Hemma själv med sommarlovsledig bonus

Håller helt med dig! Vad är det för sk. familj man tror man ska ha om man inte ens klarar av att ge ett barn som BOR där lite mat.

Ok jag kan köpa att pappor lätt lämpar över ansvar till närmaste kvinna, men det är ju inte på något sätt barnets fel.
Och nej ibland "klickar" det inte alls och pappan är frånvarande, men då kanske man bör söka sig vidare ist för att gnälla i åratal..

Det finns mängder av bonusföräldrar ute i världen som adopterat sina bonusbarn och familjer där man INTE gör skillnad på ditt och mitt barn, eller vem som måste bre en jävla macka...
Patetiskt.

Men tack! Oavsett blodsband så är det vuxna och barn som lever ihop och för MIG är det helt naturligt att man då agerar som just vuxna. Hur man kan bo tillsammans med ett barn på heltid och tänka att man inte har något vuxenansvar, så märkligt. Det är väl en sak att inte vilja gå med barnet på läkarbesök och utvecklingssamtal och dyl, men att sparka bakut för att man förväntas att laga lite extra lunch eller samtala med ett barn man BOR MED PÅ HELTID. Jättekonstigt...

Mitt råd till dig är att skifta fokus, börja om.

Många i tråden har påpekat att tioåringen är på väg att bli storebror och ert närmaste år kommer ställa krav på en stor anpassning från hans sida. Få honom med på tåget. Ditt tillfälle är nu!

Sätt dig ned med honom och prata om hur han ser på att snart kommer hans lillasyster/bror. Just det hans syskon, inte min eller min och din pappas baby.

Han ska bli storebror. Va kul! men det innebär också lite ansvar. Vad vill han hjälpa till med? Gör honom delaktig.

Nästa steg ( när detta sjunkit in lite) är att du igen sätter dig ner med honom när det är lite lugnt och berättar att det är jobbigt att vara så stor och att ni behöver hjälpas åt nu när det bara är ni två på dagarna.

Återigen fråga honom hur han tycker ni kan organisera dagarna så att han trivs i kombination med att du ska kunna vila. T ex om du har viloskylten uppe så får han ringa pappa och/eller själv ta sig ett mellanmål.

Ni kanske ska göra och äta frukost tillsammans. Sen har han lektid och du vila, regnar det får han göra nånting tyst (be pappan köpa ett par bra hörlurar till honom om han inte redan har) eller gå hem till en kompis. Det viktiga här är att ni tillsammans kommer fram till lösningar.

Be pappan köpa hem bra och enkla mellanmål som tioåringen själv har valt och kan fixa till. Om disken inte stoppas in i diskmaskinen låter du den stå, den får pappan ta hand om. Men introducera långsamt olika hushållsgöromål när du har ork.

Det finns tusen exempel på hur det kan gå till men målet är att du sladdar dig en kompis som blir en glad och hjälpsam storebror.

Stackars barn.

Det kommer aldrig bli ni ellerhur? Som en helhet och familj?

Ditt barn kommer alltid gå före, ellerhur?

Skicka ungen till mamman, det är bara synd om barnet.

Fast ett barn ?följer inte med på köpet?. Om man väljer att bli tillsammans med någon som har barn och till och med flytta ihop och skaffa mer barn så får man ju köpa hela paketet.

Finns säkert förhållanden där man kommer överens om märkliga lösningar att bonusförälder inte ska ta något ?föräldraansvar? men uppenbarligen verkar inte TS och hennes man ha haft samma åsikter och syn på detta, trots att det gått många år!

Och även om de varit överens så tycker jag att det är vidrigt att utsätta ett barn för något sådant. De ska bo ihop, dela ett liv tillsammans och ge bonusen ett syskon men TS verkar inte vilja ha något med barnet att göra. Det är barnets hem, och TS är nog oundvikligen den största modersfiguren i hans liv och hon verkar inte vilja ha med honom att göra. Kan bara föreställa mig hur det kan fucka upp ett barns självkänsla.

Största svinet är förstås pappan, som utsätter sitt barn för någon som beter sig såhär!

Som vanligt ställs det högre krav på en bonusmamma än bioföräldrarna. De får vara barnfria eller prioritera jobbet men nåde ?den elaka styvmamman? om hon så mycket som vågar knysta om sina behov..

Men vadåå komma undan?? TS har inte skrivit nåt om varför hon är frånvarande, vi vet inget om mamman eller vad som är sant.
Men jag tycker det är fruktansvärt om du frågar mig. En mamma som endast har sitt barn varannan helg, hur kan det kännas bra i hjärtat?
Jag vill ha mina barn hos mig varje dag, som de flesta normala föräldrar. Finns inga ursäkter för föräldrar som skiter i sina barn..

Situationen verkar ju dock vara olöslig eftersom det tydligen alltid varit så, enligt TS. Vad hjälper det att hacka på mamman i en anonym tråd?
Det är barnperspektivet som borde väga tyngre än vuxna som träter.  
Att en förälder är värdelös är aldrig barnet fel, och själv vill jag tro att jag kunnat ge så pass av mig själv så att barnet ska kunna få en hyfsad uppväxt ändå, att få känna sig hemma och sedd i sitt eget hus (extra viktigt och med kommande syskon också).

Barnet är dessutom 10 år, inget småbarn som inte klarar av basala saker..
Att då kunna laga en liten större portion så att barnet slipper gå hungrigt, prata med barnet mm hade jag kunnat göra vilket roll barnet än hade, om de andra vuxna väljer att inte ta ansvar.

Alltså, vad är det här?

Du har träffat en man med barn och frivilligt valt att ansluta dig till hans familj. När man ansluter sig till ev familj gör man det helt och fullt. Inte på dina villkor, utan på familjens villkor. Passar inte villkoren kan du inte bli en del av familjen: då var det en dålig match - leta vidare.

Men nu har du alltså gått in i den här familjen och då får du ta det ansvar som hör till. Familjer kan se olika ut med en sak har de alla gemensamt:

BARNEN KOMMER FÖRST!

Fy satan så osmakligt att inte vilja veta av ett barn för att man vill ha egentid. Har man det behovet kan man givetvis inte ge sig in i en familj där det finns barn.

Nu har du inte barn själv än så viss ignorans får man väl förvänta sig. Men att pappan går med på dina dumheter är för mig ofattbart. Jag antar att han inte vet om dina planer på att ignorera och svälta hans barn? Jag skulle aldrig i livet kunna älska en människa som behandlar mitt barn på det sättet. Du skadar hans barn - förstår du inte det? Att få ett barn att känna sig oönskad på det sättet är oförsvarbart.

Är du helt apatisk? Har du någon sorts diagnos som gör att du har svårt för empati? Hatar du din sambo?

Även om jag avskydde en människa skulle jag inte behandla personerns barn på det sättet du planerar.

En 10-åring behöver omsorg, bra mat, närhet och social stimulering. Nu tar du ditt jäkla ansvar och ger det till barnet! Barnet har du valt när du valde att flytta ihop med pappan. Du kan inte välja bort det för att det blev jobbigt.

Och att sätta barnet i statligt betald fritids för att du ska kunna... ja vad? Göra fotbad och äta folsyra? Nä skärp dig och ge familjen DU VALT den kärlek och respekt som hör familjelivet till.