Med inspiration från en annan tråd. Du kvinna som slutat tända på din man i en längre relation.
Vad har varit anledningen? Eller har det inte egentligen funnits nån tydlig anledning?
Det som har mest negativ påverkan på min sexlust är sömnbrist, sambons humör och hur mycket han hjälper till. När barnen är små och jag får ta det mesta med dom, alla nätter, aldrig sovmorgon osv så är jag alldeles för trött för att känna mig sugen. Är han grinig, irriterad och gnäller på allt så tappar jag lusten helt. Samma när han inte hjälper till hemma utan förväntar sig att allt ska lösa sig av sig själv (mig..) Hur han ser ut har faktiskt inte påverkat min lust. Han har haft perioder då han varit både väldigt vältränad, väldigt otränad och allt däremellan.
Jag skäms för mitt kön nu. Alla dessa trista, självupptagna, oempatiska gubbar. Jag förstår verkigen att de blir lämnade.
Jag uppvaktar min kvinna, köper blommor, ger komplimanger, sköter allt med handling och matlagning, räkningar mm. Vi är över 60 och har sex varje vecka. Jag har fått mage och har oerhört svårt att göra något åt det även om jag förstår att det minskar attraktionen. Å andra sidan har hennes kropp också åldrats, men jag tänder ändå. Vi får båda orgasm och njuter.
Men...
I mitt förra äktenskap tog jag halva barnledigheten, tvättade, lagade mat, uppvaktade, var snäll, omtänksam i sängen - ändå tröttnade hon på mig, ville väl antagligen få något mer spännande efter 20 år.
Jag försökte få sexlivet mer spännande med olika initiativ, hon tog inte mycket såna.
Så frågan hänger ändå i luften: Varför tröttnar kvinnor även på män som funkar bra i livet och i sängen?
Jag skäms för mitt kön nu. Alla dessa trista, självupptagna, oempatiska gubbar. Jag förstår verkigen att de blir lämnade.
Jag uppvaktar min kvinna, köper blommor, ger komplimanger, sköter allt med handling och matlagning, räkningar mm. Vi är över 60 och har sex varje vecka. Jag har fått mage och har oerhört svårt att göra något åt det även om jag förstår att det minskar attraktionen. Å andra sidan har hennes kropp också åldrats, men jag tänder ändå. Vi får båda orgasm och njuter.
Men...
I mitt förra äktenskap tog jag halva barnledigheten, tvättade, lagade mat, uppvaktade, var snäll, omtänksam i sängen - ändå tröttnade hon på mig, ville väl antagligen få något mer spännande efter 20 år.
Jag försökte få sexlivet mer spännande med olika initiativ, hon tog inte mycket såna.
Så frågan hänger ändå i luften: Varför tröttnar kvinnor även på män som funkar bra i livet och i sängen?
Kärlek och attraktion följer ju inte en formel. Ibland tar det slut ändå. Utöver min exman så har jag haft en relation med en jättefin man, men där känslorna ändå rann ut i sanden. Där kan jag inte sätta fingret på exakt varför men vi var kanske lite för olika.
Jag tänker att man inte behöver jaga orsaker till varför. Bara försöka göra sitt bästa i relationen att vara en god partner och tar det sedan slut så har man ändå gjort det man kan och kan vara stolt över den man är som person. Det gäller så klart både kvinnor och män.
Jag hoppas att det finns fler orsaker till att du är snäll, tar ansvar hemma och uppvaktar din kvinna än att du vill ha sex?
Läste en artikel på Psychology Today för ett bra tag sedan..
Artikeln menade att kvinnor har ett dilemma vad gäller val av partner. Naturligt sett så tänder ni ofta sexuellt på en man som uppvisar hälsosamma fysiska attribut, med "bra gener" och en stark självsäkerhet, ihop med en som är ansvarstagande och blir en bra pappa. Problemet är att alla dessa attribut sällan visar sig i en och samma man nuförtiden (läs: playern vs familjepappan, "bad boy" vs "den snälle killen" etc). Så med det så skiftar kvinnors "smak" på män efter i vilket skede i livet hon befinner sig i och vilka drifter och behov som har överhanden. Jag vet att detta är en aning generaliserande, men artikeln var intressant. Tankar om detta? Rätt? Fel? Halvrätt?
