Råd till ungt par som vill skaffa barn? 18/22

Jag vill också fråga dig ts vad din partners dröm består i?

Barnlängtan är stor, betyder det också att hon gärna vill ha fler barn tätt eller vara hemma länge med barnet? Isf är det ännu mer relevant att hon faktiskt arbetat heltid med en okej lön i 8 månader. För då kommer hon ha föräldrapenning en lång period innan hon kan börja arbeta

Hej TS!

Vi var också unga föräldrar, men väntade ändå några år efter 18!

Vi blev ett par när vi var 17 respektive 18 år (jag den yngre). Vi båda var sugna på barn redan då, men förstod att det var smartast att vänta några år så det skulle bli en bra start. Det gjorde att vi fattade väldigt genomtänkta beslut som syftade till att kunna skaffa barn tidigt.

Vi arbetade båda under hela gymnasietiden och la undan det mesta. Vi tog båda körkort snart efter 18-årsdagen. Vi köpte en liten BR som vi hade under studierna. Arbetade under tiden. Gifte oss. Min man tog examen vid 21 år och fick tillsvidareanställning direkt. Jag tog också examen vid 21 och fick tillsvidareanställning. Vi sålde BR-lägenheten och köpte en villa. Jag blev gravid!

Nu är vi 26 resp. 27 år. Vi har fyra barn. Vi har båda gjort bra ifrån oss karriärmässigt. Vi har sålt huset med LÖJLIGT bra vinst, och flyttat så stort att vi skulle kunna skaffa tre barn till. Vi har varit föräldralediga lika mycket, och inte behövt skola in några små ettåringar.

Allt det, för att vi VÄNTADE några år, och kämpade på just för att kunna skaffa barn tidigt

Jag skulle råda er att försöka göra samma sak.

Hon ska ha utbildat sig färdigt för ett yrke, anser jag är grundkravet.

Under tiden tycker jag ni ska fundera lite över upplevelser ni önskar och som försvåras med små barn. Kanske resa lite, ha en hejdundrande fest med alla kompisar, fjällvandra, genomföra ett större hobby- eller renoveringsprojekt, en hel sommar med grillkvällar, utflykter mm varje helg.

Sedan bör ni skaffa en bra och gemensam bostad med plats för barnet/barnen.

Mina råd:

1. På med kondomen även om ni har annat preventivmedel, så hon inte "råkar" bli gravid.

2. Ta med flickvännen till en psykolog och red ut vad som är fel. Saknas något? Har hon ett bekräftelsebehov?

roligapappan skrev 2021-09-09 13:48:44 följande:

Varför skulle vi separera? 

Visst, jag kan ju bli sjukskriven men majoriteten av folk som jobbar är nästan aldrig sjuka en längre tid.

Det är ju flera tusentals som blir tillsammans och skaffar barn efter 6 månader när de är 30+ utan jobb eller sparade pengar men då helt plötsligt löser det sig.

Ursäkta min tråkiga ton men känner bara att om jag var 34 och hon 30 så hade ingen gett mig dessa råden...

Dessa råd är generella och är bra oavsett ålder:

Var FL när du vill och tag ut FP när du har en full SGI.
Dvs i ert fall bör ni ha en rejäl buffert så att ifall ni vill att hon ska vara föräldraledig innan hon har full SGI ( har jobbat heltid 8 månader eller mer) så tar hon ingen FP (föräldrapenning) alls från försäkringskassan.
Hur ni tar ut FL och FP kan ni sedan anpassa, en rimlig tanke är såhär:

Barnet föds innan hon hunnit jobba 8 månader heltid.
De första 3-6 månaderna är ni båda helt lediga och tar hand om barnet tillsammans. Ni kan få in pengar genom att du tar först dina 10 pappadagar (= 2 första veckorna) sen tar du 5 veckors semester eller mer om du har fler sparade veckor, sen tar du ut FP från försäkringskassan så att ni överlever tex 2-7 FP-dagar varje vecka.
När den första nyföddhetstiden/spädbarnstiden är ledig så kanske någon av er behöver arbeta för att öka inkomsterna? Då är den andre FL med barnet, för man får inte lämna på förskola före 1 års ålder.
Är det mamman som är hemma tar hon inte ut FP alls eller tar hon ut lågnivådagar tills de är slut.
Sen borde mamman slutföra gymnasiet om det inte redan är avklarat och arbeta heltid 8 månader för att få upp sin SGI. Då kanske du är hemma mer med barnet på heltid eller på deltid om barnet fyllt 1 år och ni vill börja skola in på förskolan. Det är inte det mest optimala att en 1-åring är där heltid så det är bra om du tex jobbar halvtid och tar FP/FL på halvtid.
När mamman jobbat heltid 8 månader så har hon full SGI = dags för henne att börja ta ut sina FP-dagar. Är barnet van vid förskolan så kan det vara bra att tex jobba halvtid och vara halvtids FL, så det blir kortare veckor/dagar på förskolan för barnet.

