En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Hej! Hur har det gått, har också bokat tid på fertilitetsplus!?

Hej! Jag känner ingen några av era namn i tråden, därför vågar jag ändå skriva av mig. Jag mår inte alls bra över allt som har med babyskapande att göra.

Min make och hans föredetta fru blev gravida 2016. På första försöket såklart. De kom båda överens om att gå isär i samband med att deras son föddes och vi träffades strax efter det. Vi började försöka i maj 2018 och blev gravida i juni 2018. Andra månaden, så det gick fort. Tyvärr fick vi avbryta graviditeten i v15 pga missbildning. Det var i september förra året. Det skulle ta en halv dag men jag var inlagd i tre dagar. De fick klippa upp mig tillslut och dra ut både foster och moderkaka. Depression följde och jag var hemma och sjukskriven. Maken tog extra arbetspass på jobbet för att komma iväg. Han var inte alls där för mig.

Jag blödde i sex veckor men efter det så började vi försöka igen. Första ägglossningen var i början av dec och nu har vi försökt i sex månader. Jag använder ägglossningsstickor och vi har prickat ÄL alla månader! Vi har tom haft sex två dagar innan ÄL till två dagar efter ÄL, varje månad. Och jag har fått positivt på ÄL stickorna varje månad. Men inget. Eftersom jag är orolig att avbrytandet av graviditeten förstört något så var jag på kontroll efter. Allt ser bra ut, sade gynekologen.

Imorgon ska vi påbörja fertilitetsutredning och igår kväll började jag prata om olika alternativ med maken. Ni vet, om det är fel på mig. Skulle du kunna tänka dig ivf, äggdonation, adoption i sista hand osv. Maken ogillar prat om känslor och tuffa saker så jag vägde varenda ord. Jag fick till svar att han inte ville prata om sånt än. Han låg tyst i sängen bredvid mig när jag blev ledsen. Jag fick inget -vi kommer klara detta ihop- eller stöttning på något sätt. Bara tystnad. Sen när jag ifrågasatte tystnaden och tyckte att det var nonchalant bemötande så började han skrika och tog sitt pick och pack och drog. Mitt i natten. Han har inte kommit hem än.

Jag vet inte alls hur ni har det, om era män är med på tåget eller inte? Jag känner mig så ensam i allt! Vi har som sagt tid för fertilitetsutredning imorgon och jag känner på mig att jag kommer komma dit själv. Snacka om smärta! Det är ju inte bara mitt fel att vi inte kommer vidare.

Till saken hör att när hans son kommer på besök så finns inte jag alls. Han ägnar 100 procent tid till sonen och jag ör som bortblåst då. Det sårar också mina känslor. När är jag viktig? När blir jag prioriterad? Mina känslor? Osv.

Ursäkta långt meddelande, men jag är så ensam i allt. Har ingen vän som jag vill belasta med mina känslor. De har ju sina egna liv med sina familjer. Om någon har tid och känner att ni vill stöttade skicka gärna direktmeddelanden. Tack för att ni läste och lycka till <3

Hej! Någon som har prednisolon över och vill sälja? Marie skriver inte ut mer om jag inte kommer dit och bor sååå långt ifrån kliniken :(

Men Krabban erbjöd sig ju att sälja prednisolon till dig i Atentråden. Ville du inte köpa av henne??? Kontakta henne om du är intresserad.

Har inte sett det! Tack för att du skrev!

Både Krabban och Blåvingen har prednisolon att sälja har de svarat dig i Atentråden. Du får höra av dig till dem och säga hur många tabletter du är intresserad av isåfall. Kom ihåg att fråga dem vad frakten går på (inklusive vadderad påse och frimärken).

Hej! Jag känner ingen några av era namn i tråden, därför vågar jag ändå skriva av mig. Jag mår inte alls bra över allt som har med babyskapande att göra.

Min make och hans föredetta fru blev gravida 2016. På första försöket såklart. De kom båda överens om att gå isär i samband med att deras son föddes och vi träffades strax efter det. Vi började försöka i maj 2018 och blev gravida i juni 2018. Andra månaden, så det gick fort. Tyvärr fick vi avbryta graviditeten i v15 pga missbildning. Det var i september förra året. Det skulle ta en halv dag men jag var inlagd i tre dagar. De fick klippa upp mig tillslut och dra ut både foster och moderkaka. Depression följde och jag var hemma och sjukskriven. Maken tog extra arbetspass på jobbet för att komma iväg. Han var inte alls där för mig.

Jag blödde i sex veckor men efter det så började vi försöka igen. Första ägglossningen var i början av dec och nu har vi försökt i sex månader. Jag använder ägglossningsstickor och vi har prickat ÄL alla månader! Vi har tom haft sex två dagar innan ÄL till två dagar efter ÄL, varje månad. Och jag har fått positivt på ÄL stickorna varje månad. Men inget. Eftersom jag är orolig att avbrytandet av graviditeten förstört något så var jag på kontroll efter. Allt ser bra ut, sade gynekologen.

Imorgon ska vi påbörja fertilitetsutredning och igår kväll började jag prata om olika alternativ med maken. Ni vet, om det är fel på mig. Skulle du kunna tänka dig ivf, äggdonation, adoption i sista hand osv. Maken ogillar prat om känslor och tuffa saker så jag vägde varenda ord. Jag fick till svar att han inte ville prata om sånt än. Han låg tyst i sängen bredvid mig när jag blev ledsen. Jag fick inget -vi kommer klara detta ihop- eller stöttning på något sätt. Bara tystnad. Sen när jag ifrågasatte tystnaden och tyckte att det var nonchalant bemötande så började han skrika och tog sitt pick och pack och drog. Mitt i natten. Han har inte kommit hem än.

Jag vet inte alls hur ni har det, om era män är med på tåget eller inte? Jag känner mig så ensam i allt! Vi har som sagt tid för fertilitetsutredning imorgon och jag känner på mig att jag kommer komma dit själv. Snacka om smärta! Det är ju inte bara mitt fel att vi inte kommer vidare.

Till saken hör att när hans son kommer på besök så finns inte jag alls. Han ägnar 100 procent tid till sonen och jag ör som bortblåst då. Det sårar också mina känslor. När är jag viktig? När blir jag prioriterad? Mina känslor? Osv.

Ursäkta långt meddelande, men jag är så ensam i allt. Har ingen vän som jag vill belasta med mina känslor. De har ju sina egna liv med sina familjer. Om någon har tid och känner att ni vill stöttade skicka gärna direktmeddelanden. Tack för att ni läste och lycka till <3

Inte med i denna tråd men berörd av det du skriver. Jag har själv lämnat (mitt x) och det beteendet du beskriver såg jag hos honom med. Den relationen dränerade mig totalt och till slut drog jag mig ur. Jag håller just nu själv på med ivf behandling. Mitt liv är mkt lättare utan honom och det som är så bra fr om i år är att man kan få barn själv med spermiedonation. Jag säger i o m detta absolut inget om vad du ska göra. Men atti en så tuff process du befinner dig i inte få stöd av den mest självklara personen, det är inte ok tycker jag. Ursäkta att jag är så rakt på men vill att du ska könna att du inte gör ngt fel. Du förtjänar mer.

Det låter fruktansvärt tungt. Vi är dock inte i samma sitts eftersom vi inte har några barn alls. Min kille finns alltid för för mig han blir så klart ledsen ibland och då lite tystare men vi har helt klart varandras stöd.

Har du inte stöd i relationen kommer det bli fruktansvärt tungt. Sen är ju frågan om inte relltationen måste lagas innan ni går vidare.