Hemma själv med sommarlovsledig bonus

Tycker den där beskrivningen passar in på dig och din vän (Ja).

Ledsen, men det låter inte som något bra råd.

Det är långt mycket bättre att från början jobba på en relation som är sund och respektfull än att tro att det går att ändra en partner (som flertalet gånger visat att hen inte lyssnar på och respekterar en) efter så många år, och när man bundits ännu mer till partnern genom ett gemensamt barn.

Tycker den där beskrivningen passar in på dig och din vän (Ja).

Haha!

Jo precis, jag har upplevt (och även varit tydlig med honom om) att hans förväntningar/press på min och hans barns relation stjälper snarare än hjälper relationen mellan mig och barnet. Jag är väldigt rak och ärlig som person men han tycker inte mina åsikter (avståndstagande) återspeglar mina handlingar (engagemanget), vilket gör honom förvirrad och får honom att välja att se till mina åsikter istället för mina handlingar. Om han skiftar fokus och om jag å min sida är mer konsekvent i förhållande mellan åsikter och handlingar så tror jag vi får det mer harmoniskt. Jag är väldigt mycket för rättvisa och att lägga ansvaret där det hör hemma, samtidigt som jag givetvis inte har hjärta att låta barnet drabbas av det rent praktiskt. Det blir intressant att se hur det blir när vi får vårt gemensamma, om laddningen släpper och att vi blir mer av ett team och en familj eller om det går åt helvete som vissa här förtuspår :) den som lever får se.

Så ni tycker alltså att det är normalt att någon gång på gång struntar i att lyssna på sin partner (som hen troligtvis säger sig älska)?

Ni tycker att det är normalt att, som i TS mans fall, höra sin partner säga att hon inte vill ta ett föräldraansvar för hans barn och sedan totalt strunta i det?

Ni anser alltså inte att det är konstigt att TS man utan att prata med TS bestämmer att hon skall finnas där för hans sommarlovslediga barn när han jobbar?

I mina ögon är det helt absurt. Att köra över sin partner år efter år är inte kärleksfullt. Att säga att man älskar någon, men inte visa det genom att respektera den andre är inte kärlek.

Och det är inte ett självändamål att ha en partner. Om ens partner inte behandlar en väl är det bättre att, som tex sextiotalist skriver, avsluta den relationen eller leva som särbos.

Ni två verkar, efter ((Karis) kommentar och Sidens fnissande medhåll ha extremt dåliga erfarenheter av partners, om ni inte kan se att det TS man gör inte är ok och att det här inte är några nya signaler utan något som TS brottats med från dag ett. Så jag vidhåller att antingen har han någon diagnos som gör att han inte fiungerar normalt känslomässigt eller så är han helt enkelt bekväm med situationen som den är och skiter i TS känslor.

Haha!

Ok, erkänner att det var lågt att skriva haha. Ursäkta. Jag undrar igen, är du själv barnlös styvmamma?

Ok, ska förklara vad jag menar med matriark: mitt råd till dom kvinnor som skaffar barn med en man som har barn sedan tidigare är att ta över ratten och bli en god och rättvis ledare i sin familj. Inte sätta sig i baksätet på bilen och låta mannen (och exet) köra. Det är MITT råd för att bli en lycklig mamma i en sådan här konstellation. Min erfarenhet är att våra män ofta sneglar på oss och VILL att vi tar över ratten och leder, så som kvinnor ofta gör i kärnfamiljer. Och det går att göra på ganska enkla sätt, utan att man behöver ta över föräldrarollen för hans barn. Man pekar mer ut riktningen för familjen och ansvarar för att familjen mår bra som helhet. Klassiskt kvinnlig roll och en roll som är mycket tillfredsställande att ha som kvinna (i alla fall för mig). Återigen, detta är bara min åsikt och jag fattar om du inte håller med.

Förlåt, men har din man något begåvningshandikapp som gör att han inte kan ta in vad du säger och respektera dig, eller är han bara ett ignorant as?