Vi som valt att leva kvar i relationen trots otrohet - kom hit så stöttar vi varandra!

Det konstiga är när jag läser alla dessa tragiska historier är att min första tänke är: "varför lämnar dom bara inte?" "Hur kan dom fortfarande stanna kvar trots att den som svikit dem fortsätter och inte verkar visa nån ånger".

Sen tänker jag efter. Varför stannar jag kvar själv efter det fruktansvärda helvete jag varit med om?

Jag tror att vi alla är i stort sett överens om att vi vet att vi borde lämna. Vi vet att vi inte förtjänade detta. Någonstans vet vi att vi aldrig kommer att bli 100% lyckliga med vår make/maka/sambo. Ändå stannar vi kvar! Vi vägrar envist att släppa taget. Jag har funderat mycket på det där. Vanans makt är stor!

Det konstiga är när jag läser alla dessa tragiska historier är att min första tänke är: "varför lämnar dom bara inte?" "Hur kan dom fortfarande stanna kvar trots att den som svikit dem fortsätter och inte verkar visa nån ånger".

Sen tänker jag efter. Varför stannar jag kvar själv efter det fruktansvärda helvete jag varit med om?

Jag tror att vi alla är i stort sett överens om att vi vet att vi borde lämna. Vi vet att vi inte förtjänade detta. Någonstans vet vi att vi aldrig kommer att bli 100% lyckliga med vår make/maka/sambo. Ändå stannar vi kvar! Vi vägrar envist att släppa taget. Jag har funderat mycket på det där. Vanans makt är stor!

Här kommer ett tyvärr alldeles för långt inlägg (sorry!) med ett lite annat perspektiv.

Min man (då sambo) hade en affär med en kollega när vi varit tillsammans i ca 4 år. Han blev blixtförälskad och intalade sig i början av flörtandet att det var harmlöst eftersom att kollegan också hade sambo. Men allt eskalerade väldigt fort.

Jag märkte direkt att det var något speciellt med hans relation till den här personen. Sättet han pratade om henne på, hur glad han var när de hade umgåtts. Eftersom han aldrig planerat att vara otrogen (han har senare berättat att han trodde att han var typen som aldrig skulle kunna vara det) smög han inte med att han träffade henne. Han försökte intala både mig och sig själv att hon bara var en ny vän, som han tyckte väldigt mycket om och som han trodde att jag också skulle bli nära vän med om jag bara lärde känna henne.

Kan också tillägga att han var inne i en väldigt dålig period på sitt jobb så jag hade i flera månader innan detta hände vetat att han pga frustration snart skulle göra något drastiskt för att förändra sin livssituation för det är så han alltid har hanterat motgångar tidigare. Ändå var jag inte beredd på hur mycket han faktiskt kunde rasera på så kort tid.

Vi har alltid haft tillgång till varandras telefoner, datorer, post osv. Inte pga svartsjuka utan pga bekvämlighet. Han började sätta lösenord på datorn och sånt under den här perioden men när jag frågade varför så kunde han inte ge något bra svar och berättade därför det nya lösenordet för mig.

Men en eftermiddag sov han, trött efter att ha varit uppe och chattat med henne hela natten, då hans telefon plingade till på soffbordet bredvid mig. Annars hade han raderat alla deras sms så fort han läst dem men detta såg jag alltså först.

Konfronterade honom direkt och sen följde ett helvete som pågick i nästan ett år. Han visste inte om han ville fortsätta med mig eller med henne. Hon bröt upp från sin sambo och han kände dåligt samvete och skuld mot henne om han inte höll vad han lovat henne (en framtid tillsammans). Så han velade. Bröt kontakten helt med henne. Återupptog den igen. Bröt igen.

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna förlåta en otrohet men när det väl hände insåg jag att det enda som egentligen betydde något var att jag älskade honom och att han gjorde mig lycklig. Jag mådde dock fruktansvärt dåligt av hans svek, fick mardrömmar, vaknade av panikångestattacker och vågade därför inte sova mer än ett par timmar per dygn till slut, gick ner massor i vikt, osv. Visste inte om vi någonsin skulle kunna ha ett förhållande som inte bara var destruktivt igen, men ville åtminstone försöka kämpa oss igenom det tillsammans.

Men då hade det ju krävts att han också satsade helhjärtat på att reparera det som gått sönder mellan oss. Och det gjorde han alltså inte. Så efter ett par månader lämnade jag honom. Flyttade ut ur vår lägenhet, började dejta andra, sa åt honom att inte kontakta mig på ett tag så att jag fick en chans att komma på fötter igen.

Kämpade med att bygga upp mitt liv igen utan honom men fortsatte må skit. Jag sov inte och panikångestattackerna mitt i natten var fruktansvärda. Men jag skötte jobbet och ansträngde mig för att vara social, träna och leva. Fake it 'till you make it, typ.

