Lätt överviktigt barn och motstånd från pappan

Jag har en nybliven sexåring som jag ställde på vågen idag och upptäckte att hon är överviktig. Det handlar om ett par hekto, men det är ändå över gränsen. 

Jag fick ett rejält stresspåslag. Jag själv har levt med ätstörningar sen sena tonåren  och har stenkoll på vad jag (och familjen) äter. Jag planerar veckans måltider för att få det både näringsriktigt, gott och snabbt nog för vardagar. Grönsaker är en självklar del. Barnet i fråga äter i princip allt, från kokt fisk, till ugnsbakad kål. Vi vuxna är normalviktiga, åt det smalare hållet. 

Jag tog upp det med min man som suckade och menade att jag bara ser problem. Själv är jag så vansinnigt stressad. Jag vet att hon alltid varit tyngre, om än normalviktig, och har därför sett till att vi bara äter en kaka när vi fikar, inte låta barnet köpa stora strutar utan allra helst isglass och erbjuda smaksatt mineralvatten till helgen om det ska drickas speciellt. Glass och fika sker, under min övervakning, sällan. Godis äts i princip aldrig och vi har aldrig chips eller så, förutom till Mello. Pappan, å andra sidan, fikar varje dag på lovet, låter barnet köpa en dajmstrut på stranden, och serverar i princip aldrig grönsaker, men gärna gräddig pasta. Av den anledningen står jag för nästan all matlagning, men de senaste månaderna har pappan fått ta mer pga jobb och hälsa. 

Jag vet inte hur jag ska hantera det. Dels känns det som ett misslyckande i mitt föräldraskap och dels känner jag att jag jobbar i motvind. Det är jag som måste ta på mig ännu mer ansvar om jag vill ändra något i barnets kost. 

Jag förstår också att det delvis är min ätstörning som talar. Intellektuellt förstår jag att vi kommer återgå till normala vanlr efter lovet och att hon, som stått still i längden, snart kommer göra ett längdskutt. Och jag vill på intet sätt att hon ska hamna där jag hamnade! 

Hur gör man? Det är alltså inte kostråd jag behöver, utan hanteringsråd.