Måste göra abort men jag vill inte.

Jag är här har haft 2 fullspäckade dagar så jag har inte hunnit med att gå in här.

Jag känner att jag nog valde fel rubrik. Det är inte min man som tvingar mig till någonting. Det är mer jag som gör det men ändå inte. Det är så otroligt svårt att förklara.

Jag vill ha ett barn till men i min värld så skaffar vi båda barn detta är bådas ?fel?! Båda ska vilja ha det får då blir det bäst. Det är inte samma härliga känsla nu som med de andra 2 som vi BÅDA ville ha.

Han oroar sig för framtiden att han kommer vara så gammal och inte finnas där för barnet när hen behöver hjälp i vuxenlivet. Han älskar alla sina barn och vill kunna vara där för dem i alla stadier i deras liv och orka kunna vara det fysiskt.

Vi båda oroar oss för att detta barn ska få någon diagnos som gräver ännu mer av oss och att orken kanske inte kommer finnas där i tillräcklig utsträckning.

Så många aspekter som spelar in som vi båda pratar om.

Det är mitt beslut i slutändan och det är han helt på det klara med och stöttar mig helhjärtat. Men det är ändå kaos i kroppen då det känns som att vilket beslut jag än fattar kommer vara dåligt. Det kommer att påverka vår relation negativt.

Kommer man känna sig otroligt gammal i alla situationer? Kommer barnet skämmas över att ha så gamla föräldrar? Sådana frågor kommer också upp och spelar in. Skulle vilja ta bort antingen huvudet eller hjärtat så det inte var sån kaos.

Men såå gamla är ni ju inte. Jag är också snart 40 och väntar vår tredje men då ser vi minst 10 år yngre ut också. Man blir ju så gammal som man gör sig. För barnen är det väl ändå viktigast om föräldrarna är kärleksfulla, inte om de är 40, 50 eller 60. Risken att bli gravid finns ju hela tiden, om ni har sådan åldersnoja så bör ni ju ha varit försiktigare för att inte hamna i en sådan situation. Men innerst inne vill du ju ha ett till barn så försök att vara positiv nu och med inställningen att ni fixar detta som en familj. De stora barnen kommer ju att kunna hjälpa till massor.

Jag är här har haft 2 fullspäckade dagar så jag har inte hunnit med att gå in här.

Jag känner att jag nog valde fel rubrik. Det är inte min man som tvingar mig till någonting. Det är mer jag som gör det men ändå inte. Det är så otroligt svårt att förklara.

Jag vill ha ett barn till men i min värld så skaffar vi båda barn detta är bådas ?fel?! Båda ska vilja ha det får då blir det bäst. Det är inte samma härliga känsla nu som med de andra 2 som vi BÅDA ville ha.

Han oroar sig för framtiden att han kommer vara så gammal och inte finnas där för barnet när hen behöver hjälp i vuxenlivet. Han älskar alla sina barn och vill kunna vara där för dem i alla stadier i deras liv och orka kunna vara det fysiskt.

Vi båda oroar oss för att detta barn ska få någon diagnos som gräver ännu mer av oss och att orken kanske inte kommer finnas där i tillräcklig utsträckning.

Så många aspekter som spelar in som vi båda pratar om.

Det är mitt beslut i slutändan och det är han helt på det klara med och stöttar mig helhjärtat. Men det är ändå kaos i kroppen då det känns som att vilket beslut jag än fattar kommer vara dåligt. Det kommer att påverka vår relation negativt.

Kommer man känna sig otroligt gammal i alla situationer? Kommer barnet skämmas över att ha så gamla föräldrar? Sådana frågor kommer också upp och spelar in. Skulle vilja ta bort antingen huvudet eller hjärtat så det inte var sån kaos.

Jag är här har haft 2 fullspäckade dagar så jag har inte hunnit med att gå in här.

Jag känner att jag nog valde fel rubrik. Det är inte min man som tvingar mig till någonting. Det är mer jag som gör det men ändå inte. Det är så otroligt svårt att förklara.

Jag vill ha ett barn till men i min värld så skaffar vi båda barn detta är bådas ?fel?! Båda ska vilja ha det får då blir det bäst. Det är inte samma härliga känsla nu som med de andra 2 som vi BÅDA ville ha.

Han oroar sig för framtiden att han kommer vara så gammal och inte finnas där för barnet när hen behöver hjälp i vuxenlivet. Han älskar alla sina barn och vill kunna vara där för dem i alla stadier i deras liv och orka kunna vara det fysiskt.

