Måste göra abort men jag vill inte.

Jag är man. Jag hade 3 flickor. När jag var 42 kom frun och sade att hon var gravid. Det hör till saken att hon åt minipiller, vi höll på och bygga sommarstuga och jag ville verkligen inte ha mer barn. Så jag blev förskräckt. Hos oss var det dock så att "man inte gör abort". Så enkelt var det. Så jag krävde inte av min fru att hon skulle göra abort. Skulle jag ha gjort det hade hon nekat så jag visste att det inte var lönt - och samtidigt kan jag inte göra abort på ett barn som jag gjort.
I slutändan visade det sig att det var det roligaste och bästa som kunde hända. Sån underbarn unge! Så välkommen och så bra dotter. 
När vi var lite äldre så hanterade vi graviditet och småbarnslivet på lite mer avslappnat sätt så det var inga problem. 
Min story leder ju till rådet att jag tycker du ska föda fram barnet, givetvis. 

Det är väl för att de ändå vill diskutera ämnet. Om man inte vill fortsätta delta i tråden eller läsa pga att TS inte skriver måste man inte. Inga problem.

Om du Ts kommer tillbaka till tråden så vill jag tipsa om stödchatten oplaneratgravid.se Det är gratis och man kan få hjälp att bolla tankar och känslor.

Snarare din läsförståelse eftersom ts inte skrivit någonstans att de var överens tvärtom, men även om de hade det och ts inte haft någon barnlängtan överhuvudtaget så ändras en situation helt när en graviditet är ett faktum. Då är det inte hugget i sten att det blir abort heller. Det är ingen lätt sak och vill hon ha barnet kan man lika gärna kräva att hon ska amputera bort sin arm..

Det är blir rätt pinsamt när du klagar på att vissa är respektlösa mot ts samtidigt som du kallar henne egoistisk och inte ens läser vad hon skriver. Ditt svammel om att en gravid kvinna är helig visar bara på din misogyna inställning och det här är sista svaret du får av mig.

Jag är här har haft 2 fullspäckade dagar så jag har inte hunnit med att gå in här.

Jag känner att jag nog valde fel rubrik. Det är inte min man som tvingar mig till någonting. Det är mer jag som gör det men ändå inte. Det är så otroligt svårt att förklara.

Jag vill ha ett barn till men i min värld så skaffar vi båda barn detta är bådas ?fel?! Båda ska vilja ha det får då blir det bäst. Det är inte samma härliga känsla nu som med de andra 2 som vi BÅDA ville ha.

Han oroar sig för framtiden att han kommer vara så gammal och inte finnas där för barnet när hen behöver hjälp i vuxenlivet. Han älskar alla sina barn och vill kunna vara där för dem i alla stadier i deras liv och orka kunna vara det fysiskt.

Vi båda oroar oss för att detta barn ska få någon diagnos som gräver ännu mer av oss och att orken kanske inte kommer finnas där i tillräcklig utsträckning.

Så många aspekter som spelar in som vi båda pratar om.

Det är mitt beslut i slutändan och det är han helt på det klara med och stöttar mig helhjärtat. Men det är ändå kaos i kroppen då det känns som att vilket beslut jag än fattar kommer vara dåligt. Det kommer att påverka vår relation negativt.

Kommer man känna sig otroligt gammal i alla situationer? Kommer barnet skämmas över att ha så gamla föräldrar? Sådana frågor kommer också upp och spelar in. Skulle vilja ta bort antingen huvudet eller hjärtat så det inte var sån kaos.