Inlägg från: Anonym (Suck och stön) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Suck och stön)

    Vi som valt att leva kvar i relationen trots otrohet - kom hit så stöttar vi varandra!

    Sambon2017 skrev 2017-09-16 11:40:55 följande:

    Jag har precis gått igenom ungefär samma som du! Alla känslofaser, misstänksamheten, besvikelsen, smärtan.

    Nu i efterhand så borde jag ha förstått vad som hänt men är precis som jag 'blundat' för det och inte velat se, vet inte hur jag ska förklara känslan.

    Det var min 2åring som kom farande med hanses mobil i högsta hugg, jag fick tag på den och såg att 2åringen lyckats få upp en massa fönster på den. Såg deras smskoversation och kändes som marken öppna sig där och då. Hela jag skakade, varje sms kändes som ett slag i magen.

    Konfrontera med en gång och fick bortförklaringar till svar..inget hade hänt, det var bara en kul grej, behov av lite närhet och bekräftelse. De hade övernattat på hotell-men inget hade hänt.

    Jag såg ju kvinnans telefonnr och memorerade det. Jag kontakta henne och bad om hennes version. Den var ju väldigt barliv min sambos och vissa ord eller sättet att formulera meningar på var som att höra in sambo-vilket väkte min misstänksamhet direkt, trodde inte för ett ögonblick på vad hon svara mej!

    Min sambo och jag hade ett långt samtal och han var så ångerfull att han grät och bedyrade att det var mej och barnen han älskade-inte någon annan. Han lovade att bryta med den andra kvinnan.

    Han fortfarande mej veterligen inte avslutat något med den andra, det enda han sagt är att det gjorde ju jag så bra åt honom genom att kontakta henne!?!

    För någon vecka sedan hittade jag en webbadress till en kontaktsajt. Konfronterade igen och han raderade sidan genast. Jag ville läsa vad han skrivit där men han sa -för din skull kan jag inte låta dej göra det. Den andra kvinnan kom åter påtal och då erkände han att de haft oralsex.

    Vi har tagit förhållandet till en ny nivå nu. Jag vet ju att jag älskar honom och förklarat att han måste ge mej tid att kunna känna tillit igen fullt ut. Jag har lovat att försöka tro honom och inte anklaga honom direkt. Själv har jag för min egen skull bestämt att jag måste konfrontera eller ta mina tankar direkt med honom.

    Jag har Såå lätt att göra berg av ett sandkorn!

    Om du vill diskutera mer med mej så skicka meddelande!

    Styrkekram!


    Jag förstår inte steget innan du skriver "vi har tagit förhållandet till en annan nivå nu".

    Va? Du ser klart och tydligt en beskrivning av er relation, var du har honom, vem han är i förhållande till dig. Han kommer inte bli en annan människa!
  • Anonym (Suck och stön)

    Sammanfattning av tråden: Era män har inte varit otrogna utan varit med om en olycklig storm som svept med dom i otrohet. Dessutom var ni inte perfekta så skulden är delvis er.

    Det finns hopp om en helt annan framtid för han är ju Så rädd för att förlora er och det kommer aldrig hända igen.

    Om det gör ni kommer ni göra slut. Den gången. Och det vet dom.

    Stort självbedrägeri.

  • Anonym (Suck och stön)
    Anonym (Hill) skrev 2017-09-28 22:47:48 följande:

    Hej

    Ja du har nog rätt. Vi är sorgliga idioter på den här tråden. Fint av dig att du sammanfattade din syn. Tack för ditt inlägg.

    Kram


    Varsågod. Annars skrev jag "självbedrägeri" inte "sorglig idiot". Så om du ska sammanfatta min sammanfattning kan du ju sammanfatta sammanfattningen och inte ersätta den med en annan.

    Jag har också bedragit mig själv och resonerat som ni en gång i tiden.

    Jag tycker inte det är nån hjälp att stötta varandra stanna kvar och stå ut med dom här kränkande och dränerande situationerna.

    Tex argumentet "han gör mig lycklig" trodde jag också på.

    Men vet du/ni vad? Det hänger inte på "honom". Ni kan bli ÄNNU lyckligare med någon annan i framtiden. Och ännu lyckligare själva. Man upplever bara inte det eller kan tro det vid en separation för först gör det mer ont.

    Men det är synd att stanna kvar och inte våga öppna nya dörrar bara för att passagen är plågsam.

    Det är ändå mycket, mycket bättre än att vara kvar med den som ljugit för och manipulerat en. De flesta i tråden tar ansvar för otroheten och tvingar sig själva arbeta emot sin magkänsla.