Han började ganska snart efter att jag flyttat ut att höra av sig igen. Insåg äntligen (fast försent i min bok) vilket misstag han gjort. Vi försökte vara "vänner" men det gick ju sisådär ;) Varken han eller jag trodde att vi skulle kunna gå vidare tillsammans efter alla svek och sårade känslor, men vi kunde inte heller släppa varandra. Jag började sova med honom för att få lite vila - det var bara i hans famn jag kunde sova en hel natt utan mardrömmar och jag tänkte att jag bara skulle samla lite kraft där innan det slutgiltiga uppbrottet.

Men istället blev det så att vi under ca ett halvår dejtade och sakta, sakta tillsammans kom över allt det jobbiga. Vi pratade massor och han var ju mitt största stöd när jag mådde dåligt. Alla i vår närhet visste om vad som hänt så det var inte lätt för honom att behöva möta mina vänner och min familj igen. Men han gjorde det och tog ansvar för sina handlingar, även om jag inte gav några löften om att vi skulle bli tillsammans igen.

Till slut var frågan bara hur jag vill leva mitt liv. Jag hade kommit så pass långt i arbetet med att komma över sveket att jag visste att jag kunde vara lycklig utan honom, även om det var en bit kvar. Att jag skulle kunna träffa någon annan som älskade mig lika mycket (eller mer?). Men det var också viktigt att vara helt ärlig mot mig själv om mina känslor för att orka med och då insåg jag ju också att jag kanske aldrig skulle älska någon annan lika mycket som jag älskar honom. Och att han, även mitt i allt det hemska, var den som fick mig att känna mig lycklig och trygg.

Det var inte ett lätt beslut att bli tillsammans igen. Det krävdes mycket jobb för att kunna förlåta och jag ville inte bli tillsammans igen så länge som jag inte hade gjort det. Var rädd att varje gräl skulle leda till "men du din skitstövel var otrogen och tyckte inte ens att det var värt att satsa på oss när jag gav dig en chans!" Men det gick.

Idag har det gått ca 10 år sedan dess. Vi är gifta, väntar vårt tredje barn i december. Det har varit toppar och dalar som i alla förhållanden men han är och förblir mitt livs kärlek. Jag är dock mycket mer medveten om att det inte finns några garantier för att det förblir vi. Eller för att han aldrig kommer att vara otrogen, eller svika på annat sätt, igen. Men om jag skulle bli sårad igen så är det värt det för allt det bra vi har upplevt tillsammans.

Det är ju ett risktagande man gör i alla förhållanden: Den här personen gör mig lycklig men har också större makt än någon annan att såra mig.

Det finns inga facit. Att man varit otrogen en gång innebär inte att man kommer att vara det igen. Att man aldrig varit otrogen är ingen garanti att man inte kommer att vara det i framtiden.

Det finns heller inget "rätt" eller "fel" sätt att hantera en personlig kris på. Det är inte alltid lätt att leva och verkligen inte alltid lätt att leva tillsammans men man gör så gott man kan för att må så bra som möjligt.

För oss blev krisen ett sätt att faktiskt stärka vårt förhållande. Vi har valt varandra även när det hade varit enklare att gå åt varsitt håll och börja om med någon annan. Vi har en massa bagage, både bra och dåligt, men det är det som är det liv vi levt tillsammans. Och vi lärde känna varandra och oss själva mycket bättre under det där hemska året, vilket gör att vi nu har helt andra verktyg för att hantera konflikter och kriser på.

Ursäkta ett hiskeligt långt inlägg. Ville bara berätta hela historien och säga till er som är mitt i processen att försöka bestämma hur ni ska komma över en otrohet - tillsammans eller på egen hand - att så länge som man är helt ärlig med sig själv och sina känslor så ska man göra det man mår bäst av. Det finns ett stort stigma kring otrohet i samhället (vilket också märks tydligt på vissa av kommentarerna i den här tråden), men det är en social konvention och vad otroheten innebär i just ert förhållande kan ingen annan svara på. Och det är alltid ok att ändra sig.

Jag vill inte lämna min sambo, därför har jag valt att inte göra det. Han är dessutom väldigt ångerfull och kan själv inte förstå hur han kunnat göra mig så illa. Självklart förtjänar ingen att bli utsatt för ett sådant svek av någon man älskar. Om vi kan bli 100% lyckliga tillsammans vet jag inte, kan inte påstå att vi var det innan heller. 

För både mig och honom blev det här, hur sjukt det än låter, en ögonöppnare. Han trodde inte att jag ville leva ihop med honom av kärlek, vilket inte är helt oförståeligt pga saker jag sagt osv. DET är självklart ingen anledning till att vara otrogen, skulden till det är enbart hans. Jag har alltid varit dålig på att kommunicera i mina relationer, så även han. På något sätt gjorde allt detta att vi upptäckte att vi faktiskt hade äkta, starka känslor för varandra. Vi lär oss ständigt att kommunicera och det är ett hårt jobb, men vi ger inte upp!

