Med inspiration från en annan tråd. Du kvinna som slutat tända på din man i en längre relation.
Vad har varit anledningen? Eller har det inte egentligen funnits nån tydlig anledning?
Och ditt svar visar på hur ofta män direkt måste skjuta tillbaka 'skulden' på kvinnan.
Ibland är det faktiskt bara mannens fel. Eller kvinnans. Jag sa till om vad jag behövde, han struntade i det eller gjorde minimum för att jag skulle sluta tjata som han tyckte. Hans beteende kom efter att barnen föddes. Då försökte jag ju så klart hålla ihop familjen, men han gled bara på och var som en tonåring.
Nu, i mitt nuvarande förhållande blev det nästan skilsmässa. Jag valde att läsa en bok om relationer och såg felen jag gjorde även om det var av välmening. Så jag ändrade mig vilket både blev lite tvingande för min man att skärpa sig men också gav honom chansen att göra det.
Tänker mig att den här tråden skulle kunna funka som ett wake-up-call för en del av de män som startar alla dessa trådar om att frun inte längre vill ha sex.
. Hade jag inte varit så besviken och trött när han kom hem så hade vi nog haft ett fungerande sexliv. Jag borde tänkt mig för och sett min skuld i det hela.
Började egentligen med att hans sexlust sjönk under längre tid (den var ganska låg från början men då sexet var prima när vi väl hade sex så kändes det inte som ett problem att anpassa min lust efter) men den sjönk till att bli nästan obefintlig. Detta skapade någon form av ondcirkel för min man som började känna sig pressad vilket gjorde att det tog ännu längre tid mellan gångerna vilket i sin tur gjorde att pressen kom tillbaka ännu starkare - ja, det är iaf så han förklarat det för mig. Att han fick känslor av misslyckande och att han kände sig oattraktiv. Jag försökte i många år stötta, prata hjälpa osv - visa honom att jag finner honom åtråvärd och attraktiv. Försökt visa att det är kravlöst, gjort mig fin, föreslagit parsamtal - ja, allt men inget funkar och han vägrar ta hjälp. Själva sexet har också genom detta blivit lidande... tillsist kändes det som att det bara var något han ville få ur vägen, att jag bara var något att tömma sig i och alla negativa känslor han känner mot sig själv började manifestera sig i mitt eget huvud och där någonstans dog min attraktion och sexlust till honom.
Han ville ha sex sällan och då enbart sent på kvällen när jag var väldigt trött. När vi hade sex var han inte heller särskilt intresserad av min kropp och njutning utan det var nästan bara fokus på honom. Ville jag ha orgasm fick jag fixa det själv.
Han slutade vara kärleksfull mot mig men ville fortfarande ha sex. Om jag efter en jobbig dag bara ville ha en kram en stund så började han stöna och kladda. Jag blir inte kåt på två sekunder och då blir det väldigt jobbigt att vara nära någon som blir det. Jag började därför undvika honom fysiskt, han blev ännu mer på när vi väl rörde varandra. Ond spiral som ledde till att jag fick flyktkänslor när han kom för nära.
Jag skäms för mitt kön nu. Alla dessa trista, självupptagna, oempatiska gubbar. Jag förstår verkigen att de blir lämnade.
Jag uppvaktar min kvinna, köper blommor, ger komplimanger, sköter allt med handling och matlagning, räkningar mm. Vi är över 60 och har sex varje vecka. Jag har fått mage och har oerhört svårt att göra något åt det även om jag förstår att det minskar attraktionen. Å andra sidan har hennes kropp också åldrats, men jag tänder ändå. Vi får båda orgasm och njuter.
Men...
I mitt förra äktenskap tog jag halva barnledigheten, tvättade, lagade mat, uppvaktade, var snäll, omtänksam i sängen - ändå tröttnade hon på mig, ville väl antagligen få något mer spännande efter 20 år.
Jag försökte få sexlivet mer spännande med olika initiativ, hon tog inte mycket såna.
Så frågan hänger ändå i luften: Varför tröttnar kvinnor även på män som funkar bra i livet och i sängen?