Hej på er!
Om socialtjänsten ansöker om LVU till politikerna och dom väljer LVU, som i sin tur leder till rättegång, vad händer då om rätten väljer LVU? Kommer barnet/barnen omhändertas på plats? Måste t ex föräldrarna vara närvarande under rättegången eller räcker det med advokat som för din talan om du t ex inte mår bra psykiskt pga det som händer?
Mitt råd utifrån erfarenhet på området är att skulle ni få ett beslut om LVU från förvaltningsrätten överklaga till kammarrätten och ta hjälp av extern part för att påvisa att bristerna inte är sådana att de påkallar LVU.
Även om det är tufft så kommer det att bli ännu tuffare om ni får ett LVU som ni sedan ska leva med i er vardag i kanske många år innan detta tagit slut.
Jo vi har pratat om det med våran advokat och vi kommer att överklaga om dom väljer LVU. Kommer då lägga upp bevisen vi har som t ex mejlkonversationer med socialen, som bevisar att vi varit villiga till att barnen ska placeras på ett fosterhem osv
Varför i hela friden tycker er advokat att ni ska vänta med dessa bevis till ett överklagande? Varför la advokaten inte fram dessa redan vid förvaltningsrätten?
Jag ser absolut inget konstigt i att en förälder gråter i en sådan här rättegång. Att du känner att det skulle vara fel att gråta när någon vill ta ens barn ifrån en kanske är en del av de känslomässiga svårigheter du har? Eller fick du höra att det var "fel"?
Hon la fram väldigt mycket i rätten redan i torsdags, precis som min sambos advokat men hon verkade inre behöva mejlen, för jag pratade med henne i telefon och över mig innan rättegången och sa att jag hade bevis på mejl att vi godkänner fosterhem osv men hon sa att hon redan hade allt hon behövde, så varför hon inte använde dom i rätten, vet inte jag! Men hon sa att vi kan lägga fram bevisen om vi överklagar om dom nu väljer LVU.
Men enligt henne så sa hon att vi borde ha en positiv chans att vinna denna rättegång och det känns som att vi fick fram mycket även om socialen och dom yrkade på LVU och enligt advokaten så sa hon att socialen fortfarande yrkade på lVU i rätten och att dom hade sagt att det var för att dom inte trodde på att vi skulle sköta möten, umgänge, telefonkontakt osv. Detta skrev advokaten i ett mejl när jag frågade lite mer om själva rättegången och sambon har också sagt mycket saker.
Våra advokater la fram väldigt mycket på rättegången och tog upp t ex att vi aldrig har motarbetat socialen, utan att vi tacksamt har tagit emot hjälp, att vi åkte självmant ner till utredningshemmet, var där i 8 veckor och tog emot hjälp + att vi ändrade mycket på oss och det står även i dokumentationen, att vi varit villiga till placering och vård i fosterhem osv. Jag hade mitt förhör i telefonen. Advokaten ringde först upp mig på telefonen och frågade om rätten fick ställa frågor till mig och jag svarade ja. Hon berättade även att socialen hittat 2 fosterhem åt barnen och det accepterade vi också! Senare så ringde rätten upp och jag fick svara på en massa frågor i 23 minuter och 16 sekunder. Sen frågade dom om jag ville fortsätta att vara kvar i luren men då påpekade andra i bakgrunden att det vore bättre om jag skötte om barnen så du la vi på när mitt förhör var klart.
T ex barnens advokat ställde idiotiska frågor för att vända och vrida på alla frågor och det kändes som att hon ville krossa mig men jag svarade sanningsenligt på varje fråga, vilket advokaterna tyckte var riktigt bra och att vi gjort bra intryck i rätten. Jag grät också i telefonen nån gång men det var för att dom frågade lite om min bakgrund och saker som hänt + att all oro jag haft inför rättegången, fick mig att tillslut släppa allt och bara gråta men rätten förstod och lät mig lugna mig lite och sen fortsatte jag berätta och till er som troligen kommer att säga att jag sabbade allting igenom att gråta, så förstår ni nog inte vad en förälder går igenom i något sånt här och då har ni inga känslor. Alla människor måste få gråta ibland oavsett om det ser fel ut i andras ögon!
Jag ser absolut inget konstigt i att en förälder gråter i en sådan här rättegång. Att du känner att det skulle vara fel att gråta när någon vill ta ens barn ifrån en kanske är en del av de känslomässiga svårigheter du har? Eller fick du höra att det var "fel"?
Känslor rår man inte över och kan sällan styra över och det är fullkomligt normalt i din situation att gråta. Kan aldrig tänka mig att någon inte kan förstå det.
Försök att få ett sakkunnigutlåtande från någon som har auktoritet på det området som omfattas av den omsorgsbristen som socialtjänsten hänvisar till.
Ett sakkunnigutlåtande väger mycket tungt och kan vara skillnaden mellan vinst och förlust