Det gör mig lite ledsen att andra människor (i denna och liknande trådar) så gärna vill säga att vi som stannar gör fel och att den otrogne troligen kommer göra det igen osv. Särskilt här där tanken var att stötta varandra. Jag har faktiskt några exempel i min egen närhet där man lyckats gå vidare tillsammans, så det går uppenbarligen:)

Kan ju bara svara för mej men jag har ju känslorna för min man. Trots otrohet ändrar det inte på mina känslor! Ilska, besvikelse, sorg, smärta mm blandas av sin kärlek till sin partner!

Tänker att det kanske är orsaken hos många av oss, varför ska vi lämna någon vi älskar? Det borde väl ligga hos den otrogne att göra kan jag tycka!

Faktiskt en väldigt god tanke tycker jag.

Känslan av att ha blivit lurad är ju fruktansvärd. Och känslan av att allt varit en enda stor lögn är ju rent av pissig. Men kan en inte ändå se det mer som att " ok jag visste vår relation inte var perfekt men jag har ändå haft det bra och varit lycklig under den tiden jag var ovetandes om otroheten". Värre är det ju egentligen för den parten som undersöker om gräset alltid är grönare, ljuger och smusslar. Hur lycklig är den?!

Och det tredje, att bli "skuldbelagd" av andras tyckande osv. det får vi nog räkna med även fortsättningsvis. Men lika ofta som vi brukar höra talas i "styrkan att lämna" tycker jag att vi borde tala om "styrkan att faktiskt vara kvar". Det krävs en del styrka att faktiskt vara kvar och ta itu med det jobbiga (nu menar jag inte att lämna är flyktbeteende eller att det är mindre jobbigt, det är bara ett annat val). Jag själv har en väldigt god självkänsla i botten (oavsett vad andra tror) men mitt självförtroende sviktar emellanåt såklart, vilket gör att jag många gånger tvivlar på relationen och undrar hur ska det bli.

Jag har precis gått igenom ungefär samma som du! Alla känslofaser, misstänksamheten, besvikelsen, smärtan.

Nu i efterhand så borde jag ha förstått vad som hänt men är precis som jag 'blundat' för det och inte velat se, vet inte hur jag ska förklara känslan.

Det var min 2åring som kom farande med hanses mobil i högsta hugg, jag fick tag på den och såg att 2åringen lyckats få upp en massa fönster på den. Såg deras smskoversation och kändes som marken öppna sig där och då. Hela jag skakade, varje sms kändes som ett slag i magen.

Konfrontera med en gång och fick bortförklaringar till svar..inget hade hänt, det var bara en kul grej, behov av lite närhet och bekräftelse. De hade övernattat på hotell-men inget hade hänt.

Jag såg ju kvinnans telefonnr och memorerade det. Jag kontakta henne och bad om hennes version. Den var ju väldigt barliv min sambos och vissa ord eller sättet att formulera meningar på var som att höra in sambo-vilket väkte min misstänksamhet direkt, trodde inte för ett ögonblick på vad hon svara mej!

Min sambo och jag hade ett långt samtal och han var så ångerfull att han grät och bedyrade att det var mej och barnen han älskade-inte någon annan. Han lovade att bryta med den andra kvinnan.

Han fortfarande mej veterligen inte avslutat något med den andra, det enda han sagt är att det gjorde ju jag så bra åt honom genom att kontakta henne!?!

För någon vecka sedan hittade jag en webbadress till en kontaktsajt. Konfronterade igen och han raderade sidan genast. Jag ville läsa vad han skrivit där men han sa -för din skull kan jag inte låta dej göra det. Den andra kvinnan kom åter påtal och då erkände han att de haft oralsex.

Vi har tagit förhållandet till en ny nivå nu. Jag vet ju att jag älskar honom och förklarat att han måste ge mej tid att kunna känna tillit igen fullt ut. Jag har lovat att försöka tro honom och inte anklaga honom direkt. Själv har jag för min egen skull bestämt att jag måste konfrontera eller ta mina tankar direkt med honom.

Jag har Såå lätt att göra berg av ett sandkorn!

Om du vill diskutera mer med mej så skicka meddelande!

Styrkekram!

Sammanfattning av tråden: Era män har inte varit otrogna utan varit med om en olycklig storm som svept med dom i otrohet. Dessutom var ni inte perfekta så skulden är delvis er.

Det finns hopp om en helt annan framtid för han är ju Så rädd för att förlora er och det kommer aldrig hända igen.

Om det gör ni kommer ni göra slut. Den gången. Och det vet dom.

Stort självbedrägeri.