    Har man själv kommit ur det och upptäckt att det inte var nån katastrof att gå och att man vuxit och blivit fri och lycklig på riktigt så vet man att man måste spräcka den där falska trygghetsbubblan som hålls ihop av försvar som "det är HAN som gör mig lycklig, han är den enda rätte, jag kommer ångra mig resten av mitt liv om jag går, jag vill leva med honom och det här onda som hände var delvis mitt fel och delvis den andra kvinnans, han mår faktiskt dåligt och ska jobba med sig själv".

    Är det inte rätt saftigt att offra 10 år av erat liv Till för att det eventuellt i framtiden ska gå att kunna känna någon slags tillit igen?
  • Anonym (Suck och stön)
    Anonym (Hill) skrev 2017-09-28 06:38:07 följande:

    Faktiskt en väldigt god tanke tycker jag.

    För mycket av stigmat blir ju också ofta att vi som är bedragna skäms över att blivit bedragna. Först eventuellt för själva sveket (tecken på dålig relation?), sedan skuldbeläggande av sig själv (duger inte jag?) och den andra (känslan av att blivit lurad?) och sedan för att vi ofta får motreaktionerna "men varför är du kvar?!" , "lämna!", "det finns inget att bygga på, hen älskar inte dig!" Och att bli beskriven eller sedd som svag ur/i andras ögon. Eller att självkänslan måste vara kass, det är jag övertygad om att den inte behöver vara i alla lägen.

    Jag vill snarare hävda det motsatta (självklart tvivlar jag också mina dagar varför jag startade tråden, men det här är min övertygelse majoriteten av dagarna): vi har ingen skuld i att partnern gått över gränsen. Däremot kan otrohet ofta vara tecken på att något i relationen behövs förbättras och det bör ju båda parter vara med och jobba på för att det ska bli bättre (om en väljer att fortsätta).

    Och ja, vi duger allihopa oavsett bedragen eller inte. Ibland kan parter vara fel för varandra men det är ju bådas skuld isf (såvida det inte är misshandel och sånt då såklart).

    Känslan av att ha blivit lurad är ju fruktansvärd. Och känslan av att allt varit en enda stor lögn är ju rent av pissig. Men kan en inte ändå se det mer som att " ok jag visste vår relation inte var perfekt men jag har ändå haft det bra och varit lycklig under den tiden jag var ovetandes om otroheten". Värre är det ju egentligen för den parten som undersöker om gräset alltid är grönare, ljuger och smusslar. Hur lycklig är den?!

    Och det tredje, att bli "skuldbelagd" av andras tyckande osv. det får vi nog räkna med även fortsättningsvis. Men lika ofta som vi brukar höra talas i "styrkan att lämna" tycker jag att vi borde tala om "styrkan att faktiskt vara kvar". Det krävs en del styrka att faktiskt vara kvar och ta itu med det jobbiga (nu menar jag inte att lämna är flyktbeteende eller att det är mindre jobbigt, det är bara ett annat val). Jag själv har en väldigt god självkänsla i botten (oavsett vad andra tror) men mitt självförtroende sviktar emellanåt såklart, vilket gör att jag många gånger tvivlar på relationen och undrar hur ska det bli.

    Men egentligen, varför ligger det på oss att måsta vara den parten som ska lämna? Måste någon av parterna lämna? Eller fel att inte göra det?

    Hoppas att jag inte upprör någon/några med mina perspektiv, jag vill bara försöka vända på situationen lite.

    Kram


    Det är klart att det tar all styrka som finns i en människa att vara kvar. Och den styrkan hade du haft även om du lämnat och kunnat lägga på andra saker, positiva saker. Dig själv. Passion för ett projekt. Kanske en annan partner som är trogen. Du är inte starkare för att du stannar kvar och svag om du går. Dessutom vet du nog att fast det tar otroligt mycket energi att stanna krävs det ännu mer för att orka göra slut och deala med sorgen som kommer upp då.

    Modet som krävs. Sen kommer du ändå ha din styrka kvar. Och förmågan att älska och bli älskad.
  • Anonym (Suck och stön)
    Anonym (också) skrev 2017-10-12 20:04:48 följande:

    Men du har ju helt missförstått syftet med just denna tråd...

    Dessutom vill du liksom köra ner i halsen på andra att dina åsikter är ren fakta. 

    Du kan omöjligen veta vad som gör någon annan lycklig eller alla anledningar till att man väljer att stanna.

    Att du har bedragit dig själv och uppenbarligen(?) blivit sviken igen betyder ju inte att det kommer hända alla andra.

    Om du inte tycker att vi som vill ska stötta varandra så är det väl bara att strunta i denna tråd. Gör något vettigare med din tid!

    Så var så snäll och lufta dina "sanningar" i en lämpligare tråd än denna.


    Ingen av er har berättat något som motsäger det jag skrev. Men visst, fortsätt stötta varandra att gå emot era magkänslor :)
Svar på tråden Vi som valt att leva kvar i relationen trots otrohet - kom hit så stöttar vi varandra!