Han slutade vara kärleksfull mot mig men ville fortfarande ha sex. Om jag efter en jobbig dag bara ville ha en kram en stund så började han stöna och kladda. Jag blir inte kåt på två sekunder och då blir det väldigt jobbigt att vara nära någon som blir det. Jag började därför undvika honom fysiskt, han blev ännu mer på när vi väl rörde varandra. Ond spiral som ledde till att jag fick flyktkänslor när han kom för nära.
Jag skäms för mitt kön nu. Alla dessa trista, självupptagna, oempatiska gubbar. Jag förstår verkigen att de blir lämnade.
Jag uppvaktar min kvinna, köper blommor, ger komplimanger, sköter allt med handling och matlagning, räkningar mm. Vi är över 60 och har sex varje vecka. Jag har fått mage och har oerhört svårt att göra något åt det även om jag förstår att det minskar attraktionen. Å andra sidan har hennes kropp också åldrats, men jag tänder ändå. Vi får båda orgasm och njuter.
Men...
I mitt förra äktenskap tog jag halva barnledigheten, tvättade, lagade mat, uppvaktade, var snäll, omtänksam i sängen - ändå tröttnade hon på mig, ville väl antagligen få något mer spännande efter 20 år.
Jag försökte få sexlivet mer spännande med olika initiativ, hon tog inte mycket såna.
Så frågan hänger ändå i luften: Varför tröttnar kvinnor även på män som funkar bra i livet och i sängen?
Kärlek och attraktion följer ju inte en formel. Ibland tar det slut ändå. Utöver min exman så har jag haft en relation med en jättefin man, men där känslorna ändå rann ut i sanden. Där kan jag inte sätta fingret på exakt varför men vi var kanske lite för olika.
Jag tänker att man inte behöver jaga orsaker till varför. Bara försöka göra sitt bästa i relationen att vara en god partner och tar det sedan slut så har man ändå gjort det man kan och kan vara stolt över den man är som person. Det gäller så klart både kvinnor och män.
Jag hoppas att det finns fler orsaker till att du är snäll, tar ansvar hemma och uppvaktar din kvinna än att du vill ha sex?