En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Hej.

Det känns som att jag snart kommer att explodera av frustration.

Jag och min partner är 27 år och vi har försökt i ett år. Ingenting har hänt. Är sååå barnkär och allt jag vill i detta enda liv är att bära ett barn. Att bilda familj med mannen jag älskar. Har alltid sett mig själv som en mamma. Jag känner mig verkligen som en mor utan barn.

Jag går bara runt och har en konstant känsla av att något är fel. För varje dag som går blir jag mer rädd att den här drömmen inte kommer bli sann.

Vi har ställt oss i kö till landstinget för att få utredning. Men vi klarade inte av att vänta, så vi tog kontakt med en privat klinik. Gynekologen konstaterade att jag hade ägglossning, men blev lite bekymrad när hon tittade på den andra äggstocken och konstaterade blåsor (hade inte haft ägglossning månaden innan).

Mensen kom tyvärr och hon skrev ut letrozol till mig, skulle äta en kur på fem dagar. Förra veckan var jag och tog blodprover. Beräknad mens är på måndag 22/4.

Vet inte hur mycket mer jag orkar. Jag bryter verkligen ihop varje gång mensen kommer och bara gråter och gråter och gråter. Mannen försöker trösta allt vad han kan, men det tröstar mig inte längre. Jag börjar bli en sån sorgsen människa som inte kan känna glädje i något snart.

Pratar med min man om detta varje dag och han ser hur jag lider, han lider också men försöker att vara positiv för min skull. Men man måste inte vara så jävla stark hela tiden.

Finns det någon där ute som är i samma sits som mig? Hur gör ni för att ta er igenom dagen? Hur hanterar ni sorgen? 

Varm kram till alla ni som kämpar.

/L 

Tack för att du tog dig tid att svara, det är svårbeskrivet hur mycket det faktiskt värmer. Tack!

Å, jag beklagar verkligen ert missfall. Det ÄR så jävla orättvist. Jag hade ett missfall för några år sedan och det var förjävligt. Allt hopp bara raserades och man ville bara gå under jorden. Nu spökar mitt huvud och säger åt mig att det var min enda chans. Och det gick åt pipan.

Jag hoppas verkligen att ivf kommer att ge er erat efterlängtade barn <3

Tack för att du sa det där om att man inte måste vara så jäkla uppskattande till det man har hela tiden. Självklart finns det mycket att vara tacksam för, absolut. Och jag är tacksam. Men det gör tyvärr inte att min sorg över barnlösheten blir mindre smärtsam.

Det är så frustrerande när vi, som är så enormt barnkära och gråter varje månad det inte gick vägen, inte blivit välsignade med ett barn. Samtidigt som typ alla andra blir gravida till höger och vänster. Den senaste veckan har sju(!!!) personer i min närhet outat att de ska ha antingen sitt första eller sitt andra. Jag kan bara inte hantera det. Och tyvärr så kan jag inte heller känna glädje för dom som säger "asså guuud, det var verkligen inte planerat och bla bla bla".

Nästan alla i mitt närmaste tjejgäng har barn nu. Mötte en av dem i veckan när jag skulle ta blodprover. Hon vaggade in mot förlossningen med sin underbara mage och jag hade tårar i ögonen och fick låtsas att det var glädjetårar för hennes skull.

Ska på dop på lördag men funderar faktiskt på att strunta i det, vet inte om jag kommer att kunna ta på mig masken. Är jag en dålig vän då?

Kram till dig och tack igen för att du svarade. Jag önskar er all världens lycka till.

Ja det är klart att rädslan över att det ska upprepa sig finns inom en.

Jag kan verkligen gå sönder inuti av vetskapen att vi är såååå många som kämpar med detta, på olika vis. Jag unnar alla oss så mycket mer. Tänk att ta beslutet att man ska skaffa barn, sen får man ett tydligt plus typ efter 2-3 försök och sen, 9 månader senare har man en perfekt liten bebis i sina armar... Tyvärr är det förbi... Det kommer aldrig att vara så. För om och när vi plussar kommer jag att vara LIVRÄDD hela vägen att något ska gå fel. Och det är en sorg i sig, att jag inte kommer att kunna njuta till fullo. Det känns som att man blir berövad på det finaste som kan hända i livet. Förlåt, menar inte att dra ner dig men det är verkligen så det känns.

Jag har inte berättat för tjejerna i gänget. Jag har bara berättat för tre av mina vänner. Den ena går igenom exakt samma sak. Den andra känner mig bättre än någon annan och hon ser rakt igenom mig. Den tredje är min närmsta arbetskollega och det känns skönt att hon vet. Varje gång det har att göra med någon som är gravid tar hon över och låter mig gå undan.

Jag klarar inte av att berätta för de andra tjejerna. Gick sönder när hon som nu ska döpa sitt barn satt på sin babyshower (som jag grinade mig igenom och skyllde på nåt annat) och sa att det var helt sjukt att det tog sig på första försöket. En annan av tjejerna outade under samma tillfälle att dom var gravida.

Vet ärligt inte hur jag kommer att göra på lördag... Men tipset om feber var ju ändå bra. Nånstans måste man få vara lite "egoistisk" för att inte bryta ihop totalt.

Hoppas verkligen att det går vägen för er nu, det är ni verkligen så värda!

Exakt så känns det, att man aldrig kommer att bli lycklig om det inte går. Och i så många fall i livet, när det inte går som man tänkt sig och man bara blir mer och mer destruktiv - då ger man upp. Men det GÅR JU INTE att ge upp i detta fall. Man är verkligen fast i den här känslomässiga berg- och dalbanan.

Och jag vet att ett år är en diffus tid. Det är tillräckligt lång tid för att få söka hjälp, men inte alls speciellt lång tid om man tänker att det absolut kan ta ett år, det kan till och med ta längre tid än så utan att det är nåt "fel". Men eftersom vi har velat ha barn längre än vad vi försökt så känns det så tungt.

Nej den babyshowern var faktiskt hemsk. Hade dessutom fått mensen dagen innan så allt kändes bara skit. Var inte med och planerade något alls, skyllde mycket på jobbet. Jag sa bara "säg vad jag ska swisha". Minns att jag kände mig hemsk för min brist på engagemang.

Och när den ledde mot sitt slut och jag kände "åååh nu är detta snart över", då outar den andra sin nyhet och alla ba "ååååh då måste vi börja planera hihi". DÅ åkte jag hem, skyllde på nåt. Men lämpligt till hennes babyshower hade jag "magsjuka".

Nä. Jävla eländes elände. Det är så jäkla skönt att kunna spy ur sig allt här. Det finns INGEN som är ofrivilligt barnlös som tycker att det är stötande när man säger, som du skrev här ovan och som jag håller med på, att man inte orkar med några jävla gravidbesked och att man inte ens kan känna liiiite glädje längre. Såvida man inte vet att de verkligen kämpat för graviditeten.

Det är skönt när man har partners man kan prata med, vara frustrerad och ledsen med. Men jag har ändå så svårt att tänka mig att dom VERKLIGEN kan sätta sig in i hur vi känner. Det är ju vi som går runt och har alla symptom, smärtor, sorgen i hjärtat när man känner att mensen kommer. Det är vi som får stå och i förtvivlan torka blodet. Jag känner mig så jävla oduglig som kvinna, även om det kanske inte ens är hos mig problemet ligger, det kanske är hos honom. Eller hos båda. Eller hos ingen.