En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Kömpar med vikten för att få starta ivf. Att folk inte bara kan lära sig att hålla käften: det är bara att gå ner i vikt, det är bara att göra ivf privat om man är tjock, tänkt på att åren går, snart är det för sent , det är väl inte så svårt om man nu vill ha barn . (Är dessutom en person som vet vilket helvete vi går igenom ).

Är redan inne i en jobbig period och detta gjorde det inte lättare precis.

Vi har försökt i 1,5år och de hittar ingen anledning. Väntar på remisstid i höst men är orolig att vi ska få komma in för sent och inge få börja ivf innan årsskiftet. Har mått dåligt de senaste och har svårare att hantera stressen som lett till magkatarr.

Sen blev de inte lättare när min bästa vän som har ett barn sedan innan som också försökt precis skrev att hon plussa. Hon var den enda jag hade att prata med men nu är hon på andra sidan så känner att jag förlorat det med.

Någon här som också vill dela resan med någon som förstår hur det känns att leva i hopp och förtvivlans hela tiden.

Vi har försökt i snart två år och väntar på att få komma på ett första möte med  en IVF-klinik. Remissen skickades i tisdags. Min sambo har för få spermier så vi har väl fått vår förklaring till barnlösheten.

Jag känner verkligen igen det där om att leva i hopp och förtvivlan. Fastän vi i våras fick reda på att sambons spermier inte var så bra, så hoppas man ändå varje månad att det kanske gått vägen ändå. Sen brister allt, igen, när mensen väl kommer. Min mens kom igår...

Jag tycker mig se gravidmagar och barnvagnar överallt jag ser mig om. Klarar det inte längre, det bara skär i hjärtat. Och nästan alla av mina vänner har barn eller är gravida, och jag kan knappt ens känna glädje för någon av dom. Känns som livet springer ifrån mig på något sätt.

Men nu försöker vi bara att tänka positivt och blicka framåt. Vi har redan kommit långt så det är INTE läge att ge upp nu.

Varm kram till dig.

Vet precis hur det är med vänner och också arbetskamrater. Jag jobbar med bara kvinnor i åldern 21-35 så de flesta har minst ett barn och blir gravida. Jobbigt att känna att man hamnar efter.

Bra gjort art tänka positivt ????? jag har lyckta med det förr men nu är de kämpigare. Men man borde tänka framåt som du skriver för snart kanske man får hjälp.

Skönt att få skriva till någon som vet hur det känns. Tack för ditt svar ??Kram

Hej!

Beklagar det tråkiga beskedet. Vi är i samma situation som ni.

Jag är precis som du fertil och fullt fungerande, men min sambo har få spermier och lite slöa. Vi fick remiss till IVF-klinik i tisdags.

Läkaren förklarade att det inte är omöjligt att bli gravid på naturlig väg - "det krävs ju egentligen bara en spermie". Men det är väl inte så sannolikt att det händer. Hon sa att det aldrig finns några garantier, men att hon anser att vi har goda chanser att lyckas med ivf. Som jag förstod det är det bättre att det är "fel" på mannen än på kvinnan. För det är ju inuti kvinnan som embryot ska fästa och växa.

Jag har pratat med par i min omgivning som jag vet har genomgått ivf. Och jäklar, när man börjar att prata om det inser man att vi är MÅNGA som sitter i den här båten. Hos ett par var det "fel" hos båda. Kvinnan hade endometrios och mannen hade dåliga spermier. De har två fullt friska barn idag, båda kom till via ivf. Och en gammal kollega till mig lyckades på fjärde försöket. Och då var hon även 35+ år. De hittade inget fel på henne men hennes man hade väldigt slöa spermier. Hon blev gravid de första tre gångerna men det blev missfall. Men på fjärde försöket lyckades det. Med ett emryo som legat i frysen i ett år :)

Fastän vi fick reda på i våras att min sambos spermier inte var så bra, så gråter jag också varje gång mensen kommer. Man lever ju verkligen på hoppet in i det sista. Det spelar ingen roll hur mycket man intalar sig själv att mensen kommer att komma, när den väl gör det så brister det. Och det är okej att man blir ledsen. Jag tror verkligen på att inte hålla känslorna kvar i bröstet, låt dom komma ut.

Lycka till!

TACK för att du svarade. Det känns skönt att inte vara ensam ?

? Var ett hjärta ?

Å det måste vara riktigt slitsamt, att nästan ständigt bli påmind. Att jobba bara med kvinnor i den åldern.

Ja alltså... Vi försöker att tänka positivt. Men det är klart att det inte går många gånger... Typ som idag, har varit ett vrak idag. Bara gråtit konstant nästan och känt mig totalt orkeslös. Men ändå gör man ju allt för att hämta kraft att orka, fortsätta kämpa på. Försöker tänka acceptans... Det år såhär det är, vi kan inte förändra situationen - det här är våran kamp. Det finns ett citat som låter typ såhär: ?Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, kraft att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden?. Jag brukar försöka att tänka så.