Så era 245 dagar per man kan fördelas såhär tex:

Hon tar inga dagar första året, men är hemma heltid. Andra året jobbar hon heltid eller avslutar sista kurserna på gymnasiet och sen jobbar 8 månader heltid. Barnets tredje år tar hon ut halvtid FL och då går det åt ca 100 FP-dagar, även fjärde året jobbar hon deltid och använder FP-dagar för att inte bli av med sin SGI. Några dagar sparas till senare för att lägga in strödagar med FL.

Du tar så lite dagar som möjligt under första året, men kanske behöver ni en inkomst? Om du tar ut 5 dagar/vecka och är hemma 6 månader så går det åt 130 FP-dagar.  Sen jobbar du halvtid under barnets andra år = det går åt ca 100 FP-dagar till. Då har du inte många dagar kvar att ta ut under barnets tredje år. Så därför inser du att en rejäl buffert behövs! Bäst om du kan vara helt ledig 3-6 månader och sen kanske jobba 50-75% under första året, utan att ta ut någon FP alls. Så om ni kan ha en halv årslön sparad till dej + något liknande till henne så är det extra bra och ger er stor frihet att leva som ni vill med en nystartad familj.

KLarar ni detta i unga år är det absolut inga problem att skaffa barn tidigt!
Annars får ni lägga upp en sparplan, vänta ut tiden och kanske ändra era ledighetsplaner

Jag blev gravid när jag var 19 år, det var inte planerat och jag och pappan hann göra slut innan jag visste att jag var gravid så jag var ensam med barnet från början. Jag hade ingen bostad, jobbade bara extra och hade inga sparade pengar men när jag fick veta att jag var gravid blev jag bara så lycklig och hade aldrig en tanke på annat än att behålla barnet. Jag var ensamstående och levde på existensminimum eftersom jag inte hade någon föräldrapenning och sedan pluggade jag stor del av hennes uppväxt. Har haft dålig ekonomi och fått slita hårt. Men det löste ju sig ändå, idag är min dotter vuxen och har lyckats bra i livet med utbildning och ett välbetalt jobb.

Jag ångrar absolut inte min dotter men jag skulle inte frivilligt ha satt mig i den situationen om jag inte hade blivit gravid av misstag.

Min brorson och hans tjej skaffade också barn väldigt tidigt, hon var knappt 18 och han var 20 år och gick fortfarande på gymnasiet när de blev föräldrar. Där var det också tjejen som absolut ville få barn så de blev gravida med flit. Tyvärr har det inte gått så bra för dem. Min brorson fick slita som en hund för att försörja familjen, hon hade ingen inkomst och det blev aldrig av att hon skaffade en utbildning. Min brorson gick en yrkesutbildning till kock som han älskade och gärna ville jobba med, men hon tyckte inte om att han jobbade på kvällarna så han tvingades ta jobb som chaffis istället och nu har han jobbat med det hela livet, hans dröm om jobb och framtid gick i kras. Några år senare tog förhållandet slut och han får fortfarande betala höga underhåll för båda barnen (de skaffade en till sen) eftersom hon aldrig skaffade sig jobb och utbildning medan han sitter fast på ett jobb han inte gillar och en väldigt trist grå vardag.

Mitt absoluta råd till dig är att vänta med att skaffa barn tills ni båda åtminstone har gått klart skolan och har jobbat ett år så ni kan börja livet med en vettig ekonomisk situation. Allt behöver inte vara klart och perfekt, det kanske inte är drömjobbet ni landar som första jobb, men ha någon slags grund att stå på.

Det är underbart att få barn och det finns fördelar med att vara ung förälder också, man är flexibel och en rolig förälder tror jag (min dotter var alltid stolt över sin unga mamma när kompisarnas mammor var medelålders tanter) men ni är unga föräldrar även om ni väntar tills hon är 22 när ni skaffar barn.

Varför har hon så bråttom?