Lätt överviktigt barn och motstånd från pappan
Jag är väldig förundrad över svaren i tråden. Övervikt och fetma ökar, även bland barn, och är den största hälsorisken i samhället (precis som i de flesta andra västerlänska staterna). Det vet man, det är inget nytt. Man vet också att en stor del av överviktiga barn förbli överviktiga om vuxna, eller blir tom adipös. Man vet också att maten är den viktigaste aspekten som påverkar vikten, rörelse har bara lite effekt ("You can't outrun a bad diet.") Man vet att en dålig kost påverka hälsan även på andra sätt en bara vikten. Man vet att kostvanor är svårt att bryta.
Ändå svarar nästan alla här att det kvittar om barn är överviktig eller inte, att det kvittar hur mycket sötsaker de stoppar i sig. Folk applåderar pappan som helt skiter i sina barns hälsa genom att mata dem med mycket skräpmat och sötsaker och tycker att frukt och grönt är helt onödig. Folk berättar stolt hur de själva gör likadant med sina barn.
Jag blir mördrädd när jag läser det här! Om de flesta föräldrar tänker som de som svarade här, ser Sverige snart ut som USA vad gäller övervikt/fetma och releterade hälsoproblem.
Ja, några formuleringar TS använder är extrema, men det ändrar inte på saken att kosten pappan ger sina barn är extrem onyttig och därmed en hälsofara för barnen och att vad TS beskriver hur hennes barn äter när hon är ansvarig är som det egentligen ska vara.
Man fostrar inte ätstörningar genom en varierad, mestadels nyttig kost och genom att lära sig att onyttiga saker är okej, men med måtta. Såhär fostrar man en hälsosam inställning till mat, där man vet vad kroppen behöver, vad som är bra och dålig för kroppen och där man äter av allt, men i olika proportioner.
Dessutom: det finns många fler överviktiga än ätstörda människor i Sverige. Varför tycker ni alltså att övervikt är helt okej (och antar att övervikt inte leder till ätstörningar)?