En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Här har vi försökt i 2 år snart och inväntar hss och ivf efter de dom tagit beslutet så de blir 6 väntetid ev beror på om läkaren skulle skynda på processen.

Vi är inne på månad 14 utan lyckad graviditet. Istället har vi fått ett utomkvedshavandeskap med akut operation där ena äggledaren togs bort samt ett 'vanligt' missfall i ryggsäcken. Nu är det dock ett halvår sedan något hänt alls. Nästa vecka har vi fått en tid för att påbrja utredningen. Jag känner en enorm oro inför denna utredning. Dels att det ska komma fram att det är något som gör att vi absolut inte kan få barn eller att de upptäcker någon annan allvarlig sjukdom. Flera som oroade sig mycket innan? Tiden har varit bokad i tre månader och jag har hoppats så innerligt att jag ska slippa och hinna bli gravid innan. Idag fick jag mens och det känns så hopplöst, samtidigt är lillebrorsan på förlossningen med sin tjej. Livets kontraster. Det gör så himla ont i hela kroppen. Längtan, oron, rädslan och faktiskt utanförskapet. Alla mina vänner är gravida eller har fått en liten. De är alltid i fokus när vi ses och jag förstår det, men det är så tufft. I perioder vill man bara isolera sig från omvärlden, samtidigt som jag vet att det bara blir värre och att det är viktigt att vårda sina relationer. 

Ledsen för svamlig text.

Hej på er.

Det var länge sedan jag var inloggad här. Har fått besked om att jag och min man inte kommer att kunna bli gravida på "naturlig väg"

Jag själv är fertil och "fullt fungerande". Däremot har min man fått veta att han har få spermier.

Vet någon hur prognosen ser ut där, känner ni någon i samma situation som genomgått ivf? Eller ni själva? Idag fick jag mens och även om jag var beredd på det så gör det mig fortfarande otroligt ledsen. Vi har försökt i 1,5 år.

Tungt att få ett slutgiltigt besked på det sättet, att ni inte kan få gemensamt biologiska barn. Men det är ju tur i oturen att du själv har normal fertilitet. Överväger ni att bli gravida genom spermadonation?

Nej för vi vet ännu inte om Ivf kommer att hjälpa oss.

Då missförstod jag hur du menade. Roligt att det fortfarande finns hopp

Borde vara ganska goda chanser med ivf. Antingen den varianten där dom ska ta sig i in ägget själv i burken eller att de inför en spermie i ägget. Tror inte antalet borde spela så stor roll så länge det finns några normalt rörliga för dem att använda!

Vet någon om tempen alltid är hög tills man plussar, eller kan det gå upp och ner hela tiden. Jag har bim om 2 dagar äl+11-13 då ungefär och har haft ägglossnings flytningar ändå konstigt nog.

Min temp höjdes ej förens 2 dagar sedan. Väldigt konstigt

Hej!

Beklagar det tråkiga beskedet. Vi är i samma situation som ni.
Jag är precis som du fertil och fullt fungerande, men min sambo har få spermier och lite slöa. Vi fick remiss till IVF-klinik i tisdags.

Läkaren förklarade att det inte är omöjligt att bli gravid på naturlig väg - "det krävs ju egentligen bara en spermie". Men det är väl inte så sannolikt att det händer. Hon sa att det aldrig finns några garantier, men att hon anser att vi har goda chanser att lyckas med ivf. Som jag förstod det är det bättre att det är "fel" på mannen än på kvinnan. För det är ju inuti kvinnan som embryot ska fästa och växa.

Jag har pratat med par i min omgivning som jag vet har genomgått ivf. Och jäklar, när man börjar att prata om det inser man att vi är MÅNGA som sitter i den här båten. Hos ett par var det "fel" hos båda. Kvinnan hade endometrios och mannen hade dåliga spermier. De har två fullt friska barn idag, båda kom till via ivf. Och en gammal kollega till mig lyckades på fjärde försöket. Och då var hon även 35+ år. De hittade inget fel på henne men hennes man hade väldigt slöa spermier. Hon blev gravid de första tre gångerna men det blev missfall. Men på fjärde försöket lyckades det. Med ett emryo som legat i frysen i ett år :)

Fastän vi fick reda på i våras att min sambos spermier inte var så bra, så gråter jag också varje gång mensen kommer. Man lever ju verkligen på hoppet in i det sista. Det spelar ingen roll hur mycket man intalar sig själv att mensen kommer att komma, när den väl gör det så brister det. Och det är okej att man blir ledsen. Jag tror verkligen på att inte hålla känslorna kvar i bröstet, låt dom komma ut.

Lycka till!

Kömpar med vikten för att få starta ivf. Att folk inte bara kan lära sig att hålla käften: det är bara att gå ner i vikt, det är bara att göra ivf privat om man är tjock, tänkt på att åren går, snart är det för sent , det är väl inte så svårt om man nu vill ha barn . (Är dessutom en person som vet vilket helvete vi går igenom ).

Är redan inne i en jobbig period och detta gjorde det inte lättare precis.