Sen så måste jag säga att många män är sjukt korkade som låter sig förfalla på de sätten som beskrivs, det är något jag inte kan förstå. Tror mycket handlar om att inte sluta utvecklas som person. Stagnerar man som människa så gör man det även gentemot sin partner. För det verkar ju som att männen som beskrivs ovan var bra partners i början men sedan tappade det som gjorde dem attraktiva. Jag antar att de tänker "nu är hon ju min" och behöver då inte längre anstränga sig.
Sen ligger det ju tyvärr i människans natur att ta för givet det vi hela tiden har tillgängligt, och det är en svår nöt att knäcka för de som bor ihop.
Många gånger föranleds det hela av förändrad fysik, och/eller omvårdnad av den egna hygienen. Varenda man jag någonsin haft en relation med har nästan omgående slutat träna, eller vara fysiskt aktiv när man blivit ett par. Ingen verkar ha insett att man måste justera kalorier in, i samband med att man slutar med fysiska aktiviteter. Kulmagar på hela bunten. Jag förstår det ärligt talat inte. Själv drabbas Jag inte av detta märkliga fenomen.
En del har sedan också börjat slarva med hygienen så det blir rent äckligt. Hur ska man tända på någon som luktar sunkigt titt som tätt? Där man dessutom vet att man måste säga till, för det skulle inte falla dom in att gå och tvätta av sig självmant - om man mot all förmodan skulle visa/hinta att man är sugen.
Men dödsstöten blir absolut, om det sker en förändring också intellektuellt/personlighetsmässigt - dvs man upptäcker att personen man blivit tillsammans med inte har sagt sina egna åsikter, utan anpassat dessa för att spegla dina. Det i sig är väl inte hela världen, såvida inte personen dessutom inte klarar att man har olika åsikter och mest vill att man bara pratar om enkla saker. Man tycker helt plötsligt att det är jobbigt att diskutera och utforska olika infallsvinklar, och suckar över filosofiska frågor och tankeexperiment. Man vill mest bara rapa ur sig åsikter om grannen och Jonas på jobbet, samt påståenden om omvärlden utan någon substans. Jag tappar respekten tillslut och börjar känna att det inte finns något riktigt djup hos denna människa, och då spelar det ingen roll om du har en grym kropp och doftar ljuvligt. Jag kommer inte ligga med dig ändå.
Min sambo sedan tror det blir 9 år nu, är tyvärr ölmage tjock. Så jag attraheras inte av honom rent fysiskt. Tyvärr. Däremot är han renlig och har ett skarpt intellekt, och haft sina egna åsikter ända ifrån första början. Så jag respekterar honom djupt, och känner att han passar mig som handen i handsken. Förhoppningsvis går det ju ändå att göra något åt det fysiska. Tillslut.
Var inte utseendet alls för mig. Han ser väldigt bra ut, är som att ålder på honom ger ett par rynkor och grått i det blonda och ingenting mer. Han ser ut till 99% som när han var 20 trots att han är över 50. Skulle inte förvåna mig om han blir en sån som lever ända till 100 eller mer.
Var hans vänstrande. Jag älskade honom och förlät flera gånger under många år, blev som att min kropp fick ta över för att hjärnan och hjärtat förlät hela tiden. Som att kroppen var smartare. Gick i lås, slutade bli tänd.
Många gånger föranleds det hela av förändrad fysik, och/eller omvårdnad av den egna hygienen. Varenda man jag någonsin haft en relation med har nästan omgående slutat träna, eller vara fysiskt aktiv när man blivit ett par. Ingen verkar ha insett att man måste justera kalorier in, i samband med att man slutar med fysiska aktiviteter. Kulmagar på hela bunten. Jag förstår det ärligt talat inte. Själv drabbas Jag inte av detta märkliga fenomen.