Vi båda oroar oss för att detta barn ska få någon diagnos som gräver ännu mer av oss och att orken kanske inte kommer finnas där i tillräcklig utsträckning.

Så många aspekter som spelar in som vi båda pratar om.

Det är mitt beslut i slutändan och det är han helt på det klara med och stöttar mig helhjärtat. Men det är ändå kaos i kroppen då det känns som att vilket beslut jag än fattar kommer vara dåligt. Det kommer att påverka vår relation negativt.

Kommer man känna sig otroligt gammal i alla situationer? Kommer barnet skämmas över att ha så gamla föräldrar? Sådana frågor kommer också upp och spelar in. Skulle vilja ta bort antingen huvudet eller hjärtat så det inte var sån kaos.

Du skriver att hur du än gör så kommer allt bli skit. Tycker du borde fundera lite över detta. Kan du istället tänka att hur du än gör, så kommer det bli bra?

Jag är här har haft 2 fullspäckade dagar så jag har inte hunnit med att gå in här.

Jag känner att jag nog valde fel rubrik. Det är inte min man som tvingar mig till någonting. Det är mer jag som gör det men ändå inte. Det är så otroligt svårt att förklara.

Jag vill ha ett barn till men i min värld så skaffar vi båda barn detta är bådas ?fel?! Båda ska vilja ha det får då blir det bäst. Det är inte samma härliga känsla nu som med de andra 2 som vi BÅDA ville ha.

Han oroar sig för framtiden att han kommer vara så gammal och inte finnas där för barnet när hen behöver hjälp i vuxenlivet. Han älskar alla sina barn och vill kunna vara där för dem i alla stadier i deras liv och orka kunna vara det fysiskt.

Vi båda oroar oss för att detta barn ska få någon diagnos som gräver ännu mer av oss och att orken kanske inte kommer finnas där i tillräcklig utsträckning.

Så många aspekter som spelar in som vi båda pratar om.

Det är mitt beslut i slutändan och det är han helt på det klara med och stöttar mig helhjärtat. Men det är ändå kaos i kroppen då det känns som att vilket beslut jag än fattar kommer vara dåligt. Det kommer att påverka vår relation negativt.

Kommer man känna sig otroligt gammal i alla situationer? Kommer barnet skämmas över att ha så gamla föräldrar? Sådana frågor kommer också upp och spelar in. Skulle vilja ta bort antingen huvudet eller hjärtat så det inte var sån kaos.

Kanske kan du försöka skriva en klassisk lista, punkta ned alla grejer så det blir tydligare? Brukar klarna litegrann om man sätter ord på allt och får ner det på papper så det blir överblickbart.

Kanske en lista för abortalternativet. Fördelar och nackdelar. Långsiktigt och kortsiktigt. värsta scenario och bästa scenario. Alla tankar ska med.

Samma sak med behållaalternativet.

Gör två likadana listor med båda kategorierna.

När jag har kaos i skallen av alla funderingar som kokar så är listor bästa boten. Det rensar skallen, alla tankar ska ut och de måste formuleras i skrift.

Allt blir lite mer hanterbart då tycker jag, och mycket  tydligare.

Kanske det kan vara något?

Förstår verkligen att du befinner dig i ett rejält dilemma!

Tycker det är dumt att behålla. Ni har redan två barn och det är bara ts som är sugen på att behålla. Att skaffa barn är ett gemensamt beslut.

Fast även om din man skulle ta ut skilsmässa, så skulle han väl inte avsäga sig ansvaret för sina barn? De ni redan har, eller det som ska komma? Skiljer ni er så ska ni naturligtvis ha barnen varannan vecka, och då orkar du lika bra som alla andra skilda föräldrar som har den uppdelningen.

Det första året då du ammar blir du förstås ensam med det minsta, men det har kvinnor klarat förr. Du får söka dig tillbaka till ditt nätverk i så fall, du kanske har någon släkting eller väninna som kan komma ibland och avlasta dig?

Annars får man söka hjälp på kommunen med avlastningsfamilj, fler timmar på dagis och fritis för de större barnen än man egentligen är berättigad till under mammaledigheten, och sådant. Det finns hjälp att få, och alla barnen får LEVA - det är värt mest av allt! Du verkar ju vara en person som har livet i ordning menar jag, du är inte en ADHD-brud som lyckats bli gravid med tre olika kåkfarare...