Vi som valt att leva kvar i relationen trots otrohet - kom hit så stöttar vi varandra!

Jag är kvar hos min fru. Hon hade en affär med en man i bekantskapskretsen i flera månader. Det är 2,5 år sedan det kom fram och jag har fortfarande inte gått genom alla faser. Allt i vårt förhållande har precis som du säger blivit så mycket bättre. Detta pga att hon totalt ändrat sitt sätt och blivit helt annorlunda. Det finns inte mycket kvar av den gamla kvinnan. Men jag är fortfarande arg. Jag känner mig bestulen på mina beslut och känner mig väldigt förnedrad och kränkt.

Detta kommer jag som det känns nu aldrig att komma över. Ilskan finns kvar och förpestar mitt liv. VI har barn så det är därför som jag inte lämnat.
Mina dagar går ut på att jag väntar på att något ska hända. Inom mig vet jag att förhållandet är slut men jag har inte ork att göra något så därför låter jag saker och ting bero. Jag kommer aldrig att älska henne igen som jag gjorde tidigare.

Det är så mycket som går sönder vid en otrohet, speciellt vid en långvarig.
Det som är värst för mig är alla minnen som blivit förstörda. En fin tid där vi gjorde mycket tillsammans som var värdefull för mig har nu förvandlats till nåt fult. Inget var äkta..

Alltså. Det enda som hjälper är ju FULL TRANSPARENS! om allt. Det är hans skyldighet att svara på frågor, han måste bevisa att han är värd att litas på igen. Av vad jag förstår av ditt inlägg ts så har ni pratat om det och sen gått vidare? I min värld hade han aldrig sluppit undan så lätt. Om min man skulle behandlat mig så och jag mot förmodan skulle vilka ha honom kvar i mitt liv så skulle han få uppsöka psykolog pronto. Att hans dåliga självkänsla låg till grund för hans beteende är ju ingen ursäkt. Och det är ju knappast så att självkänsla är något som efter att man upptäckt att man har det automatiskt höjs, utan det är en jävligt lång väg att vandra om man ska höja den känslan. Och vad hindrar honom från att göra det igen när han upplever att DU inte bekräftar honom?!

Nä. Han bör gå i egenterapi och så kan ni tillsammans få i parterapi sedan. Men han måste reda ut sig själv om det någonsin ska gå.

Och det jag menar med full transparens menar jag att du ska inte behöva rota igenom grejer nattetid utan du ska kunna be om hans mobil vilket tid på dygnet som helst och få kolla igenom den utan att han protesterar. Han har bevisat att han ej går att lita på och nu är det upp till honom att bevisa att han värd ditt förtroende igen. Faktum är att han borde vilja ge dig full transparens för att bevisa att han vill fortsätta med dig.

Glömde skriva att min man hånglade upp en yngre förmåga för ett antal år sedan. Det har han aldrig gjort om. Full transparens var det som gällde då. Nu är det knappast något jag tänker på. Tycker mest att han var patetisk som "gick på den lätta". Han kände sig också obekräftad och yada yada...bullshit. Han respekterade inte mig eller sig själv nog att vara sanningsenlig och föll med lite alkohol och för ett par beundrande ögon. Så klyschigt. Han återfick mitt förtroende relativt snabbt men han agerade helt annorlunda än din man. Direkt efter det hänt så kom han hem och sa att "baby jag har fuckat upp och hånglade med x i går" och var helt övertygad om att jag skulle lämna honom och var fullt inställd på att kämpa för att återvinna mig och mitt förtroende. Hans agerande gjorde det mkt lättare.

Och till dig Annorlunda säger jag skilj dig eller bestäm dig för att älska din nya fru, men du måste göra endera annars kommer du gå under. Min mamma upptäckte min fars långvariga otrohet men de skiljde sig inte för hon velade och sedan gick min far hastigt bort i cancer. Så nu sitter hon och är bitter över att alla hennes minnen är nedsolkade och förljugna och att hon aldrig riktigt fick upprättelse och hon kan heller inte sörja honom på riktigt.

Hej,

Tack för båda era svar, skriver bara kort nu till dina frågor apa.

Ja, vi började gå i parterapi direkt efter och den är pågående med uppehåll för längre sommarsemester. Han har blivit ordinerad egenterapi (vilket jag håller med om är ett måste) och jag ska också ta itu med egenterapi. Så vi har börjat, men är långt ifrån klara.

Full transparens har jag inte fått, blev nekad faktiskt första gången jag frågade, men senare har jag fått tillgång till datorer och liknande (han behövde väl rensa lite och jag måste erkänna att jag är tacksam att jag inte fått se allt, vill faktiskt inte veta om sexchattsinnehåll). Men sedan tror jag inte på att jag kommer att kunna kontrollera det ens på långa vägar, min sambo är bra på teknik och det är inte jag varför det ändå skulle vara hur enkelt för honom som helst att dölja appar, skapa hemliga mailkonton, registrera sig på sajter jag inte ens skulle drömma om. Så det där med full transparens, vad betyder det egentligen? Tacksam för tips och råd.

Ja du har naturligtvis rätt. Önskar det fanns en tablett som man kunde svälja som tog bort smärtan bara så man liksom kunde omfamna det nya!
Jag är full av beundran för människor som har den förmågan. Själv klarar jag det inte.

Fast det handlar inte om att ta en tablett som tar bort smärtan, det kommer efter. Första steget är att ta bort handen från spisplattan typ. Smärtan du känner när du bränner dig är ju en signal för att få dig att ta bort handen från plattan. Om du envisas med att fortsätta ha kvar handen på spisplattan så det ryker och fräser så är det klart att det kommer fortsätta göra ont. Och att beklaga sig över hur ont det gör kommer inte lösa problemet.

Det verkar finnas två vanliga taktiker vid såna situationer, den ena går ut på att avlägsna sig från det som skadat en (ta bort handen från spisplattan), den andra går ut på att stå ut med smärtan tillräckligt länge tills man har vant sig vid den och den blir en del av vardagen (hålla kvar handen tills man bränt sönder alla nerver)

Hej,

Tack för ditt fina, om inte hjärtskärande, svar. Det finns mycket jag känner igen mig i det du skriver såsom kränkt och känslan av att vara bestulen på mina beslut. Lurad, kort och gott. För det väcks ilska, vrede, bitterhet över att ha behandlats såhär respektlöst. Fanns inte jag eller mina känslor alls med i bilden då han fattat sådana här beslut, gång på gång, bakom min rygg? Har han i vissa fall tyckt att jag förtjänat det? Och har han inte alls värdesatt de bästa stunderna/minnena vi haft osv?

Du säger att hon har förändrats totalt (och er relation till det bättre), på vilka sätt då? Vad hade hon för förklaring till det som skedde? Och har hon någon aning om dina tankar nu?

Kram

Jag gjorde ett väldigt stort misstag i min förra relation. Hon skrev ett sexmess till en av mina bästa vänner och jag förlät henne utan några konsekvenser (förutom att jag bad henne sluta skriva till honom och att dessutom be honom om ursäkt för det hon utsatte honom för). Den relationen sprack på hennes initiativ, men jag har än idag svårt att släppa det trots att jag borde. Det är ju flera år sen det hände.