En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Vi är inne på månad 14 utan lyckad graviditet. Istället har vi fått ett utomkvedshavandeskap med akut operation där ena äggledaren togs bort samt ett 'vanligt' missfall i ryggsäcken. Nu är det dock ett halvår sedan något hänt alls. Nästa vecka har vi fått en tid för att påbrja utredningen. Jag känner en enorm oro inför denna utredning. Dels att det ska komma fram att det är något som gör att vi absolut inte kan få barn eller att de upptäcker någon annan allvarlig sjukdom. Flera som oroade sig mycket innan? Tiden har varit bokad i tre månader och jag har hoppats så innerligt att jag ska slippa och hinna bli gravid innan. Idag fick jag mens och det känns så hopplöst, samtidigt är lillebrorsan på förlossningen med sin tjej. Livets kontraster. Det gör så himla ont i hela kroppen. Längtan, oron, rädslan och faktiskt utanförskapet. Alla mina vänner är gravida eller har fått en liten. De är alltid i fokus när vi ses och jag förstår det, men det är så tufft. I perioder vill man bara isolera sig från omvärlden, samtidigt som jag vet att det bara blir värre och att det är viktigt att vårda sina relationer. 

Ledsen för svamlig text.