Sambon pratar inte med nån om barnlösheten, helt ärligt tänker han inte så mycket på de så jag blir sårad. Pratar med han om de ibland, att han inte verkar bry sig. Han vill jättegärna ha barn men verkar inte störa han att de tar tid. Han hatar att se mig ha så jobbigt över de och tycker synd om mig men är inte speciellt ledsen själv.
Jag pratar bara med min lillasyster och en vän om de ibland. Min lillasyster är skönast att prata med då hon kan förstå till viss del. Hon försöker inte få barn men har fått från läkare att hon kanske inte kan få barn så de är rätt skönt att prata med henne. Min vän har tre barn som hon fått utan problem så hon säger bara "stressa inte, de kommer" osv, sånt där som inte hjälper.
Min mamma och pappa och andra syster vet också att vi försöker och att vi fått missfall, då vi varit tvungen att ha barnvakt vid vul osv men jag pratar inte med dom om de och dom frågar inte heller. Skulle vilja prata med min mamma om de men vi träffas nästan aldrig själva och kommer aldrig på tal om vi pratar i telefon.
För övrigt så har jag äl nån gång från lördag-måndag, min senaste mens kom ju för tidigt så vet inte. Legat med en rejäl influensa sen i onsdags, precis börjat bli bättre idag. Så jag är inte så hoppfull om att min kropp orkar odla en graviditet denna äl.. Så dom senaste dagarna har jag brutit ihop otaliga gånger i ren hopplöshet där jag bara känner att allt är emot mig. Det ena efter de andra, man har.de inte nog jobbigt med barnlöshet, tappat alla vänner, tufft på jobbet och vad nu allt som varit emot en detta år, utan jag ska få influensa och förstöra sonens jullov också. Blev liksom grädden på moset på nått vis. Såg ett program igår där en kvinna födde barn och börja tokgråta och bara kände mig förbannad.
Men, nytt år nya tag! Lycka till allihopa