Hemma själv med sommarlovsledig bonus

TS skriver att hon har levt med mannen större delen av det tioåriga barnets liv och frågan om hur mycket ansvar TS skall ta för hans barn har varit något som gnisslat sedan dag ett.

Om en så viktig fråga aldrig blir löst dem emellan skulle det nog ha varit klokt att, som sextiotalist skriver, ha valt att leva särbo eller avsluta relationen.

Ett mycket klokare val i mina ögon än att insylta sig ännu mer genom att skaffa gemensamma barn med karln.

Du lyckas förmodligen bättre just för att du känner av var dina gränser går. Det är bara humbug att man måste bete sig som en mamma till barnet för att det ska bli en bra konstellation. Det viktiga är att ni trivs. 

Det som kan bli klurigt i fortsättningen är att din man börjar tycka att du ska vara som en mamma till hans barn också men det vore att förstöra den fina relation du och hans barn redan har. Jag hoppas att han även i fortsättningen ser att den relationen är bra nog och inte behöver se ut enligt en mall för att vara bra. 

Förresten, det var värst vilken debatt det blev här. Det är många som har åsikter. Många som inte har egen erfarenhet och som inte lever i styvkonstellationer, men de vill ändå in och pilla i de här sakerna. Visst är det fascinerande? Jag tycker du verkar stark, du verkar kunna se förbi det. 

Det låter tyvärr som om du bara hänger i tråden för att skamma Ts och andra som skriver. Och jag undrar fascinerat: varför då? Vad är ditt motiv till att vilja insinuera att Ts är en dålig bonusmamma, har en sopa till karl och är olycklig i sin relation? Det är så märkligt. Vad är det hon triggar inom dig egentligen? Var du inte så lycklig som halvsyskon i den där bonusfamiljen du växte upp i? Bär du på rädslan över att din styvpappa alltid älskat dig mindre än sina biologiska barn eller att dina halvsyskon förfördelats på något sätt?

Strukturen och dynamiken går ihop. Den speciella strukturen påverkar dynamiken. Vad är det som är svårt att förstå? Tänk dig ett hierarkiskt företag: där har vi två chefer eller språkrör om du så vill som samarbetar jämlikt (mamma och pappa) och två anställda (barnen). Inga samarbetspartners som har insyn i företaget eller påverkar företaget. Sedan tar vi ett hierarkiskt företag med en chef (föräldern), en mellanchef (styvföräldern) och två anställda (barnen). Mellanchefen kan i vissa fall vara chef (förälder) till det ena barnet men inte till det andra. Det finns en samarbetspartner (exet) som har insyn och inflytande över företaget. Självklart påverkar de olika strukturerna dynamiken i dessa två företag.

Jag har läst Ts och tycker att hon låter som en väldigt bra bonusmamma. Mogen och reflekterande med en stark jag-känsla. Det är dom egenskaperna man behöver när man går om som barnlös i en sådan här konstellation. Den här signaturen ja har gång på gång ställt frågan om varför dynamiken och strukturen skiljer sig åt från en kärnfamilj och jag har skrivit ett utförligt svar, ett svar som hen bara ignorerar. Tråkigt.

Det kanske är först nu som gnisslet ställs på sin spets när de ska få barn och först nu som Ts sätter ner foten på allvar. Jag råder alla bonusmammor att bli matriarker.

Jo precis, jag har upplevt (och även varit tydlig med honom om) att hans förväntningar/press på min och hans barns relation stjälper snarare än hjälper relationen mellan mig och barnet. Jag är väldigt rak och ärlig som person men han tycker inte mina åsikter (avståndstagande) återspeglar mina handlingar (engagemanget), vilket gör honom förvirrad och får honom att välja att se till mina åsikter istället för mina handlingar. Om han skiftar fokus och om jag å min sida är mer konsekvent i förhållande mellan åsikter och handlingar så tror jag vi får det mer harmoniskt. Jag är väldigt mycket för rättvisa och att lägga ansvaret där det hör hemma, samtidigt som jag givetvis inte har hjärta att låta barnet drabbas av det rent praktiskt. Det blir intressant att se hur det blir när vi får vårt gemensamma, om laddningen släpper och att vi blir mer av ett team och en familj eller om det går åt helvete som vissa här förtuspår :) den som lever får se.

Förlåt, men har din man något begåvningshandikapp som gör att han inte kan ta in vad du säger och respektera dig, eller är han bara ett ignorant as?

Tycker den där beskrivningen passar in på dig och din vän (Ja).

Nej, en stark jag-känsla håller jag inte med om att TS har. Hon har sedan dag ett accepterat (om än motvilligt) att hennes man inte lyssnat på henne och respekterat hennes önskemål. Hon har gång på gång sagt ifrån och ändå blivit överkörd. En person med stark jag-känsla, skulle (som sextiotalist skriver) ha gjort andra val än att fortsätta leva tillsammans med den mannen, levt särbo eller avslutat relationen var två exempel som sextiotalist lyfte som alternativ hon i så fall övervägt.

Om man gång på gång försökt få till en förändring och ens partner väljer att ignorera ens vilja är det inte särskilt vist tänkt att binda sig ännu närmare en sådan man genom att skaffa barn med honom.

Vad gäller signaturen (ja) så uppfattar jag att hen från början gick in i tråden med avsikt att lyfta barnens perspektiv, men hen blev genast hånad av andra, så jag kan förstå att hen låter konfrontativ.