Varför vill högern ha kärnkraft?

Från Wikipedia:

Beslut om folkomröstning

Beslutet om folkomröstningen togs under det politiska tumult som uppstod efter Harrisburgolyckan 1979 och med en växande opposition mot kärnkraften i Sverige. Alla riksdagspartier ställde upp på kravet på folkomröstning. Det viktigaste politiska skälet för en folkomröstning var att den borgerliga regeringen var oenig internt. Centerpartiet såg en avveckling som en mycket viktig fråga, medan de två andra partierna inte ställde upp på Centerpartiets linje. Man bestämde sig för att ha en folkomröstning och låta den styra, så att frågan inte skulle vara så splittrande för de borgerliga. Socialdemokraterna var också oeniga internt och ställde upp på en folkomröstning.

De politiska partierna i riksdagen sammanträdde i tre dagar för att formulera frågorna i folkomröstningen. Ordförande var statsminister Thorbjörn Fälldin (c). Ingvar Carlsson (s) har i efterhand hävdat att han i sin analys inför förhandlingarna kom fram till att det logiskt sett borde ha funnits fyra linjer. På nej-sidan ville många stänga kärnkraften omedelbart, men man var rädd att förlora många väljare som ansåg att detta skulle få alltför stora ekonomiska konsekvenser. Man samlade sig därför runt ett alternativ som förespråkade tio års avveckling (Linje 3). På ja-sidan fanns de som ville fortsätta att bygga ut kärnkraften. Inget parti vågade dock driva den linjen öppet och den blev därför inte representerad i folkomröstningen. Flera samhällsvetare samt politiker har efterhand erkänt att just avsaknaden av ett ja-alternativ gjorde omröstningen till nära nog en demokratisk charad.[2]

Moderaterna, folkpartiet och socialdemokraterna förde separata förhandlingar för att formulera ett gemensamt ja-alternativ med innebörden att reaktorerna skulle få användas under sin tekniska livslängd, som uppskattades till 25 år. Dessa förhandlingar sprack slutligen främst på grund av att moderaterna inte kunde acceptera tilläggsförslagen: att samhället skulle äga kärnkraftverken och att så kallade övervinster från privat produktion av vattenkraft skulle dras in genom beskattning. Resultatet blev att moderaterna drev Linje 1, folkpartiet och socialdemokraterna Linje 2 och att centerpartiet, kds (nuvarande Kristdemokraterna) och vpk (nuvarande Vänsterpartiet) ställde sig bakom Linje 3.

Ja, som jag sa, ingen tydlig höger-vänsterfråga ens då.

Jag vill dock hävda att det finns en blå övervikt bland förespråkare och en rödgrön övervikt bland motståndare, sett över tid.

Kärnkraft ? en politisk spelpjäs

Hos de rödgröna är det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som varit mest drivande i frågan att förbjuda kärnkraften. I både Miljöpartiets och Vänsterpartiets partiprogram förs argumentet att kärnkraften inte är en miljövänlig eller ett hållbart alternativ. Argumentationen bygger på att utbrytningen av uran är smutsig och miljöförstörande samt att det idag inte finns något effektivt och säkert sätt att förvara det förbrukade bränslet. Socialdemokraterna skriver att de vill att kärnkraften ska fasas ut över tid och ersättas med förnybara energikällor men erkänner samtidigt att kärnkraften idag är en stor del av Sveriges energiförsörjning. Denna politik har fått genomslag på regeringsnivå och från och med första augusti 2018 är det förbjudit att utvinna uran i Sverige.

Allianspartierna ser kärnkraften som en säker energikälla och har länge argumenterat för en utbyggnad av kärnkraften i Sverige. Moderaterna beskriver kärnkraften som säker energikälla och ser den som viktig del av Sveriges energiförsörjning under en längre tid framöver. Liberalerna och Kristdemokraterna bygger vidare på detta argument, båda partierna anser att det ska ske en utbyggnad av kärnkraften och fler investeringar bör göras i kärnkraften och utveckling av generation IV reaktorer, förutom att dessa reaktorer är effektivare och säkrare än de nuvarande reaktorerna, så de kan också återanvända avfallet från det förbrukade bränslet. De starkaste argumenten för kärnkraften hos alliansen är den låga mängd utsläpp av växthusgaser som kärnkraften bidrar med tillskillnad från fossila bränslen och jobben som kärnkraften bidrar med.

fuf.se/karnkraft-en-politisk-spelpjas/

Bland de blå är det bara L som INTE är med på överenskommelsen att avveckla kärnkraften till 2040.

I Sverige (och typ övriga västvärlden) delar man av nån anledning upp allt i höger och vänster, trots att många frågor inte har med det att göra. Sovjet och Nordkorea är/var nog rätt positiva till kärnkraft t ex, minst sagt, och inte räknar man väl de till höger

Centern är emot kärnkraft.

Många anser att Centern är ett högerparti.

En stor del av socialdemokratin är positiv till kärnkraft.

Många anser att socialdemokratin är en vänsterrörelse.

Kärnkraft är ingen höger-vänsterfråga.

Om något är kärnkraft snarare en fråga om tilltro (positiv) eller misstro (negativ) till teknikens möjligheter och realistiska gränser.

Ska man gå tilbaka till det glada(?) 70-talet och kärnkraftsprotesterna då så kan man tänka sig att motståndet innehöll en del system-kritik.

Mot kapitalismen. Mot det storskaliga. Mot industrin.

Möjligen är det där som mycket av vänsterns motstånd mot kärnkraft vuxit fram.

Fast överenskommelser säger inte alltid exakt vad ett parti hade velat om de slapp kompromissa med andra partier.

Dessutom var det ju 2010 som gällde för avveckling från början...

Centern har varit ett typiskt mittenparti som i vissa frågor svängt vänster.