt.
    Därför tycker jag också att de behöver hitta ett gemensamt sunt förhållningssätt. Tror de båda drar åt olika håll av rädsla för den andres förhållningssätt...

    Och bara ett tillägg. Tror att det finns ett stort mörkertal gällande ätstörningar medan övervikt registreras mer genom skolhälsovården.
    Mina och mina 2 syskons ätstörningar finns inte bokförda för vi sökte inte om behandling...men har ändå mått fruktansvärt dåligt och fått vardagen präglad av vikt/mat/kontroll. Vi trodde det var normalt beteende bara att vi var dåliga som inte klarade av att hålla oss på mattan.
    "?Vi klarade inte ens av att bli anorektiska"
  • Spucks
    Anonym (....) skrev 2022-07-24 13:11:03 följande:
    Jo, dottern är inom normalspannet för sin ålder och längd. 
    Dottern är ÖVER gränsen till normalvikt, alltså är hon inte inom normalspannet. Det är det gränsen betyder, även om de flesta här tydligen tycker att är man bara lite över gränsen är man inte över gränsen. Var går gränsen då, om man inte är överviktig om man bara är lite överviktig? 
    Om gränsen till dotterns längd g
    år tex vid 25kg och barnet väger 25,3kg, är hon inte överviktig, för hon är bara lite över gränsen? När börjar övervikten om inte vid gränsen till övervikt? Vid 25,5kg? Med det är ju entbart några hekto över 25,3kg, som är ju fortfarande normalvikt om gränsen till övervikt börjar vid 25kg. Eller vid 26kg? Med det är ju enbart några hekto över 25,5kg, som vi nu fastställt är inom normalspannet, så det kan inte heller vara övervikt. Så kan vi fortsätta i evigheter.

    Allts
    å, igen: var går den "riktiga" gränsen om den gränsen som anges inte gäller. Någonstans måste det finnas en gräns mellan normalvikt och övervikt.
  • Anonym (Mamma)
    Anonym (X) skrev 2022-07-24 12:38:38 följande:
    Mamman är inte oskyldig här. Hon har ett ansvar för sina reaktioner och vad hon förmedlar.
    Min dotter noterade inte ens min reaktion, eftersom jag direkt efter vägningen lämnade henne för övernattning hos kompis. Dagen efter hade jag lugnat mig igen. Jag förmedlade alltså ingenting till henne. 
  • Anonym (Mamma)
    mammatill6 skrev 2022-07-24 12:38:16 följande:

    Det står ju inte att han helt struntar i nyttig mat. Ts answr det. pappan tycker det är ok att äta fruktyoghurt, ja det för många barn och vuxna. Pappan anser att man kan äta en stor glass och äta glass varje dag på sommaren, ja det gör nog många på sommaren. Pappan anser att det inte är nåt att reagera på att ett barn har ett par hekto övervikt, ja det är helt rätt. Det står att han gärna serverar gräddig pasta, ja vem tusan gör inte det. Det står inte att han gör det varje dag. 


    det står att han fikar varje dag på jobbet, inte att han serverar barnenfika varje dag.
     Det står att hon anser att man äter naturell Yoggi och att hon har stenkoll på vad alla äter. Känns det sunt?


    Om du bemödat dig att läsa mina inlägg, ville jag göra en poäng av att jag faktiskt har koll på vad vi äter och hur man äter, för att slippa kommentarer om att jag säkert inte har koll. Jag menar inte att jag kontrollerar eller för bok. Men jag planerar ju huvuddelen av måltiderna och vet därför vad vi äter. 


    Jag har inga problem med sötsaker, men jag tycker att sött här hemma i sött och inte i mat. För tändernas skull, tycker jag att det är onödigt med sötad yoghurt, när barnen äter vanlig.

    Vi bådar arbetar hemma och har haft barnen hemma en del under våren. Då har det fikats dagligen, både en och två gånger, på pappans initiativ. 

Svar på tråden Lätt överviktigt barn och motstånd från pappan