Vi som valt att leva kvar i relationen trots otrohet - kom hit så stöttar vi varandra!

Har gjort samma sak under fyra års tid i stort sett. Men en dag vaknade jag och ångrade mig så in i helskotta. 

Hur FAAAAAN kunde jag göra detta! Jag fick sån ångest, jag kände mig så utnyttjad. Det bara kom! Jag blev spyfärdig över att jag låtit honom bedra mig och ljuga för mig. 

Å det värsa är att om VI som låter dem göra så här bara sparkat ut dem från första början, ja då kanske de aldrig skulle vara otrogna igen! Om alla var konsekventa och inte tillät otrohet. Men vi är så jävla många som stannar och går tillbaka och förlåte. Det är inte konstigt att ingen är rädd att bedra sin fru eller man! Det blir ju inga konsekvenser! Den enda konsekvenser är att den bedragne går ner sig och mår psykiskt dåligt!!!

Det är nästan det värsta tycker jag. Att inte se mer än några dagar i framtiden. 
Jag som alltid såg hur vi köpte ett mindre hus när barnen flyttade ut, och blev gamla tillsammans. 

Jaha, så var en här igen då. Vad har hänt sen sist?
Jo, gift oss, flyttat ett par ggr, bytt jobb, köpt lantställe m. M. 

Och nu är han upptäckt för andra gången. 
Vad gör jag nu? 

Det du borde gjort från första början; dumpa aset!

Ja tack, det e ju det enda rimliga. 

Till dig TS och alla andra naiva människor i denna tråd:
- en människa RÅKAR inte vara otrogen, det är ett medvetet VAL de gör!
- kommer de undan och blir förlåtna en gång så kommer det hända igen - för att DU tillåter det!
- är det så här DU vill leva? Med ångest, oro, svek och däremellan massa bekräftelse och ?kärlek?. Det är destruktivt och dysfunktionellt!

Jag är själv precis i ett läge där jag uppdagat en otrohetsaffär... jag och min fru har det nu väldigt svårt. Jag vet inte om jag kan förlåta, och stanna kvar. 
Jag uppdagade en lindrigare otrohet för ett par år sedan, ett hångel med en spännande man från ett socialt sammanhang... jag valde att förlåta,  men hon har nu i några månader haft en affär med en annan man, som hunnit bli allvarligare. 😢

Vi går i parterapi, och jag försöker komma fram till vad jag vill. Vill jag bryta upp och börja om..? 
Jag har försökt börja prioritera mig och mina intressen mer, för att försöka bli mer självständig än jag varit, då jag gått in för mycket i vår relation, och försakat egentid och umgänge utan min fru. Nåt som jag tror bidragit till att släcka lusten från hennes sida, för mig... 
Det kommer också fram att hon skjutit på frågan om att skaffa barn, hela tiden antytt att snart så... bara för att sen skjuta på det mer. Kanske är det bättre för mig att bara släppa henne, och hoppas hitta nån som vill ha barn, och familj. Klockan börjar ticka...

Det jag tagit tag i praktiskt är att upprätta äktenskapsförord och de juridiska dokument som behövdes för att reglera att jag gick in med mycket pengar i vårt gemensamma husköp. Pengar från min tidigare bostadskarriär. Det är påskrivet, vidimerat och registrerat. Så en oro för att bli blåst på mina pengar har jag kunnat släppa... jag tänker tanken att jag kanske skulle skiljas, och föreslå att jag köper ut henne ur huset, dela på våra bohag osv. Och bara börja om.

Men... jag älskar henne! Jag har så svårt att släppa taget. Hon försöker mer nu, och hon säger att hon varit tydlig med att avsluta deras affär. ...men jag tror också hon har känslor för honom. 
Han är däremot också upptagen, med sambo och barn. Jag tror inte han är intresserad av att lämna det han har, utan för honom var det mer en kul grej. 

Han har också skrivit till mig att han är ledsen, och att det är slut, innan frun "avslutade" med honom. Han är nog rädd jag ska avslöja för hans sambo. Och... jag är frestad att göra just det egentligen.  

Så svårt att veta hur jag går vidare nu..! Jag har gett mig själv en deadline på 3 månader, känns det inte som jag tror det går att rädda då vill jag skiljas. Kan inte med att slösa bort mer tid på nåt som gör mig illa. 

Vad är era erfarenheter?  Kan en slocknad gnista och attraktion från frun som valt bedra mig återfås..? Eller är det redan kört? Jag kommer hur som helst satsa mer på mig nu, och vara mindre självuppoffrande. Jag har stöttat min fru så otroligt mycket i flera år... och det här var tacken. 

Den bistra sanningen är att i de flesta fall är det kört, man kommer aldrig få en harmonisk relation igen.

Med facit i han kan jag konstatera att jag kastade bort alldeles för många år på att försöka. Det hade varit bättre med ett snabbt avslut.

Jo... det är ju det svaret jag är rädd för. Att hur gärna vi än vill försöka kanske det är för sent.

Nåt förändrades för några år sedan, i vår relation. När vi flyttade till hus i mindre stad tillsammans.  

Jag kommer på mig själv med jobbiga tankar som att hon kanske egentligen aldrig varit riktigt attraherad av mig... osv. Det här är bland det jobbigaste jag har gått igenom. 

Hej till dig

Jag är exakt i samma sits, vi har 3 barn tillsammans och hon valde att vara otrogen. Jag tog tillbaks henne för att jag själv hade en jättedålig barndom utan pappa och jag vill absolut inte att mina 3 barn ska bli inblandade i denna "smuts". Jag har planer att låta barnen växa i lugn och ro och tryggheten att veta både mamma och pappa är här men så fort de flyttar ut kommer jag sluta saker med henne.