En del har sedan också börjat slarva med hygienen så det blir rent äckligt. Hur ska man tända på någon som luktar sunkigt titt som tätt? Där man dessutom vet att man måste säga till, för det skulle inte falla dom in att gå och tvätta av sig självmant - om man mot all förmodan skulle visa/hinta att man är sugen.
Men dödsstöten blir absolut, om det sker en förändring också intellektuellt/personlighetsmässigt - dvs man upptäcker att personen man blivit tillsammans med inte har sagt sina egna åsikter, utan anpassat dessa för att spegla dina. Det i sig är väl inte hela världen, såvida inte personen dessutom inte klarar att man har olika åsikter och mest vill att man bara pratar om enkla saker. Man tycker helt plötsligt att det är jobbigt att diskutera och utforska olika infallsvinklar, och suckar över filosofiska frågor och tankeexperiment. Man vill mest bara rapa ur sig åsikter om grannen och Jonas på jobbet, samt påståenden om omvärlden utan någon substans. Jag tappar respekten tillslut och börjar känna att det inte finns något riktigt djup hos denna människa, och då spelar det ingen roll om du har en grym kropp och doftar ljuvligt. Jag kommer inte ligga med dig ändå.
Min sambo sedan tror det blir 9 år nu, är tyvärr ölmage tjock. Så jag attraheras inte av honom rent fysiskt. Tyvärr. Däremot är han renlig och har ett skarpt intellekt, och haft sina egna åsikter ända ifrån första början. Så jag respekterar honom djupt, och känner att han passar mig som handen i handsken. Förhoppningsvis går det ju ändå att göra något åt det fysiska. Tillslut.
Många gånger föranleds det hela av förändrad fysik, och/eller omvårdnad av den egna hygienen. Varenda man jag någonsin haft en relation med har nästan omgående slutat träna, eller vara fysiskt aktiv när man blivit ett par. Ingen verkar ha insett att man måste justera kalorier in, i samband med att man slutar med fysiska aktiviteter. Kulmagar på hela bunten. Jag förstår det ärligt talat inte. Själv drabbas Jag inte av detta märkliga fenomen.
En del har sedan också börjat slarva med hygienen så det blir rent äckligt. Hur ska man tända på någon som luktar sunkigt titt som tätt? Där man dessutom vet att man måste säga till, för det skulle inte falla dom in att gå och tvätta av sig självmant - om man mot all förmodan skulle visa/hinta att man är sugen.
Men dödsstöten blir absolut, om det sker en förändring också intellektuellt/personlighetsmässigt - dvs man upptäcker att personen man blivit tillsammans med inte har sagt sina egna åsikter, utan anpassat dessa för att spegla dina. Det i sig är väl inte hela världen, såvida inte personen dessutom inte klarar att man har olika åsikter och mest vill att man bara pratar om enkla saker. Man tycker helt plötsligt att det är jobbigt att diskutera och utforska olika infallsvinklar, och suckar över filosofiska frågor och tankeexperiment. Man vill mest bara rapa ur sig åsikter om grannen och Jonas på jobbet, samt påståenden om omvärlden utan någon substans. Jag tappar respekten tillslut och börjar känna att det inte finns något riktigt djup hos denna människa, och då spelar det ingen roll om du har en grym kropp och doftar ljuvligt. Jag kommer inte ligga med dig ändå.
Min sambo sedan tror det blir 9 år nu, är tyvärr ölmage tjock. Så jag attraheras inte av honom rent fysiskt. Tyvärr. Däremot är han renlig och har ett skarpt intellekt, och haft sina egna åsikter ända ifrån första början. Så jag respekterar honom djupt, och känner att han passar mig som handen i handsken. Förhoppningsvis går det ju ändå att göra något åt det fysiska. Tillslut.
Varför svarar du på en fråga som ställd till kvinnor? Vad du tror är inte aktuellt här.