fannylinnea skrev 2019-04-20 15:51:06 följande:
Hej.
Det känns som att jag snart kommer att explodera av frustration.
Jag och min partner är 27 år och vi har försökt i ett år. Ingenting har hänt. Är sååå barnkär och allt jag vill i detta enda liv är att bära ett barn. Att bilda familj med mannen jag älskar. Har alltid sett mig själv som en mamma. Jag känner mig verkligen som en mor utan barn.
Jag går bara runt och har en konstant känsla av att något är fel. För varje dag som går blir jag mer rädd att den här drömmen inte kommer bli sann.
Vi har ställt oss i kö till landstinget för att få utredning. Men vi klarade inte av att vänta, så vi tog kontakt med en privat klinik. Gynekologen konstaterade att jag hade ägglossning, men blev lite bekymrad när hon tittade på den andra äggstocken och konstaterade blåsor (hade inte haft ägglossning månaden innan).
Mensen kom tyvärr och hon skrev ut letrozol till mig, skulle äta en kur på fem dagar. Förra veckan var jag och tog blodprover. Beräknad mens är på måndag 22/4.
Vet inte hur mycket mer jag orkar. Jag bryter verkligen ihop varje gång mensen kommer och bara gråter och gråter och gråter. Mannen försöker trösta allt vad han kan, men det tröstar mig inte längre. Jag börjar bli en sån sorgsen människa som inte kan känna glädje i något snart.
Pratar med min man om detta varje dag och han ser hur jag lider, han lider också men försöker att vara positiv för min skull. Men man måste inte vara så jävla stark hela tiden.
Finns det någon där ute som är i samma sits som mig? Hur gör ni för att ta er igenom dagen? Hur hanterar ni sorgen?
Varm kram till alla ni som kämpar.
/L
Usch jag lider med dig.
1 år är länge jag vet, vi plussade efter 16mån men blev missfall (SÅ jävla orättvist när man dessutom försökt så länge och vissa ploppar ur sig barn nr 3 osv vilket man känner noll glädje för). Gör nu första ivf (inget konstaterat fel på nån av oss). 32 resp 35 år.
Det jag tänker i ditt fall (även om det känns Förjävligt för dig nu):
1. Du har åldern på din sida, bättre odds både på ivf (om det går så långt) samt att du hinner utreda och testa ganska mycket innan du är i närheten av en stressande ålder fertilitetsmässigt (generellt sett).
2. Jättebra att ni fått börja testa nånting med hjälp av vården. KAN ju vara nåt någorlunda lättbehandlat som bromsar i ert fall!
3. Att överleva väntan är tufft, till slut väntar man på det enda som kan ge en lycka, livet står helt på paus o man får extremt tunnelseende. Tänk inte att du måste uppskatta allt du redan har och vara jättepositiv eller jättekonstruktiv. Försök överleva dagen, pyssla med nåt som får tiden att gå efter jobbet och undvik allt som ger dig ångest! Gå inte på släktsamling och gå inte och fika med ett kompisgäng där nån är gravid och bara babblar. Man får faktiskt välja sällskap efter vad man mår bra/dåligt av. Så har jag gjort.
Lycka till med utredningen och steg 1 är nu att ta reda på om nåt uppenbart behöver behandlas.
Ni kan råka plussa på försök 15 även om försök 1-14 varit ett helvete med mens efter mens. Man tappar till slut all tro på att det ska gå och då är det en chock om mensen TILL SLUT inte kommer.
